Bokrecension: Flicka Anne Frank av Melissa Muller

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Flickan Anne Frank!

”Tyst! Inte så mycket som ett halvhögt ord! Vem är kvar i badrummet? Vattenkranen är på fortfarande. Spola för Guds skull inte. Tyst, tyst. Var inte så vårdslös. Psst. Efter två år borde ni ju verkligen veta bättre…” sid.19
När man läser just de här orden tänker man verkligen hur hårt det var att gömma sig för samhället egentligen. Att varje gång det rörde sig eller lät minsta lilla på nedervåningen, så var man tvungna att sitta helt stilla, och knäpptysta. Att varenda morgon innan 08:30 hinna göra alla morgon sysslor, och de var ändå 8 personer. För att inte bli hörda eller sedda utav lagerarbetarna som kom 08:30 varenda morgon, i 2 år hade de fått göra så. Jag vet inte om jag hade klarat att gömma mig för världen så länge, men vad hade de egentligen för val?

”Som de sista minuterna före ett åskväder, kvavt, tryckande, hotfullt. Outhärdliga frågor tränger sig på. Vem har förrått hans skyddsklingar? En granne? En arbetare? Varför just idag?”sid.23
Att veta att SD-män befinner sig i fastigheten, att ha vetskapen om att de har fått information om att det befinner sig judar i huset. Att SD-männen vill att Kugler visar de vart judarna finns. Att tvingas bedra sina vänner, de som han skyddat i 2 år. Den känslan, hur ska man kunna beskriva något så fruktansvärt med ord? Att ens behöva stå ut med det, att skicka sina vänner rakt i famnen på SD-män, och med inte en aning veta hur de fick reda på att det fanns judar inne i huset. Hur skulle han kunna leva med det efter att judarna blivit tagna, till och med slagna, kanske även mördade? Men nästan mest av allt, få stå ut med tortyr i koncentrationsläger, och kanske ha känslan av att det är ens eget fel? Hur ska man kunna leva med det?

”Rakt framför dem syns ytterligare en trappa, nätt och jämnt bred nog för en person, som leder upp till gårdshusets övervåning. Kugler går längs den smala gången till vänster om trappan och öppnar dörren. Den första Kugler får syn på är Annes mor Edith Frank, som sitter vid sitt bord. ”Gestapo”, hör han sin egen röst viska. Mer än så kommer inte över hans torra läppar”. Sid.23
Att leda männen upp till familjen Frank kan inte ha varit lätt, men vad hade han för val? Att bli ihjäl skjuten han själv? Det var inget alternativ. Att få se den man skyddar sitta vid ett bord helt ställd när man stiger in, och inte själv som man brukar utan med SD-män bakom sig. Vad är det egentligen som får människor att sjunka så lågt, att tvinga någon att visa judar eller andra människor. Kan man verkligen kalla sådana människor för människor, eller finns det egentligen ett ord för dem?
”Gå dit. Hämta åtta judar. Att de inte hade någon möjlighet att fly var givet från början. Och så alla de här oförutsedda komplikationerna. Om man hade anat…” Sid. 27
SD-mannen som är befälhavaren vid just detta tillfälle verkade få sympati för judarna, att Otto Frank egentligen skulle ha varit hans överman chockade honom och gjorde han ställd. Där av fick han nästa sympati för de som han gjorde, men fortsatte ändå. Vad är det som kan driva en människa till att göra sådana här saker, saknar de samvete helt eller är de rädda för att själva hamna i ett utav koncentrationslägren. Varför inte hjälpa till att kämpa, än att kriga emot? För när man läser just det här stycket, kan man ana en bit av sympati och medkänsla av SD-mannen, så han kan inte hata judar så mycket eller hur?

”Trots det officiella informationsförbudet spreds alla nyheter i lägret snabbt som vinden. De trängde fram som rykten till fångarna och fick dem att kastas mellan hopp och förtvivlan. Paris är fritt! Familjen Frank hade varit Westerbork i två och en halv veckor när de amerikanska trupper den 25 augusti 1944 intog den franska huvudstaden. Några få dagar senare var stora delar av Frankrike befriat efter dryg fyra års tysk ockupation. Nu ryckte de allierade fram mot Belgien som nästa mål, därefter skulle de bli Hollands tur att erövras från söder.” Sid.255
Ett sådant rykte var gott, det var ju just i Holland som de befann sig. Men att inte ha vetskapen om när och hur de allierade skulle ta sig till Holland måste ha tärt något fruktansvärt. Men ändå, det måste ha varit en tröst att veta att hjälp var på väg. Någonstans där ute, bakom all ondska, allt de svarta och allt hat mot judar och andra ”mindre värda” personer, så fanns det någon eller några som brydde sig. Som klarade av att ockupera tyskarna, att få ett slut på det hela som höll på. Att snart få ett slut på allt trist och grått och istället kunna fokusera på allt det bra som skulle kunna bli. Men att hoppas för mycket, var nog inte lönt.

”De mördande nazisterna och deras tigande hantlangare kunde ta ifrån Anne hennes liv. Men inte hennes röst. ’Jag vet vad jag vill, jag har ett mål, en mening, jag har en tro och en kärlek… Om Gud låter mig leva kommer jag att uppnå mer än mamma någonsin har gjort. Jag kommer inte att leva ett obetydligt liv. Jag kommer att arbeta för världen och för människorna!’ Naziterrorn stupade på hennes tro på sig själv. Den döda henne, men lyckades inte göra henne stum. Hennes röst gör sig fortfarande hörd bland de människor hon ville arbeta för.” Sid.285
Det var det starkaste i boken, och de var även den avslutande meningen. Att hennes röst fortsatt att bli hörd vet nog alla, men inte hur det var. I boken ”flickan Anne Frank” fick jag veta på mer ett ingående vis...