Det sisita loppet

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Varje gång när det kändes svårt försökte Magnus tänka på den adrenalinkick han alltid fick när han gått i mål. Den här gången var det dock svårare att tänka positivt.

Han hade alltid varit en ensamvarg, och alltid på väg mot den ultimata kicken. Det var nu fem år sedan han började med ensamsegling, och han visste att det var på haven han hörde hemma. Problemen hade börjat igår, när de vilda orkanbyarna slet sönder storseglet. Den provisoriska lagningen fungerade tillfälligt men det var fortfarande minst 24 timmar kvar till stationen på Chiles sydspets, och vädret var oberäkneligt. Han befann sig på den mest riskabla sträckan där radiotäckningen var ytterst bristfällig, och han visste att han var tvungen att klara sig själv.

Den lilla, lätta katamaranen kastades runt som en leksaksbåt mellan vågorna. Tillsammans hade de ridit ut värre stormar än så här, men aldrig någon som varat så länge. För varje minut ökade ovädret i styrka. För första gången i sitt liv tvivlade Magnus på att han skulle ta sig oskadd ur eländet. Framemot skymningen verkade vinden avta i styrka. Magnus beslutade sig för att få några timmars sömn för första gången på tre dygn. Han somnade omedelbart och sov djupt och drömlöst.

Tre timmar senare vaknade han, huttrande av köld. Sömndrucket trevade han efter pannlampan men handen träffade bara iskallt vatten. Omedelbart blev han klarvaken. Med vatten upp till skrevet och i blindo, trevade han sig hukande fram i det klaustrofobiskt trånga sovutrymmet under däck, mot dörren. Snabbt kunde han konstatera att dörren var stängd och att tätningen fungerade, så det måste handla om en läcka. Skräcken kramade om hjärtat och när Magnus kom upp på däck infann sig hopplösheten. Han hade överskattat båtens styrka och underskattat vindens.

Navigeringsinstrumenten hade blivit förvirrade av närheten till jordens magnetiska nordpol. Båten hade drivit alldeles för långt söderut i den hårda kulingen som nu kom stadigt från norr.
De två isbergen som kolliderade mötte inte på stort motstånd från den ultralätta tävlingsbåten som fick finna sig i att utrymmet sakta krympte, centimeter för centimeter. Det knakade och knäppte i fogarna.

Magnus såg framför sig hur han skulle bli krossad till döds mellan de vita väggarna, vars oerhörda styrka han knappast kunde föreställa sig. Rörelsen var långsam men obeveklig. Ingen skulle någonsin få reda på vad som hade hänt. I överlevnadsdräkten klarade man sig högst sju timmar i nollgradigt vatten. Innan någon saknade honom skulle han vara död flera gånger om.

Allt detta for genom Magnus medvetande under den bråkdel av en sekund som det tog för honom att fatta sitt beslut. Båten satt fast som i ett skruvstäd och var hopplöst förlorad, men Magnus tänkte kämpa, oavsett vad det skulle kunna komma att kosta. Vad som helst var bättre än en säker död mellan isbergen.

Ett djupt andetag, ett steg framåt, och en bön till Gud om att dräkten skulle fungera. Chocken när det iskalla vattnet slöt sig runt kroppen. Lättnaden när ett pysande avslöjade att den självuppblåsande mekanismen gått igång.
När han kom upp till ytan tvingade han sig själv att andas långsamt och kontrollerat, allt för att undvika hyperventilation. På segelklubben hemma hade de övat just detta moment fler gånger än han kunde räkna. Ändå kändes det så oerhört avlägset i just detta ögonblick.
Med några kraftfulla armtag simmade han bort från den livsfarliga sprickan.
Mörkret var kompakt. Vinden tjöt och varje gång han åkte ner i en vågdal blev han översköljd av salt havsskum som sved i ögon och hals.
När gryningen kom hade Magnus legat i vattnet i ungefär fyra timmar. Det var en dyster syn som mötte honom, när solens första strålar letade sig upp över horisonten. Åt alla håll låg havet spegelblankt, mil efter mil utan att brytas av så mycket som en krusning på vattenytan.

Tre dagar senare hittades Magnus kropp av ett chilenskt fiskefartyg. Efter identifikation och det att alla nödvändiga papper var påskrivna skickades kistan hem till Växjö i Sverige. Familjen var kontaktad men närvarade inte vid jordfästningen.
<...