Recension: Guitar Hero II av Hannes Forsell

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Guitar Hero II

När min lillebror först fick Guitar Hero i jul så hade jag inga höga förväntningar om spelet. Jag såg framför mig ett musikspel som alla andra där spelet vanligtvis går ut på att trycka på olika knappar i takt till en viss musik. Den enda skillnaden trodde jag var att man spelade på en gitarr istället för att trampa på en matta, men bara det gjorde att man blev ganska sugen på att spela spelet.

När jag för första gången skulle testa spelet så tittade jag nonchalant på spelets ganska fåniga fodral och antog att det skulle vara hur lätt som helst, men när jag öppnade kartongen och såg den bländande gitarren, de fem knapparna och svajarmen så förstod jag att jag hade fel.

Vi slängde i skivan, kastade gitarren runt halsen och väntade ivrigt på att börja spela. Det första man fick göra när spelet väl hade startat var att välja ett namn till det bandet man spelar med, vilken svårighetsgrad man vill spela på och sedan så var det bara att bestämma sig för vilken av de fyra första låtarna man ville spela. Första låten jag spelade var låten ”Mother” med det kända 80-tals bandet Danzig.

Känslan av att ha gitarren runt halsen, höra fansens jubel i bakgrunden får en att rysa i hela kroppen av glädje och redan efter de första fem ackorden så känner man sig som en äkta rockstjärna. Det är en sak som Harmonix verkligen har lyckats med nu i uppföljaren, att göra så det känns som att det är en själv som står där uppe på scen och rockar loss.

En annan sak som Harmonix lyckats bättre med i det andra spelet är multiplayerdelen. Man kan som vanligt köra mot varandra som man också kan i det första Guitar Hero, men nu kan man också köra med varandra. Harmonix har gjort så att den ena kan spela bas eller kompgitarr medan den andra spelar sologitarr. Denna nyhet är en stor förbättring till det redan strålande multiplayerläget.

Cover-versionerna i Guitar Hero II är otroligt skickligt utförda och till och med bättre än de i det första spelet. Vissa låtar är så perfekt härmade att det är helt omöjligt att höra någon skillnad från originalet. I låten ”War Pigs” av bandet Black Sabbath har Harmonix lyckats hitta en sångare som låter exakt som Ozzy Osborn.

Harmonix har i det nya spelet höjt nivåribban ett snäpp och det är betydligt svårare att klara av alla låtar på medium. De har också lagt till treknappsackord för att göra det yttligare lite svårare. Att klara av ”Psykobilly Freakout” på expert är så pass omöjligt att jag flera gånger funderat på att drämma till min lillebror i huvudet med gitarren, men kommer sedan på att jag istället ska prova en gång till.

Med tanke på den högre svårighetsgraden så har Harmonix gjort så att man kan träna på de låtar man inte klarar och sakta ned dem. Då kan man inte förlora och på så vis träna på en låt tills man kan den.

Guitar Hero II är en fantastisk uppföljare på ett bra spel med mer än 40 hårdrocksklassiker. Tillsammans med det nya träningsläget, de nya treknappsackorden och den otroliga känslan så är...