Olikheter i Himalaya

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Det här är en historia om fyra personer som var med om ett stort äventyr på ett av de fantastiska bergen i Himalaya.
Det hela började med att en turistbuss åkte upp för en brant bergsväg.
Den slitna bussen åkte upp för de höga och mycket branta vägarna med mycket gnissel och krångel.
Efter att man hade åkt ett tag tog man en liten kort paus.
De flesta av passagerarna gick ut för att få lite luft och fyra av dem stannade kvar ute lite extra länge för att få en längre paus.
Plötsligt hände allt så fort.
Bussen började att rulla bakåt.
Chaffuören hade glömt handbromsen!
Folk började skrika inifrån turistbussen och bussen fortsatte att rulla.
Den rullade fortare och fortare och BANG!
Bussen slog i bergväggen med ett högt och ljudligt brak.
Stora klippblock började falla ner från berget .
Man hörde folk skrika av smärta inifrån bussen när ett klippblock träffade bussens främre del.
Det fortsatte att falla ner stenar från berget.
Alla stenar lade upp sig som en mur, som blockerade vägen.

De överlevande
De enda som överlevde katastrofen var de fyra personer som hade stannat kvar lite extra länge utanför bussen.
En av dem var en dansk medelålders man.
Han var en riktigt kaxig typ.
Han hade gott om pengar och han brukade gärna berätta om hur fina saker han hade.
I princip tyckte han att han själv var störst, bäst och vackrast.
Han hade ett krävande jobb som IT-konsult och han hade övervägt att byta jobb så han kunde vara ledig lite mer.
När han väl hade fritid så spenderade han den ofta genom att gå i kyrkan.
Under de senaste två månaderna hade han varit i kyrkan mer och mer och han tyckte att det var väldigt intressant.
Han var fascinerad av hela tron och för första gången på länge var han med i en gemenskap.
Därför gillade han kyrkan.
Utseendemässigt var han rund och fet eftersom han inte motionerade och dessutom hade han aldrig riktigt lärt sig att laga mat, vilket innebar att han åt väldigt mycket skräpmat.
Ansiktet var stort och runt och han var helt skallig över huvudet.
En annan person som överlevde var en ung kines.
Han var en sådan människa som i ena stunden kunde vara jätteglad och fem minuter senare vara oerhört arg.
Han studerade i Hong Kong och ville utbilda sig till arkitekt.
Det gick lite knackigt med studierna med studierna, men han var ändå en begåvad elev.
Det var bara det att han fick problem när det började att ta emot lite grann.
Det var då han blev arg och sur.
Han var lite av en tjejtjusare också, för han var snygg, välbyggd och stark.
Han hade trendig frisyr och moderna kläder.
Den tredje personen var en buddistmunk ifrån Thailand.
Han var en mycket harmonisk man.
Alltid lugn i alla situationer och aldrig orolig över någonting.
Enligt honom hände allting genom Buddhas vilja och om t.ex. någon av hans släktingar skulle dö så skulle han inte vara ledsen eller sorgsen utan han skulle fortsätta leva exakt som vanligt.
Han sa bara: "Allt sker genom Buddhas vilja. Om han vill att jag eller någon annan skall lida eller t.o.m. dö så skall det ske".
Han såg ut precis som en äkta buddistisk munk ser ut.
Han hade rakat bort sitt hår, gick alltid omkring barfota och han var jämt klädd i ett orange tygstycke.
Folk brukade undra om det inte gjorde ont att alltid gå barfota, men han sa att om Buddha ville att han skulle känna smärta så skulle han också känna det.
Han tyckte att det inte gjorde så ont om han visste att det var Buddhas vilja.
Den sista personen var iransk kvinna.
Hon var tyst och hon såg alltid väldigt osäker ut.
Det berodde nog på att hon inte kände sig så säker hemma i Iran för att hennes man slog henne.
Hon hade stora blåmärken på de flesta ställen av kroppen.
Hon försökte att rymma en gång, men när mannen fick tag på henne så bröt han både armen och benet på henne.
Efter det vågade hon aldrig ens trotsa sin man.
Hon hade som så många andra muslimska kvinnor en slöja som dolde hennes mycket vackra ansikte.
Under hennes slöja hade hon ett långt välkammat hår och hennes leende fick vem som helst att le tillbaka och känna sig glad.
Den danske mannen vaknade med ett blödande sår i pannan.
-Var är jag? tänkte han för sig själv.
Överallt var det bara berg och dimma.
Då kom han ihåg.
Bussen, klippblocken, berget, Himalaya.
Han såg sig omkring en gång till.
Bredvid honom satt någon sorts buddistmunk och en kvinna som såg ut att komma ifrån något muslimskt land.
Lite längre bort satt en asiat.
-Var är jag? frågade han på danska.
De andra tittade på honom som om han vore en idiot.
-Do you speak english? frågade han istället.
Ingen svarade nu heller.
-Vilka dumhuvuden, tänkte dansken.
De svarar inte på vad man säger och de kollar på mig som om jag vore helt dum i huvudet.
De hade ju så konstiga kläder också.
Kolla t.ex. på han där, buddistmunken, tänkte han för sig själv.
Vem är så dum att han har på sig skynken när man nästan är på en bergstopp?
Eller den där kvinnan.
-Varför har hon på sig en slöja som döljer hennes ansikte?
Kinesen hade ju rätt så snygga kläder på sig, men de andra två såg verkligen ut som två puckon.
Ja, de var verkligen annorlunda.
-Jaha, nu har jag försökt att prata med alla utom den vita, feta mannen utan att få svar, tänkte kinesen.
Vad konstigt egentligen att ingen ville prata med mig, tänkte han för sig själv.
Han som var så populär och sympatisk i sitt hemland och dessutom kunde han ju så mycket.
Han kunde ju berätta för de andra att han hade upptäckt att de var isolerade på den här klippan.
Om världen borde väl ändå skicka hjälp, men det skulle nog ta ett tag.
De kunde ju inte bara glömma bort dem, tänkte han.
Då slog det honom plötsligt, en skrämmande tanke.
Var var hans flickvän?
Han hade ju helt glömt bort henne!
Hon hade ju också åkt med i bussen. Tänk om hon var död!
Kinesen sprang bort till den mosade bussen.
Han letade ett bra tag i bussvraket och hittade ingenting annat än döda kroppar.
Till slut skedde det fruktansvärda.
Han hittade sin döda flickvän.
Han brast ut i gråt och skrek ut sin sorg, så att det ekade mellan bergstopparna.
-Stackare, tänkte den iranska kvinnan när hon såg den där kinesen, vilken sorg att hitta sin flickvän död.
Själv ville hon gärna vara ledsen över att hennes man också var död, men hon kunde inte känna något annat än lättnad.
Hon var lättad över att hon nu slapp alla de slag hon hade fått från sin man.
Hon tittade sorgset på sina blåmärken och sår och tänkte att nu måste livet gå vidare.
-Oj, det har jag helt glömt bort, tänkte hon.
Hon hade glömt bort att be till Allah .
Tänk om Allah skulle straffa henne för detta.
Hon vände sig snabbt emot Mecca och började att be.
Då kom den där munken och störde henne precis när hon skulle börja med bönen.
Han pratade på något främmande språk.
Hon förstod ingenting och fortsatte att be.
Munken hejdade henne igen.
-Vad är det här för en idiot som håller på och stör mig hela tiden när jag försöker be.
Vilken typ.
När hon hade bett färdigt så såg hon att den vite mannen hade en dansk flagga på sin tröja.
Hon blev genast rasande när hon tänkte på de danska Mohammedkarikatyrerna.
-Din smutsiga lilla dansk, tänkte hon ursinnigt.
Hon sprang bort mot honom med en väldig fart.
-Hur vågar du smutskasta vår profet, skrek hon till dansken.
Han tittade häpet på henne.
Hon skulle just flyga på honom när hon kände att någon lade handen på hennes axel.
Det var munken som hade hejdat henne igen.
Han såg på henne djupt i ögonen och skakade på huvudet.
Hon lugnade ner si lite, men hon var fortfarande sur på dansken.
Då trädde dansken fram som nu hade blivit arg och ville skälla ut kvinnan.
Buddisten lade då en hand på danskens axel också.
Munken höll dansken och kvinnan ifrån varandra så att det inte skulle bli något bråk.
-Flytta på dig, sa dansken till munken.
Munken förstod inte ett skvatt och fortsatte att hålla isär dem båda.
-Jag sa flytta på dig, sa dansken irriterat.
Han knuffade till munken så att munken fick backa bakåt, men munken gick tillbaka direkt och ställde sig emellan dem.
Munken tänkte inte gå därifrån förrän de andra två var sams igen.

Dagar och nätter gick
Alla fyra bodde ensamma på klippan.
Kinesen hade byggt en liten hydda av pinnar, mossa och lite grejer ifrån bussen.
Där kunde han sova om natten.
Munken sov på en kal del av klippan och en liten bit bort sov dansken.
Den iranska kvinnan hade tagit lite filtar och ett säte ifrån bussen att sova i.
Kylan hade börjat bli mer och mer påtaglig och det tyckte dansken var mycket obehagligt.
Han frös trots sina extra kilo av fett.
Han kunde inte riktigt klara av situationen, men han ville inte visa sig svag för de andra.

Räddningen?
När flera dygn hade gått såg de plötsligt en helikopter.
Var detta räddningen?
Men helikoptern släppte bara ner fyra paket med namnen Sören Johannesen, Fathima Karim, Sung Liux och Ananda Mahidol på.
Alla öppnade sina paket och högst upp låg det ett brev till var och en av dem på deras egna språk.
I breven stod det att det var omöjligt för omvärlden att rädda de fyra överlevande på klippan.
Det gick inte med helikopter för det var alldeles isolerat och klippigt på klippan.
Det var också omöjligt för en bil att hämta dem för att väge var blockerad av stora stenar.
Därför kunde inte räddningsoperationen göra annat än att skicka ner utrustning till dem.
I breven stod det också att de fyra var tvungna till att samarbeta, annars skulle det här bli deras död.
Alla blev förskräckta och de tittade på varandra med förakt och häpnad.

Samarbetet
Då trädde kinesen Sung fram och gestikulerade och visade att de fyra borde samarbeta.
Dansken Sören protesterade, medan Ananda stödde Sung.
Efter starka konflikter kom man överens om att hjälpas åt och arbeta och arbeta mot samma mål.
De började bygga en hydda tillsammans och levde där ett par dagar, men de började inse att de var tvungna att ta sig därifrån.
Ananda vaknade med huvudvärk.
Bred vid honom sov Sung.
Han kom ihåg vilken konflikt han hade haft med Sören igår kväll.
Det var inget allvarligt, men ändå.
Sören hade skrikit åt honom när han skulle be.
-Jag tror att han tyckte att jag bad till fel "gud" eller att jag bad för högljutt, tänkte Ananda.
Hur som helst blev han jättearg och han skrek namnet Jesus många gånger.
Det var då jag anade att han tyckte att min religion var fel och då blev jag väldigt arg.
Vi slutade inte förrän sent på natten, tänkte Ananda och kände att han hade lite dåligt samvete nu.
Ananda steg upp ur sin bädd.
Han raskade lite på Sören så att han vaknade.
Ananda räckte fram sin hand och gav Sören ett leende.
Sören tog hans hand och skakade den.
Ananda tyckte att det kändes bra.
Under eftermiddagen samlades gruppen.
Sung hade något att säga.
Han gestikulerade och visade att de inte längre kunde bo kvar här utan att de var tvungna att försöka ta sig ner från berget.
Fathima protesterade och hon tyckte att det var alldeles för farligt och riskabelt, men de bestämde sig för att ändå för att packa ihop lägret och vandra över till andra sidan av berget.
När de hade packat ihop vad de behövde så började de vandra den långa, kniviga vägen uppför berget.
De hade gått iett par timmar när de kom fram till enganska stor och platt yta.
De bestämde sig för att slå läger där.
Nästa morgon fortsatte de sin vandring .
De gick och gick och till slut kom de upp till toppen och de kunde kika ner ifrån bergets högsta punkt.
-Vilken utsikt, sa Sung tyst för sig själv.
Det var en mäktig syn som de såg.
De stod över molnen och kunde faktiskt titta ner på dem.
Ja, det var en mäktig syn de såg.
-Wow, vad häftigt, tänkte Sören.
Det här skulle han minnas.

Den svåra vandringen
De skulle gå vidare tyckte Sören och han använde sitt kroppsspråk för att visa det.
Det var precis det de gjorde, men Sören började också tycka att det var jobbigt eftersom han aldrig motionerade annars.
När han stannade till lite grann hamnade han i obalans, han ramlade och slog sig riktigt rejält.
Sören rullade nerför berget och hamnade till slut mot en stor sten.
Han kände smärtan i kroppen och skrek: AAAHJ, innan han svimmade.
När han vaknade upp låg han på en bår som bars av Ananda och Sung.
Sören såg att de fortfarande varpå väg ner för berget.
Han försökte resa sig upp, men kände att det gjorde så ont att han inte kunde göra detta.
Fathima visade för honom att han hade brutit både nyckelbenet och foten.
Han blev arg på sig själv över att att han hade ramlat.
Att han skulle vara så klumpig nu var verkligen typiskt.
-Det där var så onödigt, tänkte han.
Sedan orkade han inte tänka på det mer och han somnade om.
Nu var de verkligen framme vid vägen på den andra sidan av berget.
Det var då de såg sitt problem.
Det hade rasat ner stora stenar på den andra sidan också!
Tog oturen aldrig slut?
Ingen orkade tänka ut en plan vad de skulle göra just nu så de slog läger på vägen, medan de hoppades att de skulle komma på en plan att ta sig därifrån.
Nu ville alla bara sova.
Nästa dag samlades gruppen.
De måste nu samarbeta och hjälpas åt att komma på en lösning på problemet.
De enades till slut om att de skulle försöka ta sig över klippblocken som blockerade vägen, för de hade inte mycket annat till val.
De skulle börja klättringen nästa morgon.
Sung kände lite vemod inför morgondagen.
Det skulle bli svårt att klättra uppför så branta slutningar samtidigt som de skulle bära Sören på hans bår, men tillsammans skulle det nog gå.
När Sung sov hade han en marddröm om att allting gick bra med klättringen, ända ti...