Vad som helst men inte det

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Han var ljuset i mitt liv. Fyllde mig med glädje. Tröstade mig när jag var ledsen. Vi gjorde allt tillsammans. Oskar var min bästa vän. Min absolut bästa vän.
Han var inte som andra. Alla tjejer dregglade efter honom och han blev kompis med alla.
Jag var osynlig och hade inte så många vänner. Ändå vågade han visa att vi var kompisar. Bästa kompisar. Han var så kärleksfull till sina kompisar. Brydde sig om alla. Helt underbar.
I all sin glans och glädje hade han en hemlighet. En hemlighet som bara jag visste om.
Ingen hade kunnat ana det. Han var ju så glad allt jämt.
Trots att han var så glad, visste jag att han fylldes med oro allt oftare.
Jag brukade få trösta honom om kvällarna. I början grät han ut i min famn.
Men sedan vande han sig. Han ville leva livet och slippa oroa sig.
Men nu när det började närma sig igen blev han allt mer orolig igen och jag fick trösta honom.
Han var så vacker när han satt i min famn, trots att hans ögon var fyllda med tårar och rädsla.
”Varför skulle det hända just mig?” brukade han fråga mig. Men jag hade aldrig något bra svar på den frågan.
Som tolvåring fick han reda på att han hade cancer. Leukemi.
Han fick strålbehandlingar regelbundet och när han var tretton sa de att han var fri från sin sjukdom. De skulle bara vänta fem år, sedan kunde de berätta om han var helt frisk eller inte.

På hans artonårsdag firade vi, jag och hans familj, honom först med tårta och massvis med presenter. Sedan gick jag och han ut på krogen för första gången.

- Haha, äntligen är man arton då, skrattade han.
- Haha, ja. Visst är det underbart? Log jag tillbaka.

Vi tittade på varann och vi båda kom på att det här året var speciellt, inte för att han var arton och myndig, utan det var friheten från cancern som skulle bekräftas och glädjen försvann ur oss.

- Men du, försökte jag. Det kommer att bli bra. Jag lovar. Du är ju frisk i princip. Det kommer bli bra.
- Du är verkligen min bästa vän. Jag är så glad att jag har dig. Nu ska vi ha kul!

Den kvällen blev en av de bästa. Vi skrattade och skrek hela tiden. Drack lagom mycket och dansade oss svettiga. En helt klart underbar kväll.
Han hittade också en tjej, Anna, som han blev kär i. De var så söta tillsammans.
Fastän han hade en ny viktig person i sitt liv var han noga med att ha tid för mig med.
Vi alla tre brukade umgås en hel del också. Anna var verkligen mysig. Jag förstod att han blev kär. Jag var så glad för hans skull.
Men han ville inte berätta om hans sjukdom. Det fick förbli min och hans hemlighet.
Han ville inte berätta något förrän han visste att han var frisk. Han ville inte göra henne orolig.
Nu hade han bara två undersökningar kvar. En väldigt snart och en om ett halvår.

- Nu är det näst sista undersökningen, sa han lite nervöst. Håll tummarna för mig.
- Du vet att jag alltid håller tummarna för dig Oskar, svarade jag och såg han gå iväg.

Hemma vankade jag fram och tillbaka. Fastän jag var övertygad om att han skulle komma tillbaka och säga att han var frisk, var jag ändå lite tveksam.
Det plingade på dörren och han stormade in.

- Jag är frisk! Skrek han överlyckligt och bar upp mig och snurrade runt.
- Jag sa ju att det skulle bli bra! Sa jag inte det? Skrattade jag också överlycklig.
- Du har alltid rätt, Marie. Nu är det bara en undersökning kvar som är om ett halvår.
- Ja, men vad skulle kunna hända? Du är ju frisk!

Jag hade aldrig sett han så glad. Och jag var så glad för hans skull.
Allt var bra igen. En börda som vi hade dragits med i sex år var nu borta. Man kunde inte vara annat än glad.

Några veckor senare försvann en del av glädjen.
Anna hade gjort slut. Hon var inte kär i han längre. Han grät i min famn.
Jag blev arg för att hon hade gjort slut. Han hade ju fått stå ut med sådan oro ständigt och nu när allt var bra igen, gjorde hon slut. Men hon visste heller inget. Så jag slutade koncentrera mig på att vara arg och började koncentrera mig på att trösta Oskar istället.
Efter ett halvår kom han över det.
Men återigen gick han runt med oro. Folk trodde att han fortfarande var olyckligt kär. Men de visste inte. Jag visste. Fastän han inte sa någonting så visste jag. Han hade sin sista undersökning kvar. Men jag lyckades få honom på andra tankar och han blev lycklig igen.
Vi båda visste ju att han var frisk och att det så skulle förbli.

- Sista undersökningen nu då, sa han med ett leende som visade att han var glad för att få en bekräftelse om att han mådde bra.
- Yes! Skynda dig dit nu så de inte tar fel på person och säger att den är frisk och sedan går och dör bara så där i onödan sen, log jag.

Den här gången oroade jag mig inte. Jag var bara så glad.
Efter en timme plingade det på dörren, men denna gång stormade han inte in.

- Marie, ge mig en kram, sa han.
- Vad är det? Frågade jag utan tvekan om att något var fel.
- Ge mig bara en kram.
- Säg nu vad det är!! nästan skrek jag.

Han tittade på mig precis som om han försökte bestämma sig om han s...