Historisk roman - Svenska C

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Det var en härlig vårdag och Maria var på väg från den lilla trästugan till brunnen för att hämta vatten som potatisen till middagen skulle kokas i. Solen sken på ett underbart härligt sätt som den endast gör några gånger varje vår. Blommorna runt huset och på gräskullarna började knoppas och visa sina vackra kronblad.
Maria hade levt i stugan hela sitt liv tillsammans med sin far, Valdemar och farmor, Ada. Hennes mor hade avlidit vid födseln av Maria. Fadern påminde alltid Maria om att det var hon som var orsaken till moderns död, aldrig öppet men ofta och diskret. Farmodern var sträng mot Maria när fadern var i närheten. Men när farmodern och flickan var ensamma, visade hon att hon verkligen älskade henne. Maria hade levt sin 15:e vinter nu och hennes far ansåg att hon var redo att gifta sig när som helst, han hade till och med hittat en passande gemål för henne. Skulle Maria själv ha fått bestämma så ville hon inte gifta sig alls, då skulle hennes framtid innebära att hon fick leva i stugan med sin farmor resten av livet och bara sköta sina sysslor och vara där hon trivdes som bäst.
Det var fortfarande lite kallt ute så hon fick linda sjalen tätt kring sina smala axlar. Fingrarna var alldeles frusna och det var svårt att få ett bra grepp om repet som satt i två öglor på hinken. Hon sänkte ner hinken i den djupa kalla brunnen. Hon tyckte egentligen inte om att gå nära den för när hon var endast fyra vintrar gammal hade hon försökt se ner över kanten, hon hade hängt sig över den och fallit ner. Hon hade fått ligga i det iskalla vattnet som stack som nålar i hela kroppen i flera timmar innan hennes far hittade henne. Hon rös till vid blotta tanken av att falla dit ner igen så hon höll ett säkert av stånd.
När hon hissat upp hinken igen lossade hon repet från handtaget och gick tillbaka till stugan igen. I farstun mötte hon Ada. ”Vad ska du göra farmor? Det är alldeles för kallt för dig att gå ut nu”, säger Maria med ett vänligt leende. ”Struntprat flicka, jag ska hämta mer ved så vi får fart på brasan där inne”, svarar Ada med stor självsäkerhet i rösten. ”Vi kan göra såhär, du tar vattnet och häller upp i den stora grytan och så hämtar jag veden”. Maria visste att hon hade ärvt sin envishet och intelligens från Ada, det hade bevisats flera gånger. ”Nåja, du vet antagligen bäst”, svarade Ada med lite misstänksamhet i blicken. Hon tog hinken från Maria och gick ut.
Maria drog åt läderremmarna runt anklarna och gick ut igen, mot vedboden. Just när hon skulle öppna dörren till boden hörde hon ett knakande ljud bakom sig, ett knakande som när en gren bryts itu. Hon fångade upp en grov pinne som stod lutad mot väggen och vände sig fort om, beredd att slå till inkräktaren. Hon stannade till precis när hon ska slå. Framför henne stod en stilig ung man med ett rep i ena handen som var kopplat till en stor kraftig häst med ögon som svarta och djupa brunnar. Mannens blick fick henne att känna sig alldeles varm i hela kroppen trots kylan utomhus. Han hade en stor mörk rock på sig, hans hår var svart och låg slarvigt runt ansiktet och det grova hakpartiet täcktes med en skäggstubb. ”Vem är ni och vad vill ni?” frågade hon med en antydan till rädsla i rösten. Hon hade lärt sig att vara försiktig när hon träffade på främlingar ensam. ”Mitt namn är Viktor” svarade mannen med kraftig stämma, ”Jag undrar om jag skulle kunna få be om en bit mat och möjligtvis få tillbringa natten i ert stall, både jag och min häst har färdats långt och är utmattade” lägger han sedan till. Maria visste att hon måste vara vaksam så hon bad mannen att vänta utanför medan hon hämtade sin far. Valdemar gick ut och talade med mannen, Maria och Ada fick stanna inne ifall mannen var opålitlig. Efter ett ögonblick kom fadern skrattande och glad in i stugan med Viktor efter sig. Maria och Ada utbytte en kort fundersam blick med varandra. ”Vad är det som pågår” undrade Ada. Valdemar slängde armen om Viktors breda axlar och utropade ” Detta är gossen jag har talat om! Marias blivande make”.
Maria visste inte vad hon skulle säga. Hon var så förvirrad att hon bara stormade ut genom dörren och ner genom trädgården mot skogen. ”Maria!” ropade Valdemar efter henne. ”Ada”! Han vände sig till farmodern. ”hämta henne, hon måste bekanta sig med pojken om vi ska ställa till med bröllop” Farmodern hade inga skor eller varma kläder på sig men hon skyndade mot dörren för att klä på sig. Viktor stoppade henne och lade handen på dörrhandtaget. ”Jag kan tala med henne” sade han och klev ut genom dörren. Han såg henne sittande några meter in i skogen på en stor sten i björkgläntan. Han ville inte göra henne upprörd igen så han gick bara fram och satte sig bredvid henne. Maria hade inte hört att han hade kommit så hon ryckte till lite när han satte sig. ”Vad vill ni?” frågade hon. ”Jag tänkte bara fråga hur du känner inför det här, det är inte varje dag man blir bortgift med någon man inte känner” sa han med en vänligare ton än vad hon hade väntat sig. Maria såg upp på honom i de där förtrollande mörka ögonen och sade ”jag, jag tror att det skulle fungera. Jag känner er inte och har aldrig träffat er förr, men det känns ändå som om vi har setts tidigare”. Viktor log ett brett, vitt leende mot henne och hon log tillbaka. ”Så känner jag det också” sade Viktor.
Fadern och Farmodern stod och trängdes i dörröppningen för att se vad som pågick. De såg att ungdomarna verkade komma överens, de kramade om varandra av glädje och gick in i stugan för att ge Viktor och Maria lite tid för sig själva.
Valdemar och Viktor hade flyttat in möbler i ett rum där Maria och Viktor skulle bo efter de gift sig. Maria och Viktor hade tillbringat mycket tid tillsammans sen de träffades och hade blivit mycket fästa vid varandra. Bröllopet skulle äga rum om 14timmar och det hade gått tre veckor sedan Viktor anlände till stugan. Solen nuddade med sina första morgonstrålar vid halmtaket och farmodern var redan vaken och igång med blomsterdekorationerna till festen när hon upptäckte en bit papper på dörren. Hon gick fram och tog loss pappret från spiken, hon kunde inte läsa så hon rusade in i Valdemars rum och väckte honom så han kunde läsa vad det stod på den.
På lappen stod det:
Käre Valdemar och kära Ada. Vi är nu på väg mot vår framtid tillsammans. Vi känner att bröllopet inte är till för vår skull utan mer för er. Därför har vi rymt någonstans där vi själva kan bestämma datum för bröllopet....