Ett typ kärleksbrev

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Hej Linnea
Jag kom till skolan en helt vanlig dag, några veckor innan sommarlovet.
Så många gånger som jag har sett dig och gått förbi dig i korridorerna, har jag inte sett dig? Har jag inte brytt mig? Har jag inte förstått? Den dagen så var du helt plötsligt så vacker, så bedårande. Du hade inte färjat håret, du hade inte klippt dig, och du hade inte en ny tröja, nej du va bara helt plötsligt så vacker. Jag satte mig ner mittemot dig och smälte in i mängden. För mig så hörde vi ihop, du och jag. Men jag vet inte hur du kände, tror det var samma. För någon vecka senare var det du och jag. Ja mins skolavslutningen men inte som om det vore igår, men ganska bra ändå. Jag stod på grusplanen till vår lilla frikyrka, de va inte så många som hade kommit, mest från andra klasser. Någon knackade måg på axeln, jag vände mig om, med stora förväntningar, men det var inte du nej det var Filip, alltid lika glad. Jag pratade lite med Filip men ändå så lyssnade jag inte på vad han sa, jag tog inte åt mig hans ord, ja kollade bara efter dig. Folk började komma, men ändå såg jag inte dig, kanske du va sjuk, kanske du blivit påkörd på vägen hit. Jag vågade inte tänka mer på varför du inte var här, när vi andra gick in i kyrkan. Senare när alla skulle gå och fika så knackade det på axeln igen, Filip tänkte jag och vände mig lite besviket om.
Men där stod du.
Det var så vackert, du stod med ditt långa bruna hår, med hela gågatan bakom dig, och parken i slutet av den. Det var skönt med sommarlov men ändå oroligt för att jag fruktade att jag inte skulle få se dig lika ofta, bara några få gånger. Jag kände dig inte så väl. Vi hade bara varit tillsammans några få veckor, så det hade inte hänt så mycket, några kramar, en kind puss på sin höjd.
Så mycket som du skulle resa och hitta på, så skulle vi knappt ha tid och träffas. Även om vi skulle ha tid så skulle det vara så pinsamt. Träffas och prata med någon man knappt känner men ändå är tillsammans med. Kanske de är bättre ändå, tänk om man inte var tillsammans, vad skulle man f
då göra? Jag unskar att det var skola ett halvår till, så att jag skulle ha tid att lära känna dig. Och på så sätt kanske vart mer med dig under lovet.
Dom flesta av oss i klassen gick till Hansons bageri och fikade. Utav en slump så hamnade jag vid ett bord med alla polare, lite grupptryck inblandat, även fast jag hellre skulle villat setat bredvid dig. Jag smyg kollade lite på dig och du såg att jag gjorde det, det var pinsamt till en början, men sedan log du åt mig och jag viste att vi kände likadant. Allt för snabbt så var det bara vi killar som gick på stan för att hitta på nått kul.
Under sommarlovet så tänkte jag mycket på dig, jag tänkte flera gånger att jag skulle ringa till dig men ångrade mig sedan när jag satt inlåst på toaletten med telefonen i handen.
När jag sedan fick höra att din pappa blivit erbjuden ett nyt...