Vietnamkriget

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Inledning

Anledningen till att jag valde att skriva om Vietnam är ganska enkel, jag visste alldeles för lite om det. Det enda jag visste om detta kriget innan jag satte igång och läsa var att det var en stor tragedi för USA. Jag har aldrig förstått att USA i verkligheten förlorade och vad anledningen till kriget egentligen var. Efter att ha läst igenom ett par källor kom jag så slutligen fram till vilka mina två huvudfrågor skulle vara:

Varför gick USA med i kriget?
Varför gick det så dåligt för USA?

I mitt arbete kommer jag inte ta upp Vietnams första krig då de kämpade mot de Franska kolonisatörerna (som hade stöd av USA) utan jag kommer lägga min tyngdpunkt på det krig som var mellan Sydvietnam (med USA) mot Nordvietnam (med Ryssland och Kina i ryggen).

Och vad gäller uppståndelsen runt kriget kommer jag inte gå in djupt i folkets kamp för att få ett slut på kriget.

Jag kommer börja med att beskriva om själva kriget, hur det startade m.m för att längre ner i min analys gå in på att besvara de frågor jag ställt.
Förspel

Som jag berättat i min inledning så var USA engagerat i Vietnam redan på
1950-talet. Då var det genom stöd till de franska styrkornas kamp. Direkt efter den fred som slöts 1954 i Genève blev USA:s inblandning allt större. Landet bestämde sig nu för att stödja den sydvietnamesiska regeringen som var ledd av Ngo Dinh Diem. (Bonniers Världshistoria band 19 sid. 10)

Sydvietnam utvecklades till att bli en alltmer diktatorisk stat ledd av Diem släktet och trots att USA från början gett Ngo Dinh Diem sitt stöd, började man nu uppmuntra andra grupper att avsätta honom. Detta blev verklighet 1963. Problemet var bara det att den grupp som hade stöttat Diem inte kunde bestämma sig för vem av dem som skulle ha makten.

I Genèveavtalet hade man bestämt att Vietnam skulle delas upp i två länder. Landet skulle delas längs den 17 breddgraden i ett Nordvietnam och ett Sydvietnam. Länderna skulle sedan återförenas genom val senast 1956. Oroligheterna i Sydvietnam tillsammans med det diktatoriska styret i Nordvietnam gjorde att valet aldrig genomfördes. De som styrde i syd hävdade nämligen att fria val inte kunde hållas i ett kommunistiskt och diktatoriskt land som Nordvietnam. Ho Chi Minh i norr var inte den som trugade för detta utan han såg sin chans att ta över sin sydliga granne med våld istället. På detta sätt var det ingen risk att han skulle förlora makten. (Bonniers Världshistoria band 19 sid. 10)

1957 började ett gerillakrig mot Sydvietnam. Till en början leddes gerillakriget av kristna grupper för att senare tas över av den kommunistiska gerillan Vietcong. 1960 utökades gerillarörelsen genom att slå ihop sig med andra grupper i Nordvietnam till ett förbund kallat FNL (Front national de
libération du Viêt-nam du Sud). Gerillarörelsen som var verksam i syd fick hela tiden vapen av den nordvietnamesiska regeringen vilken i sin tur fick starkt stöd av de kommunistiska staterna Ryssland och Kina. Försörjningen skedde via en led som kom att kallas för Ho Chi-minhleden. (http://www.ne.se/jsp/search/article.jsp?i_art_id=342699 Nationalencyklopedin 2001-05-08)


I samma takt som FNL dödade tjänstemän förstärkte USA sitt stöd till Sydvietnam. Antalet krigsrådgivare ökade mellan åren 1957-1962 med mer än 1700%. Från 700 till 12000. Ledarna i Sydvietnam tog fram en strategi för att bekämpa FNL. Strategin fungerade inte alls som det var tänkt utan snarare tvärtom. Planen var att samla ihop bönderna så att de skulle kunna försvara sig och därmed tvinga FNL till svält. En av anledningarna till att det inte fungerade var att bönderna blev sura när de var tvungna att lämna sina gårdar, deras moral sjönk. En annan var att de samlade bönderna placerades där FNL hade sina starkaste befästningar och bönderna kunde därmed inte stå emot. När byarna föll fick gerillan tag på ännu mer vapen och deras makt blev således ännu starkare. (Bonniers Världshistoria band 19 sid. 11)

Det första steget mot ett fullt krig togs 1964. Nordvietnamesiska trupper hade under en längre tid mobiliserat trupper söderöver via Ho Chi-minhleden och Sydvietnam likadant fast åt andra hållet. Eftersom USA stödde Sydvietnam så följde den amerikanska flottan med de sydvietnamesiska fartygen norrut. Det var på en sådan här utflykt som en sammanstötning mellan amerikanska och nordvietnamesiska skepp blev verklighet. Det här utnyttjade den sittande presidenten i USA, som var Lyndon B Johnson, för att få fullmakt och därmed kunna vidta åtgärder.

Inte långt efter det att han fått klartecken av kongressen gav han order om att bomba de nordvietnamesiska krigshamnarna. Problemet var det att han inte själv visste riktigt vilken taktik han skulle använda sig av. (Bonniers Världshistoria band 19 sid. 12)


Kriget utvecklas

Lyndon B Johnson skickade hela tiden in lite mer folk i kriget men utan någon direkt taktik som jag tidigare nämnt. Det var en halvhjärtad satsning som ledde till att ju fler småtrupper han skickade till Vietnam desto fler amerikanska soldater dog. Det här var inte uppskattat i hemlandet och Lyndon B Johnson hade som president den makt som behövdes för att dra ut USA ur kriget. Han ville dock inte framstå som en vekling och den första presidenten i USA:s historia som förlorade ett krig och därför fortsatte kriget. (http://www.vietnampix.com/svenska/intro3.htm 24/4-01)


Även fast kriget nu hade brutit ut så var det inte på långa vägar i full skala. Det som fick kriget att bryta ut på riktigt var en händelse som inträffade 1965. FNL angrep sydvietnamesiska garnisoner . Under anfallet avled 38 amerikanska rådgivare och över hundra skadades. Det här kunde inte Johnson acceptera och han gav genast order om hämndaktioner i form av flyganfall mot Nordvietnam. De första målen var två småstäder och tyvärr var förmodligen det precis vad de styrande i Hanoi ville och hade väntat sig. Samma dag var nämligen kriget på väg att sluta på fredligt vis genom förhandlingar i Hanoi. Tack vare USA:s bombräder kunde nu Nordvietnam fortsätta sin krigföring och planer på att ta över Sydvietnam med vapen. De kunde skylla på att det var USA som började kriget genom bombningarna.

USA började nu genomföra kontinuerliga bombningar av nordvietnamesiska mål. Operationen gick under namnet ”Rolling Thunder”. Tyvärr för USA:s del kunde deras experter på plats inte redogöra om några positiva följder vilket var meningen. De blev istället tvungna att meddela att bombningarna inte verkade ha någon större inverkan. Johnson beslöt då för att sätta in ännu mer flygplan med tyngre och bättre bomber. Flygplanen man använde sig av var B 52:or. Till skillnad mot tidigare plan kunde dessa bära mångdubbelt mycket större bomber. De här bombningarna kom att falla med samma tempo under princip hela kriget. (Bonniers Världshistoria band 19 sid. 13)

Krigföringen från USA:s sida ansågs vara väldigt smart eftersom de nordvietnamesiska styrkorna inte kunde komma åt hangarfartygen ute till sjöss. Det fanns dock ett strategiskt mål som de hade tillgång till. Detta var en flygbas vid Danang. Det var för att skydda denna som amerikanarna 1965 satte iland soldater som för första gången var tänkta att aktivt delta i striderna. Det var ingen stor grupp, bara 3500 soldater vilket gjorde att ingen reagerade märkvärt på detta. Johnson förklarade hemma i USA att det var en defensiv åtgärd och ytterst tillfällig. Nu i efterhand kan man lugnt säga att han ljög för i slutet av samma år fanns det nämligen 200 000 amerikanska soldater i Vietnam. Det här var dock inte ens hälften av soldater vad som slutligen skulle befinna sig här. Efter det att USA:s försvarsminister besökt Vietnam i slutet av 1965 blev han övertygad om att USA var tvungna att ingripa mer aktiv i striderna. Han ansåg att deras styrkor var tvungna att öka till 300 000 under kommande år och att även om det 1968 skulle finnas 600 000 man i Vietnam skulle USA inte vara säkra segrare. Det skulle visa sig att försvarsministern hade rätt. (Bonniers Världshistoria band 19 sid. 14)


I mitten av 1967 hade upptrappningen som försvarsministern förespråkat påbörjats, nu fanns det 450 000 soldater i Vietnam. Kriget utvecklades nu allt mer till att bli ett krig mellan USA och Nordvietnam istället för Syd- och Nordvietnam. USA hade nu tagit över i princip alla militära aktioner och de sydvietnamesiska soldaterna fick istället finna sig i att se till att civilbefolkningen hade det bra m.m. Det största problemet för USA var att FNL inte använde sig av samma taktik som de själva. FNL väntade hela tiden ut USA, låg i bakhåll och gjorde överraskande anfall. USA:s hämndaktioner bestod fortfarande av bombningar som tyvärr inte bara drabbade militära mål utan även civilbefolkningen. Det var det sistnämnda som var en av de stora anledningarna till att kriget fick sån uppståndelse hemma i USA. Man ansåg att det inte var ett krig utan en slakt där många oskyldiga liv berövades. (Bonniers Världshistoria band 19 sid. 18)

1967 var också det året då man äntligen lyckades uppnå ett någorlunda stabilt politiskt läge i Sydvietnam. En av kuppmakarna från 1963, Nguyen Van Thieu, valdes till president med 35% av rösterna. USA började nu genast försöka övertala Thieu att genomföra reformer. Reformerna ansågs vara nödvändiga då en av FNL:s största fördelar var att de hade småbönderna på sin sida. FNL hjälpte nämligen bönderna i deras kamp mot godsägarna som de arrenderade sin mark av. Och de bönderna som inte nöjde sig med denna hjälp övertalades att hjälpa FNL med mer eller mindre justa metoder. Den nya presidenten var dock inte övertygad om att reformerna var det rätta sättet. Anledningen till hans negativa inställning hittar man förmodligen om man tar sig en titt i hans sällskapskrets. De flesta i Saigonregeringen bestod nämligen nästan enbart av jordägande tjänstemän och även han själv ägde jord. (Bonniers Världshistoria band 19 sid. 19)


Tetoffensiven

Kriget skulle komma att ta en oväntad vändning i början av 1968. Vietnameserna firar sitt nyår (Tet) den 31 Januari och på förslag av FNL hade parterna enats om en vapenvila. Vapenvilan skulle dock komma att leda till den största nordvietnamesiska offensiven under hela kriget. Över 70 000 män ur FNL anföll runt hundra olika städer med stor framgång. Man lyckades tränga långt in i Saigons kärna, man kom så långt in som till den amerikanska ambassaden. Här pågick blodiga strider mellan parterna i flera timmar. FNL lyckades även lägga beslag på Sydvietnams tredje största stad (Hué). Det skulle komma att ta hela tre veckor innan USA åter hade kontroll över staden. Anledningen till de stora förlusterna för Sydvietnam och USA var att anfallet var oväntat. Om Amerikanarna däremot hade läst på sin historia så hade dom vetat att Vietnam hade använt sig av samma taktik 179 år tidigare, då mot Kina. (Bonniers Världshistoria band 19 sid. 20)


Överraskningsmomentet i anfallet var däremot inte det enda som gjorde att de var så oförberedda. USA hade nämligen varit inblandade i två stora offensiver under de senaste 5 månaderna. Slagen hade varit långa och motståndarna hade lidit av mycket stora förluster. Det ena slaget var vid staden Dakto och det slaget varade i tre veckor. Det andra fördes vid staden Khesanh. Slaget varade i två månader och enligt Amerikanska beräkningar påstods FNL ha förlorat ungefär 10 000 man jämfört med att USA ”bara” förlorade 500 man. Sammanlagt räknade USA med att ungefär 90 000 FNL medlemmar hade avlidit under det gångna året (1967). Generalen på plats, Westmoreland, trodde att man nu hade det stora övertaget och att segern i kriget inte var långt borta.

Uppfattningen var däremot inte densamma inom de amerikanska författningarna. CIA hade helt andra beräkningar än generalen och de ansåg att FNL bestod av ungefär 600 000 man och inte alls var så försvagade som Westmoreland påstod.

Tetoffensiven blev även den en blodig affär inte enbart för FNL. USA:s förluster var ungefär 2000 och de sydvietnamesiska ungefär det dubbla. Men det var dock FNL som led av de största förlusterna. Ungefär 50 000 soldater stupade. Från och med Tetoffensiven var det fullt krig mellan Nordvietnam och USA inte mellan det delade Vietnam.

Syftet med Tetoffensiven var att få med sig det sydvietnamesiska folket på FNL:s sida och minska Saigonregeringens popularitet. Resultatet blev däremot något annorlunda. Efter det att USA hade återtagit kontrollen över Hué fann man nämligen ungefär 3000 döda sydvietnameser som hade dödats under kommunisternas belägringen. De här siffrorna skrämde Sydvietnameserna och stärkte Saigonregeringen.

Tetoffensiven var däremot inte bara dåligt för Nordvietnam. Det var nämligen den som satte igång det massiva motståndet mot Vietnamkriget hemma i USA. (Bonniers Världshistoria band 19 sid. 22)


Vietnamisering

Richard Nixon tog över makten i USA den 5 November 1968. När han kom till makten hade hans generalstab kommit på nya planer för att vinna kriget i Vietnam. De ansåg att Landet Kambodja var nyckeln till vinst. Kambodja var ett neutralt land men nordvietnameserna hade militärbaser här och många FNL soldater sökte skydd undan kriget i detta land. I mars 1969 gav presidenten order om att bombningar av östra Kambodja skulle inledas på villkoret att det hölls hemligt. Hans tanke var att försvaga fienderna så mycket att han kunde börja ta hem soldater och överlåta kriget mer och mer till Sydvietnam. Genom den här metoden skulle USA kunna dra sig ut ur kriget någorlunda rakryggade.

Nixons planer, tillsammans med det faktum att Thieu äntligen börjat genomföra jordreformer som gjorde att FNL tappade fästet om bönderna, gjorde att USA kunde ta hem 60 000 soldater under 1969.

Tyvärr var lyckan inte långvarig. Kriget spred sig nu istället mer och mer till Kambodja och Laos. 1970 störtades den sittande presidenten i Kambodja. De som tog över var mycket mer USA vänliga vilket gjorde att Nordvietnam kände sig än mer hotade och ökade sina styrkor i området, bl.a. genom att stödja ”de röda khmererna” som var en gerillaorganisation i Kambodja. Det gick så dåligt för det nya styret i Kambodja att Nixon beslutade att hjälpa dem. Hans insats gjorde att trycket på både Saigonregeringen och styret i Phnom Penh (Kambodjas huvudstad) minskade. Nixons aktioner var långt ifrån enbart lyckosamma. De ledde nämligen till att stökigheterna på hemmaplan ökade ännu mer och bl.a. till att fyra studenter omkom vid konfrontation med hemvärnet vid en demonstration. (Bonniers Världshistoria band 19 sid. 26)


Vägen mot fred

Nixons aktioner i Kambodja gjorde däremot så att han äntligen kunde börja ta hem ännu fler soldater. Under sista veckan i oktober 1970 var antalet döda per vecka de lägsta på fem år och i slutet av samma år var de amerikanska styrkorna nedskurna till 280 000. Den här trenden höll i sig även kommande år och i slutet av året bestod armén i Vietnam av 140 000 och enbart tio döda per vecka. Nordvietnameserna var dock inte lika nöjda med situationen som rådde och planerade för en ny storffensiv lik tetoffensiven. Offensiven skulle inträffa under påsktiden då de Amerikanska trupperna var så gott som hemskickade. Sagt och gjort, vid påsk 1972 angrep 120 000 FNL medlemmar tre olika städer och däribland Saigon. De Amerikanska styrkorna uppgick enbart till 60 000 vid denna tid men som tur var hade de lyckats upprusta de sydvietnamesiska styrkorna som nu uppgick till ungefär en miljon. Den här stora styrkan tillsammans med USA:s massiva flyganfall avstyrde FNL:s anfall. (Bonniers Världshistoria band 19 sid. 27)

Tack vare att Nixon lyckades avstyra anfallet utan att sätta in fler soldater blev han populär på hemmaplan igen. Han valdes till president än en gång med stor majoritet och nu kunde fredsarbetet äntligen sätta igång.

Redan 6 år tidigare hade neutrala länder försökt att få parterna till förhandlingsbordet dock utan framgång. De som styrde i Nordvietnam hade som krav att FNL skulle sitta med i en Saigonregering samt att USA skulle sluta med sina bombningar utan att ställa några motkrav. Detta var otänkbart för USA. De ville nämligen ha en ganska självklar försäkran om att FNL inte utnyttjade vapenstilleståndet till ett överraskningsanfall. När Lyndon B Johnson gjorde ett kort uppehåll i bombningarna precis efter tetoffensiven kunde nya förhandlingar komma igång men inte heller dessa gav några resultat.
Efter att ha sett hur Johnson misslyckats prövade Nixon en ny metod. Han sände sin säkerhetsrådgivare Henry Kissinger till att föra hemliga förhandlingar med Nordvietnam. Efter Ho Chi-minhs död 1969 kom förhandlingarna igång på riktigt och Kissinger kunde träffa sändebudet Le Duc Tho regelbundet i två år i största hemlighet. Förhandlingarna stoppades tyvärr upp av FNL:s påskoffensiv men kort därefter kom Le Duc Tho med ett förslag som Kissinger fann ganska acceptabelt. Le Duc Tho lovade att FNL:s aktioner skulle läggas ned om alla Amerikanska soldater togs hem. Den sydvietnamesiska politiken skulle klara sig utan Amerikansk hjälp och bestå av nuvarande saigonregering, FNL och neutrala. Landet skulle delas upp efter de gränser som rådde vid vapenvilan.

Det enda som satte stopp för fredsförslaget var Sydvietnams Thieu som var rädd för att bli lämnad i sticket. Stora vapenleveranser från USA gjorde honom senare säker på att USA skulle stödja honom även i framtiden om än inte direkt genom soldater. Fredsförslaget undertecknades 27 Januari 1973 i Paris. (Bonniers Världshistoria band 19 sid. 28)

Krigets följder

Under Vietnamkriget hade det fällts fler bomber över Vietnam än vad det sammanlagt fälldes under andra världskriget. Tre miljoner Amerikanska soldater hade tjänstgjort i Vietnam, nästan 60 000 av dem avled. USA:s förluster var väldigt små jämfört med FNL:s som uppgick till hela 600 000, det var alltså 10ggr så många döda FNL soldater än Amerikanska. (Bonniers Världshistoria band 19 sid. 30)

Efter att senaten blivit medveten om att Nixon hade varit inblandad i en avlyssningshärva råddes han att avgå 1974. Freden som slöts i Paris hade inte löst alla de konflikter som rådde i Indokina. De röda khmererna blev allt starkare med stöd av Kina och 1975 satte Nordvietnam in den slutgiltiga stöten mot Saigon. Den nya presidenten i USA Gerald Ford gjorde snabbt klart att han inte tänkte ingripa i Vietnam fler gånger och Nordvietnam såg till att få ett snabbt slut på kriget. Sydvietnam var chanslösa utan USA:s bombplan och gav snabbt upp. 30 april 1975 föll Saigon i Nordvietnams händer. 13 dagar tidigare hade även de röda khmererna övertagit Kambodjas huvudstad. (Bonniers Världshistoria band 19 sid. 31)

Det tudelade Vietnam återförenades alltså trots USA:s stora aktioner för att förhindra det. Kriget var egentligen helt onödigt. Vietnam slutade som en kommunistisk stat, 2 miljoner dog och flera miljoner skadades för livet. (http://www.vietnampix.com/svenska/poprmn.htm 15/5 -01)



Analys

Nu ska jag alltså ta och besvara de frågor jag ställde i början av arbetet.

Den allra största anledningen till att USA gav sig in i Vietnam var kalla kriget. Tack vare kalla kriget fanns det nämligen en otrolig rädsla för kommunismen i USA. Så fort ordet kommunism nämndes blev USA livrädda och var beredda att offra sina liv, eller snarare offra sina soldaters liv. Det var sådan hysteri på hemmaplan att alla som misstänktes vara kommunister antingen avlivades eller sattes i fängelse. President Eisenhower hade formulerat dominoteorin 1954. I den skriver han att man kan se östvärlden som ett dominospel. Om kommunisterna får tag på ett land, i det här fallet Sydvietnam, så kommer alla andra länder runt omkring också falla i kommunisternas händer.
Jag tror dock inte det var själva kommunismen som gjorde Amerikanarna så rädda. Det var bara ett sätt att maskera sin rädsla för Ryssland. USA kunde absolut inte tänka sig att erkänna rädslan för sina största fiender utan skyllde istället på en Ideologi. Om de hade erkännt sin rädsla hade ju hela omvärlden sett Ryssland som segrare av det kalla kriget och detta fick absolut inte ske. USA sågs som världens största stormakt och så skulle det förbli, kosta vad det kosta ville.

En annan anledning var att man hade stöttat Frankrike i deras kamp på 50-talet. Tack vare det här stödet hade USA en fot med i kriget redan innan det börjat. Hade man inte hjälpt Sydvietnam så hade deras stolthet som jag talade om innan sårats.

Hur rädda USA än var för vare sig kommunismen och Ryssland finner jag det väldigt konstigt att man är beredd att offra miljontals människoliv. Ingenting kan vara så viktigt att det är värt så många människoliv som Vietnamkriget krävde. Detta är i och för sig gemensamt för alla krig men Vietnam är ändå speciellt. Här var det inte tal om att man var tvungen att försvara sitt egna land eller försvara sin tro, som i Gaza. Nä, här var det enbart för att visa vem som var tuffast, mäktigaste och hade störst krigsmakt. USA uppförde sig som en anabola kille som glider runt på stranden, allt för att imponera.

Om man tittar på ländernas storlek samt hur välutvecklade de var råder det ingen tvekan om vilket land som skulle ha vunnit kriget. Vad var det då som gjorde att det inte blev så? Det är det jag ska försöka reda ut nu.

Den kanske största anledningen till att det gick som det gick var att de Amerikanska soldaterna egentligen inte hade något att strida för. Det var politikerna, inte soldaterna, som var rädda för kommunismen. FNL och Nordvietnam däremot, de slogs för att försvara sitt land samt återförena det gamla Vietnam. Motivationen var således mångdubbelt större hos de Nordvietnamesiska styrkorna.

FNL hade även stöd av stora delar av landortdsbefolkningen. I arbetet berättade jag om hur Saigonregeringen försökte sätta stopp för FNL genom att samla bönderna. Det fungerade inte alls. Bönderna slöt istället ihop med FNL. För egentligen ville nog alla i Vietnam att landet skulle återförenas. Bönderna såg till att gerillan fick mat och skydd om så behövdes.

Om man jämför USA:s armé i Vietnam med den som tjänstgjorde under andra världskriget finner man ganska stora och väsentliga skillnader. Snittåldern under Vietnamkriget var bara 19 år jämfört med 26 under andra världskriget. De flesta kom från låga samhällsklasser och hade gått med frivilligt. Det var dock inte för att de ville bekämpa kommunismen som så många gick med i armén frivilligt utan det var av den anledningen jag nyss nämnde. De kom från en lägre samhällsklass. Hemma i USA hade de inget jobb och ingen ...