Bokrecension: Montecore-En unik tiger av Jonas Hassen Khemiri

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Det här är boken Montecore- En unik tiger, som gavs ut i februari i år. Författaren heter Jonas Hassen Khemiri och han är född år 1979.

Boken börjar med ett mejl till en ung debutantförfattare, Jonas Hassen Khemiri. Mej¬let kommer från hans försvunna pappas barndomsvän Kadir, som har en idé till en ny bok. Hans förslag är att de gemensamt ska skriva pappans biografi. Jonas är tvek¬sam till idén men påbörjar projektet. De mejl de sedan skickar till varandra innehåller pappans historia. Berättelsen börjar med hans födelse i byn Jendouba i Tunisien år 1949. Slutar gör den i dagens Sverige, dit kärleken till Jonas mamma tog Abbas i hans ungdom.

Det är en brevroman, men boken kan lätt missuppfattas som en biografi. Det är på grund av att huvudpersonen och författaren delar namn och har många likheter. Deras pappor är tunisier, deras mammor är svenska. De har skrivit två böcker, och bägge två har blivit missförstådda av re¬censenter. De delar också fascinationen för språket och har lika livlig fantasi. Men deras uppväxt och liv är inte desamma. Att romanen ibland snuddar vid att vara självbiografisk trots att nästan allt är fiktion väcker frågan vad som egentligen är sant hos läsaren. Vad som egentligen är sanning, och vem som äger rätten till den som är bokens största tema.

I boken skildras verkligheten från två håll. Å ena si¬dan berättas historien av Kadir, som hyllar Jonas pappa och alltid framställer honom som genomgod, en hjälte som gör allt för sin familj och till slut når den stora fram¬gången. Å andra sidan har vi sonen Jonas, som beskriver sin pappa som en svikare, någon som förlorar sig själv i jakten på acceptans. Striden om vad som hänt och inte hänt utkämpas hela ti¬den på bokens blad. Vem var det egentligen som svek, pappa, samhället eller kanske till och med Jonas själv?

Ett annat tema som jag hittar i Montecore är utanförskap. Svenskarna ser aldrig Ab¬bas som en fullvärdig medlem av deras samhälle, trots att han gör allt för att bli en riktig svensk. Det är ett främlingsfientligt Sverige som skildras. Det är det land jag är uppväxt i, men när någon beskriver det såhär, som ett Sverige där lasermannen härjar och Nationalde¬mokraterna är på frammarsch, där smygrassar bor bakom var och varannan villa¬dörr, då måste jag ifrågasätta min bild av det toleranta Sverige. Något som tar mig tillbaka till grundtemat , vad är egentligen sanningen, är allt vad det verkar vara vid första anblicken?

Utanförskapet skapar ett sökande efter identitet hos huvudpersonerna. Detta sökande letar sig även in i huvudpersonernas språk. Pappan gör allt för att prata riktigt svenska, Jonas lägger sig till med slang och kastar om grammatik för att känna sig som den arab han tycker han är.

Vad kan man egentligen säga om språket i boken? Khemiri är en oerhört skicklig författare och i hans böcker är formen ofta lika central som innehållet. Språket tillför boken en djupare dimension, och utan den tycker jag inte att boken skulle vara hälften så läsvärd. Han skriver kreativt och skapar nya uttryck, bryter medvetet mot befintliga språkregler och ska¬par nya. I boken finns två egentliga berättarröster, Jonas och Kadir. Båda har de ett eget språk, som författaren skapat speciella språkregler till.

Kadir skriver tillkrånglat, med många låneord från franskan och engelskan. Det känns som att han direktöversatt sin arabiska; ” Året var 1972 när din far och jag avskedade våra kroppar från Jendoubas kakfabrik, packade våra papplika väskor och äntrade en kollektiv loage med Tabarka som destination. Vår kollektion av finanser hade burit den speciella flitighet som refererar till japaner. Med ekonomins status tryggad för några veckor var vi på väg mot vårt nya liv!!!

Bokens Jonas skriver med talspråklig stil, omkastad grammatik och egna uttryck;
”Det är på tiden när pappor brukar låta dig skippa dagis fast han såklart fattar att du fejkar sjukdom för att slippa hänga med Gabriel och dom andra. Så snart mammor har försvunnit halvspringandes mot bussen med marmeladtosten halväten och kindpussen halvprickad flyger du upp ur sängen och gör tummen upp till pappor i köket.”

Språket är alltså en salig blandning, en mix av två stilar som bryter mot varandra, båda kryddade med hemsnickrade metaforer och uttryck som är knasiga och roliga på samma gång.

Budskapets allvar i kombination med den språkliga lekfullheten är det som skapar stämningen. Komisk eftersom Khemiri hela tiden leker med språket, men samtidigt tragisk. Under språket och bakom båda berättarnas egna uppfattningar om vad som egentligen hänt berättas ju historien om hur någon som tvingas offra sina drömmar, och förlorar sig själv. Jag skrattade ofta när jag läste, men särskilt mot slutet kändes även gråten nära till hands.