David Kolb

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

David Kolb har som professor framställt fyra huvudgrupper i vetenskapen om lärandet. Han har använt konkreta upplevelser, aktivt experimenterande, reflektion och observation och abstrakt tänkande. Han beskriver dessa typer igenom hur människor tar in information och hur vi bearbetar informationen. Utifrån dessa huvudgrupper delar han in människor, han menar att alla använder dessa fyra grupper i sitt sätt att lära.
Han beskriver de fyra inlärningssätten som en cirkelprocess, då man kan växla i mellan de olika och behöver inte vara överlägset dominant på alla, utan mycket likvärdig i sin inlärningsförmåga.

Kolbs fyra inlärningsstilar:
Typ ett: Divergeraren (idégivaren) vill ha en personlig och känslomässig koppling till det som ska läras och vill veta varför hon/han ska lära sig precis det här. Denna person representerar nyfikenhet, fantasi, känslor samt observations- och associationsförmåga. Divergeraren lär sig genom att se på när andra arbetar praktiskt, hellre än att agera själv. Därför passar det för en sådan person att arbeta med praktiska grupparbeten. Det bästa sättet för divergeraren att lära sig är att diskutera med andra som har samma lär stil. Nyckelfrågan för divergeraren är Varför?

Typ två: Assimileraren (förklararen) vill ha teori och fakta, lyssnar på experter, tänker igenom idéer och ställer sig frågan: Vad är viktigt inom området? Assimileraren lär sig genom att lyssna på experter, föreläsningar, processgenomgångar och genom egen forskning. Denna person föredrar att läsa manualer istället för att pröva sig fram. Assimileraren föredrar ofta att arbeta på egen hand och kan verka tyst och inåtvänd i gruppdiskussioner. Nyckelordet för assimilerare är Vad?

Typ tre: Konvergeraren (sammanställaren) är inriktad på analyser, logiskt tänkande och rationella sätt att lösa uppgifter. Konvergeraren tänker först och handlar sen, bygger, experimenterar och skapar användbarhet. Han/Hon frågar sig: Hur kan jag använda den här kunskapen? En sån här person vill ha struktur och föredrar en styrd inlärningsmetod. Konvergeraren är oftast mer intresserad av uppgifts lösandet än av människor och känslor. Nyckelfrågan för konvergeraren är Hur?

Typ fyra: Ackommoderaren (prövaren) är aktiv och handlingsinriktad. Han/Hon vill arbeta praktiskt och aktivt med konkreta uppgifter och hittar ofta på nya sätt att använda sina kunskaper. En sån person frågar sig ofta: Vad händer om jag istället gör på det här viset? Ackommoderaren lär sig genom att experimentera, testa saker och utöva aktiviteter i smågrupper, t.ex. Rollspel. Nyckelfrågan för ackommoderaren är Om?

Personligt om Kolb

Jag tycker att Kolbs teorier om inlärning stämmer, men att han generaliserar alldeles för många. Igenom att utifrån två synsätt, komprimera till endast fyra stilar. Men ändå så innehåller alla dessa generellt alla, och stilarna är breda och vidgade. Då igenom cirkel diagrammet kan man vara dominant på en men samtidigt visa tendens till andra faktorer och stilar. Men jag håller även med Kolb i sin teori om att alla människor är olika, och vi tar in information på olika sätt.
Det kan även bero på att vissa är bra i estetämnena då den ackommoderare eller aktivt experimenterande har sin starka sida. Medan en assimilerare har sin starka sida i samhällsämnena där de kan använda sina analyseringsegenskaper. Därför kan man igenom valet av gymnasium där utbudet är större sikta in sig på sin lärningsförmåga och starkhet, och igenom det välja rätt lärningspresentation. För ofta är linjen inriktad och då är vissa lektioner speciella, men då är chansen större att det inte är lika ut spritt i mellan de fyra stilarna.
Jag tycker att han har valt mycket bra delar utifrån de olika grupperna, och igenom alla dessa fyra inlärnings förmågor blir synsätten på problem och dylikt annorlunda. Man kan därför igenom dessa fyra bilda det perfekta teamet, för då kan alla bidra med olika sidor och komplittera varandra. Han framställer dessa igenom hur man möter information och hur man bearbetar den, vilket är enligt mig de två viktigaste punkterna. Men konstigt nog är det inte många som gör något åt dessa delar, det kan spela stor roll för en människas uppväxt och den lever i fel inlärningssituation. Det kan då vara svårare för den att hänga med i skolan och kanske på grund av det hamnar efter i ett längre perspektiv. Men igenom Kolbs forsknings resultat kan han ge fler möjligheter till dagens ”problem” barn, som då får en chans till annan typ av inlärning.
Igenom att visa sin inlärnings stil, visar man ofta en del av sig själv. Och igenom att mixtra dessa grupper kan man i teorin bilda det perfekta teamet, då alla kan komplittera varandra.
Jag tycker det är bra att han ser det som en process. Då sker en längre utveckling och ett större resultat inklusive mera detaljerat. Jag tycker att det är positivt med Kolbs forsknings resultat för då kan man lättare hjälpa människor.
Jag tycker inte att det finns något negativt med Kolbs resultat, men om man skall blida t.ex. Ett nytt fotbollsteam så vet man egentligen inte vad som alla spelare har för personligheter utan mera bara vilken position, men då kan man utifrån spelpositionen avgöra hur teamet spelar. Men bara för att någon är back kan man vara abstrakttänkande eller lika gärna Konkreta upplevelser som inlärningsförmåga. Och då kan chansen att det blir för många av samma typ och teamet blir enformigt. Men har lagspelarna lärt känna sig själv kan man berätta lite om sig själv och då kan sammankallaren välja utifrån intervju och därför få ett mera mångfaldigt spel. För i vissa matcher kanske man behöver en idérik person, men i andra matcher behöver man en person som spelar utifrån helheten och observerar. Då kan man få ett mångfaldigt team där alla behövs.


Jag lär mig.

Jag är själv undervisare och lär ut åt barn, och igenom att fråga och låta barnen berätta själv använder jag som inlärnings teknik. Jag ritar då och skriver på tavlan, där de då ibland själva får gå upp och skriva på tavlan, Eller så ritar jag och berättar historier till ämnet. Eftersom de barn jag undervisar är 10-15 är det viktigt med bildspråk för att de skall komma ihåg. Jag kan även ibland tillämpa undervisningen genom att visa det i tredimensionellt, med små båtar som åker omkring på tavlan. Då tror jag att för barnen är det lättare att sätta sig in i det när det väl händer. De får en värkligare bild och det värkar som om det själva tycker att det är roligare. Jag försöker även att inte vara så långrandig i mina lektioner, för då blir det ingen information som fastnar ordentligt utan om jag håller mig kort så vet jag att det blir mindre att tänka på och då är det lättare för barnen att komma ihåg det. Även igenom upprepningar är det lättare att få dem att förstå. Vi säger även till dem överallt när tillfället kommer även ute på vattnet för då kan de tillämpa kunskaperna och möjligheten att förstå känns större.
Men kanske är det så att med åldern ändras dessa och mindre barn vill lära sig igenom lekar, bilder, och då de själva får pröva. Men med åldern kan det ändras och du kan lättare se samband och förstå bara igenom att lyssna eller ensam läsa i en bok.
Jag ser på mig själv att mitt sätt att lära sig har förändrats, men jag har fortfarande tendens att återgå till min bild känsla, och känslan för tredimensionellt, för mig kan det oftast vara lättare att lära mig då.
Jag tycker själv att det är lättast om jag får anteckna för då känner jag mig mera involverad och delaktig i ämnet. Då kan jag även i mina anteckningar ändra innehållet, så det skrivs med mina egna ord och det är lättare att sammanfatta. Får jag utföra eller sätta in mig i ämnet mer än lärarens presentation lär jag mig bättre, t.ex. igenom ett grupparbete eller inlämning. Då kan jag koppla flera saker till ämnet och det sker ofta under än längre tid. Då får jag lättare att förstå mig på ämnet och komma ihåg det senare, då tidsperioden är längre har jag mer möjlighet att tänka själv och analysera. Då hinner faktan sjunka in längre, tankar och känslor blir ihop kopplade och flera sinnen framhävs till ämnet. Jag tror därför att de aktivt experimenterande lärstilarna behöver koppla in flera sinnen för att lära sig. De kan de göra då de får utforska själv och hitta på nya lösningar. Men i grundskolan är det ofta samma och en gemensam inlärning, men på gymnasiet finns tillgången till att dela och splittra på sig mera efter som tillgången på linjer är större. Då ofta är esteter likare varandra och naturvetenskapare likare varandra, då kan lärarna ta hänsyn till det och därför för enkla inlärnings tillgång. Som du sade så hade vi nästa inga personer på de abstrakt tänkarna men desto fler hade den naturvetenskapliga linjen inriktning idrott och hälsa. Det kan ha att göra med att de är bättre på att ta in information och fakta. Medan i våran klass med inriktning samhällsvetenskapliga linjen idrott och hälsa har vi kanske lättare att analyser, där mindre fakta behövs men språk är lättare m.m. Det är därför många människor får det lättare på gymnasiet än i grundskolan.
Igenom att känna till hur jag lär mig och tar in information kan jag tillämpa min undervisnings förmåga. Då kan jag personligen få ut mer utan den in...