Telefonlistan

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Jag skulle flytta iväg långt bort, långt bort från allt. Jag ville få en ny start på livet, börja om på något nytt. Allt var packat och klart, jag skulle bara gå igenom vilka papper som var värda att behålla och vilka jag kunde kasta bort. Överst låg den senaste veckans olästa tidningar, jag satte mig ner och bläddrade igenom dem samtidigt som jag insåg att det verkligen inte hade hänt någonting i staden som jag tillbringat mina senaste 20 år i. Återigen sköljdes jag av välbehag över att denna tid snart skulle vara ett minne blott. Efter alla dessa oändliga tidningar dök ett schema upp, det hade varit aktuellt i nian! Sista året på högstadiet, bilder från denna tid klarnade plötsligt upp i huvudet. Händelser jag inte tänkt på under de senaste 4 åren vävdes ihop till ett levande mönster. Under schemat fann jag en lista med några namn och deras respektive telefonnummer, min gamla telefonlista! Jag mindes precis när jag skrivit den, vad jag haft för förhållande med dessa människor och upptäckte att jag fortfarande, efter alla dessa år, kunde rabbla upp numren utantill. Allting flöt ihop och jag satte mig ner för att lugna ner mig. Samtidigt som jag upptäckte att jag bara genom att skåda denna lista kunde minnas en stark period i mitt liv, insåg jag att mitt liv trots allt kanske inte var så händelselöst som jag alltid hade trott.

Överst på listan stod mammas nummer, personen som troligen var den viktigaste i många ungdomars liv. För mig hade det inte alls varit så. Fyra dagar efter min 9-års dag, jag minns dagen precis, stack hon hemifrån med någon ung kille för att aldrig mer komma tillbaka. Det enda hon lämnade kvar till mig och pappa var sorg. I tre långa år gick jag innerligt och hoppades att hon skulle återvända med all den kärlek och glädje hon bar med sig. Tids nog insåg jag dock att den dagen aldrig skulle inträffa. Ringde gjorde hon visserligen, i början nästan varje dag, för att försäkra sig om att allt stod rätt till med mig. Samtalen upphörde sedan allteftersom, och hon kom aldrig hem för att träffa mig, vilket hon hela tiden intalade mig att hon skulle göra. Då mamma inte längre fanns vid min sida så brukade jag gå till mormor när jag behövde prata eller ha hjälp med sådant som inte pappor kunde någonting om. Mormor uppskattade alltid när jag besökte henne och hittade gärna på saker med mig, så jag var där ganska ofta. Jag hade inte så gott om vänner och var nog ganska deprimerad av mig. Ungdomens år, det hade hänt så mycket med mig själv – på sådan kort tid. Då min mor försvann kändes det som att en del av mig följde med, jag kände mig inte hel på något sätt. Medan jag var ledsen att mamma försvunnit, var pappa förkrossad. Han slutade med allt, orkade inte med någonting. Varje kväll åt vi pizza, från Torino. Pappa orkade ju inte laga mat och jag kunde inte. Efter ett par år behövde vi inte ens ringa och beställa pizzan, det visste redan vad vi ville ha och körde hem det direkt. En Calzone till mig och en Margarita till pappa, det låter ganska tragiskt nu när jag tänker tillbaka på det faktiskt.

Jag slängde återigen en blick på telefonlistan och såg numret till Vega video, filmbutiken där jag både köpt och hyrt filmer för massvis med pengar. Jag minns att min favoritgenre hade varit thriller, och att jag besökte butiken dagligen för att se om de fått in någon ny film i ämnet. Vilket de oftast inte fått, men det var ju Micke, min farbror som höll i butiken. Han sade att jag alltid var välkommen dit, och dessutom spelade de mycket bra musik sär. Då jag var 15 år fick jag även sommarjobb där, vilket jag stortrivdes med. Eftersom jag hade varit där så pass mycket innan så visste jag redan hur allt fungerade, vilket kändes mycket bra.

En dag på Vega minns jag speciellt, första gången jag träffade Marie.
Jag kommer ihåg det precis; hur hon gick, hennes rofyllda leende och hur jag inte kunde slita blicken ifrån henne. Hon frågade efter en sevärd skräckfilm och jag tipsade om en film jag sett två dagar innan, men lade till att den kanske inte var så lämplig att se ensam. Nästa mening kommer jag ihåg exakt; Du kan väl göra mig sällskap då?” Glädjen spreds genast i kroppen och jag kunde inte förmå mig att svara med något annat än ett vagt ”jaa”. Hon slet upp en papperslapp och krafsade ner några siffror samtidigt som hon sade något i stil med:
– Bra! Ring mig när du slutar, så ses vi ikväll! Det var så allting började, det
blev starten på en från början mycket lyckad kärlekshistoria. Det höll väl ungefär ett år, och jag tror det är mitt underbaraste och mest händelserika år hittills. Allt var perfekt, tills en dag. Dagen jag helst inte vill minnas, då hon kom hem till mig helt oväntat. Jag gjorde ett försök till att krama om henne, då hon stelt sade att hon hade något viktigt att säga. Jag backade några steg och såg direkt på hennes ansiktsuttryck att det inte var roliga nyheter. Det var dock ännu värre än väntat insåg jag då hon började berätta om hur hon börjat träffa min dåvarande kompis Nisse och mot all förmodan förälskat sig i honom. Hon såg skamsen och rädd ut då hon förklarade att hon inte visste hur hon skulle göra eftersom hon tydligen hade kvar känslor för mig också. Jag kan inte förklara min reaktion i det ögonblicket men jag minns att jag kände mig alldeles tom inombords. Jag vill bli arg, skälla ut henne precis där, men det enda jag kände inom mig var en enorm besvikelse. Hur allting bara rasade, alla lyckliga stunder som endast formades till små bleka minnen – på bara några sekunder. Jag visste inte vad jag skulle säga, eller vad jag för den delen skulle säga. Så jag förklarade enkelt att hon kunde gå nu och inte behövde komma tillbaka något mer. Så hon gick ut ur dörren, och i samma ögonblick försvann hon ur mitt liv. Jag blev djupt sårad, men det kändes som att det var bäst att det blev så i alla fall. För om jag inte var den enda så var hon inte värd mig, insåg jag. Det var som ett avslutat kapitel i mitt liv, det var sorgligt med ändå skönt på något sätt. Nu hade jag ju trots allt bara mig själv att bry mig om. Jag var ändå väldigt ledsen i början, men allteftersom övergick sorgen i ilska. Marie som bedragit mig och Nisse som gått bakom ryggen på mig, de kunde väl åtminstone ha berättat sanningen för mig?! Nu var i alla fall kontakten bruten med dessa och jag kunde lägga min tid på viktigare saker.

Förut hade jag knappt tränat överhuvudtaget, det hade bara blivit idrotten i skolan och ett par varv i spåret då och då. Nu när jag plötsligt fått lite mer tid övertog jag chansen och kontaktade stadens boxningsklubb. För något bättre sätt att få bort frustrationen som rådde inom mig kunde jag inte komma på. Jag fann direkt att detta var vad jag var skapt till och var för första gången riktigt nöjd med ett av alla hastiga val jag gjort under den senaste tiden. Det var inte många ungdomar i klubben, vilket antagligen berodde på den lilla staden och alla dessa förutfattade meningar människor har om boxning och kampsporter i allmänhet. Om jag ska vara ärlig så minns jag knappt vilka det var jag tränade med, blott en har fastnat i mitt minne. Det var Lars, stora odrägliga Lars, som jag hade hatat redan från första början. Varför jag hade hans nummer uppskrivet på min telefonlista vet jag faktiskt inte. Möjligen för att jag skulle kunna se om han ringde, så jag inte svarade av misstag. Vi var som sagt inga vidare kompisar jag och Lars, så varför han skulle få för sig att ringa begriper jag faktiskt inte heller.

En träning minns jag särskilt, nu när jag tänker efter, jag hade äntligen bestämt mig för att hämnas på Lars. Detta skulle ske genom en simpel boxningsmatch då jag segrade och Lars låg ensam och försvarslös nere på den kalla mattan. Jag hade aldrig boxats mot honom förut, jag hade inte vågat, men nu hade jag tränat så mycket att jag nästan var säker på att jag skulle klara det. Hans reaktion på min utmaning minns jag precis;
”Det här kommer du att ångra, idiot”
Istället för att bli peppad av orden kändes det som ett slag i magen, innan matchen ens hade börjat. Vi började sedan ganska lugnt, några enkla slag jag inte hade ett dugg problem med, men allteftersom drog Lars till med allt hårdare slag. Jag höll ut, men det var på håret. Plötsligt upptäckte jag att jag inte längre slog tillbaks, stod endast där och försvarade mig. Jag insåg att jag var tvungen att göra någonting och höjde vänstern med detsamma. Lars var dock mycket snabbare, under den bråkdels sekund jag inte hade garden på det exakta stället träffade han mig rakt på strupen. Sedan var det slut, det blev svart, minns ingenting mer. Inte förrän jag vaknade upp på sjukhuset, med min trogne tränare Micke vid min sida, förstod jag vad som hade hänt. Jag hade svimmat och tappat luften, men det var inte så allvarligt, som tur var. Micke, som alltid var ett stort stöd för mig, var inte sen med att fixa både det ena och det andra. Vi bestämde att jag skulle ta det lite lugnt med boxningen ett tag, så kroppen verkligen hann med att återhämta sig, både efter detta och de senaste månadernas högintensiva träning. Han fixade även en naprapat åt mig, jag hade ju fått problem på alla möjliga ställen efter både träningar och tävlingar. Naprapaten, Annika, var en väldigt omtänksam tjej. Trots att vi inte kände varandra så kändes det verkligen som att hon brydde sig om mig. Det var verkligen vad jag behövde just då, någon som brydde sig om och tog hand om mig. Jag var där på regelbundna besök under några veckor, det var sedan med sorg jag tog farväl av Annika. Att jag ville träffa henne mer vågade jag inte säga, det kändes så dumt. Nu i efterhand ångrar jag dock detta, kanske skulle ta och kontakta henne nu.
Om jag skulle göra bort mig, så skulle det ju inte göra så mycket, jag skulle ju ändå flytt...