Ledarskap

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Till en början vill jag säga att ledarskap är ett mycket intressant ämne, och det allra, allra intressantaste med ledarskapet är, dess kärna, för där döljer sig nog dess hemlighet. Denna kärna är det man diskuterar, forskar, samt naturligtvis praktiserar, om över hela världen. När/Om man hittar denna kärna kommer man, enligt min mening och tro/tro, att sluta upp att fundera om ledarskapet, och istället bara praktisera. Dock säger min tro/tro att vi aldrig kommer att komma till denna punkt, det är ungefär som filosofi (inom vilket ledarskap i och för sig ingår), nämligen det att man med diskussionerna inte kommer fram direkt på målet, men att man däremot kommer fram till målet med hjälp av det man får ut som bieffekter av diskussionerna.

Närmare det man tror är ledarskapets kärna, kommer man nog varje dag. Hittils har man ju kommit på att ledarskap nog handlar om att ha karisma och organisationsförmåga, att kunna ta beslut och se helheten, att vara visionär, att engagera och vidarutveckla medarbetarna(underarbetarna =) ) och sånt. Hur rätt den här tolkningen av ledarskap är, vet vi inte, men den tilltalar nog de flestas sunda förnuft. Om hundra år passar den definitionen måhända inte lika bra in i den verklighet vi kommer att leva i då (i alla fall om vi antar att samma mängd samhällförändringar kommer att passeras, som passerats de senaste hundra åren).

Om jag läste det jag redan skrivit, skulle jag tolka det som att den som skrivit detta fullkomligt sågade dagens syn på ledarskap, och detta skulle jag ju inte nöja mig med, jag vill ju veta vad författaren har för egen syn på ledarskap, därför har jag skrivit ned min syn på ledarskap. Dock vill jag poängtera att det givetvis inte finns några färdiga svar på ledarskap.

Ettan

Ledarskap handlar ju om att följa någon, för om man inte skulle följa någons vilja, så skulle man ju följa sin egen vilja hela tiden, vilket skulle innebära att man inte hade någon ledare =). Följdaktligen handlar det om att följa någon. Vems tankar är det då man vill följa, vem är det man i själva verket vill bli som? Jo naturligtvis ens förebilder, ens idoler. Därför tror jag i själva verket att ledarskap handlar om förebilder, i varje fall “bra ledarskap”, då “bra ledarskap” skall, enligt min mening, innehålla glädje och viss fri vilja bland de som är berörda av detta ledarskap. Min första slutsats är därför att framtidens ledarskap handlar om att ledaren är en förebild. Vad det innebär praktiskt är svårare att säga, man kan ju till exempel invända, “alla kan ju inte ha sin chef/ledare som idol, eftersom man dels är så många olika invidiver med så olika stil som styrs av samme ledare, samt att alla chefer/ledare inte är lika snygga/vackra som musik-/TV-stjärnor.” Denna lilla invändning bryter jag jag sönder, genom att säga att när man arbetar så tätt och ofta som man gör på till exempel en arbetsplats, så börjar man värdesätta andra egenskaper, sk Eilegenskaper*(vilka jag kommer att återkomma till längre ned i uppsatsen). Det andra argumentet bryter jag ned genom att säga att dessa Eilegenskaper, som är det man ser upp till hos sin ledare, är egenskaper som alla uppskattar.

Tvåan

Det andra jag tror/vet är framtidens ledarskap är just dessa Eilegenskaper.
Jag tror inte man behöver dem alla, man kan nog klara sitt ledarskap utan en eller måhända två av dem, men som helhet säger jag att man skall ha dem alla. Liten motivering följer på de lite mer kontroversiella av dem.

Några av dessa, som till exempel ödmjukhet och helhetssyn, har redan varit på modet ett tag, dock tror jag speciellt att det här med ödmjukhet kommer att hålla i sig länge. Ordet ödmjukhet skulle nästan kunna bytas ut mot ordet orolighet, nämligen det att inte ha det för lungt, då projektet/bolaget/sällskapet slår sig alltför mycket till ro, och utvecklingen stoppas (om man redan har det bra, varför skall man utvecklas till något bättre?) Det som också bekräftar denna tanke är det om den gamla mysiga och helt sanningsenliga (har själv råkat ut för det många gånger) tesen om att övermod går före fall.

Sen är ju frågan var gränsen för oroligt ledarskapet skall vara, vilket är tämligen svårdefinierat, och därför definierar jag det på följande sätt, Besluten(som kanske är ledarskapets minsta beståndsdel (eventuellt dess minsta)) skall tas med den bakgrunden, om de inte tas på rätt sätt, så blir det elände, men om det tas rätt, så blir det bra. Detta med oroligt och ödmjukt ledarskap (vilket jag härmed anser är samma, då deras gemensamma motsats måste vara övermod) har såvitt jag vet ofta praktiserats i krig, där har man hela tiden en allvarlig situation, skillnaden mellan liv och död, bra och hemskt är knivskarp och alltid på hugget. Det är nog pågrund av detta som krig är så starkt förknippat med sitt speciella ledarskap.

Det här med Kristna värderingar, är ett litet slarvigt använt begrepp, men dels är egenskaperna sådana som uppskattas av medarbetarna, “man blir inte arg på nån som följer sin Bibel”. Dessutom har man en grund att vila sina åsikter på, ungefär som att man har samma kvalitetssystem på samarbetande företag, man talar samma språk och förstår varandra utan onödiga missöden. (Just att Kristendomen är bra är nog inget man skall berätta om i en sån här skrift, även om det är nog så sant, därför skrev jag Kristna Värderingar och inte att ha Kristendomen som religion).

Slutligen med Tuffheten. Just att som ledare vara oerhört bra på något speciellt (min defenition på tuff), skulle kanske man kunna tro vore viktigast när man är ny som ledare. Om Sven Krispinsson hade tillkännagett för oss att han var superbra på flugfiske när han var ny på skolan, skulle han fått ett gäng flugfiskare på skolan som vänner och det skulle gett hans medarbetare (elever + lärare) en bra chans att snabbt komma in i hans ledarskap. Dock är det kanske inte detta som är det allra viktigast att man är ”Tuff”. Det jag tror gör det ännu viktigare är att man förstår att ledaren verkligen är en människa, att denne pysslar med något annat än just bara att vara ledare på företaget. Dessutom gör naturligtvis denna tuffhet att man känner gemenskap på vanligt sätt med ledaren, att man får lite att prata om och behöver inte vara blyga för varandra.

Det sista på denna Tvåa är just Eil:en intuitivt ledarskap, men eftersom jag tycker det är en sån rolig och spännande punkt, så breder jag ut mig med den i Trean istället.

Trean

(Det mesta av denna text kommer delvis att utgå från de första tjugo sidorna av boken Intuitivt ledarskap, Fredrik Praesto. Jag hoppas verkligen att resten av boken inte är en kopia av det jag skriver nu, för då blir resten av boken tråkig läsning för mig)

Att fatta snabba beslut är egentligen inte så svårt, men det svåra är att få bra kvalité på besluten på kort tid (vid en del tillfällen medger jag att tiden bara kan göra beslut krångligare, som till exempel om man står och väljer glass i glassdisk, då brukar det gå bäst att välja snabbt). Det här med glassdisksval är också vad Trean kommer att handla om, för när man väljer glass, så sitter de flesta inte och funderar på vad som är bäst för magen, hur bakre delen av tungan kommer att reagera på just det där konserveringsmedlet, utan det man tänker på är vilka pengar man skall plocka upp ur sin plånbok, för att få den här glassen.

Beslutet om glassval går tämligen automatiskt, och trots att glassvalet inte är genomtänkt på medveten nivå, kommer man säkerligen att göra ett utmärkt val. Därav kan jag dra slutsatsen att alla beslut inte är genomtänkta på medveten nivå, utan på en annan nivå. Denna nivå har döpts till Intuitivt tänkande. Möjligheten för framtidens ledarskap är därför att ta till sig samma beslutsprocess som i glassexemplet, för beslutet var ju bra och arbetsinsatsen för att kunna ta beslutet var ju utomordentligt liten och effektiv(alltså utmärkt ledarskap). Då kan man ju hävda att besluten i, till exempel, ett företag är betydligt mer komplicerade än det enkla bestämmandet. Faktum är att det också är så, och därför behöver man enligt min mening något mer än bara känslan av att det bli gott om man tar det och det beslutet. För att då förbättra det intuitiva ledarskapet behövs nog ändå en viss ”rationell” motivering.

Dock tycker jag att den bör komma efter att man noga tänkt igenom hela beslutet intuitivt. Den rationella motiveringen finner man/medarbetarna då kanske undermålig, och då får man acceptera detta, för på nått sätt går det inte bara och sitta och chansa sig till rätt beslut (visserligen går det när man köper glass, ett fel är ju inte speciellt katastrofalt, men ett beslut om att lägga ned en fabrik kan få katastrofala följer, inte minst för medarbetarna). Därför tror jag denna princip, först intuitivt tänkande, som följs av rationellt tänkande. Detta är en bra beslutsprocess, om man sågar förslag och idéer på intuitiv nivå, så behövs inte tråkiga rationella utredningar göras alls.

Dessutom uppmuntrar denna beslutprocess till spännande tänkande, då man väger för och emot med sina känslor och sånt, förslagen medarbetarna lämnar behöver inte vara oerhört rationellt genomtänkta när de lämnas, utan kan växa och utvecklas i arbetsgruppen, och på så sätt får man fram bästa möjliga intuitiva beslut. Om förslaget kommit så långt, får den gå igenom nästa skärseld. Den rationella skärselden. Passerar förslaget även denna post, genomförs det så småningom. Eventuellt skulle man kunna lägga till en intuitiv skärseld efteråt, men jag tror att det i det flesta fall skulle krångla till det hela.

Hela grejen med intuitivt ledarskap är enligt min mening att man dels får en snabbare och mer lättskött beslutsprocess, och därmed ett snabbare och smidigare ledarskap. Det som är bonusen är det att man får ett större engagemang hos medarbetarna, när de inser att deras förslag kommer a...