Reportage: Mitt möte med A.A Milne

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

A.A. Milne, Englands roligaste artikel och pjäsförfattare?

Efter att länge ha varit vår favorit i humormagasinet Punch har han nu övergått till att skriva kritikerrosade pjäser, och om honom har sagts ”Han har uppfunnit en ny, fräsch typ av humor, en ny dialog som är inkonsekvent, graciös, har flyt och är rolig” Vem är han, den populäre komikern och artikelförfattaren? Jag har rest till London för att få träffa honom, på samma plats som han och hans bröder lekte på vårarna när de var små, Hyde Park.

När jag träffar honom skiner solen, här har våren redan kommit och påskliljor och tulpaner blommar i alla rabatter. Vi går genom huvudentrén, och är på väg mot den lilla damm han besökte som barn. Efter att ha varit och sett hans senaste pjäs The Dover Road kan jag inte låta bli att ha höga förväntningar, det var länge sen jag skrattat så mycket. Och mycket riktigt, han är verkligen en man med en underbar humor och på vår väg till den lilla dammen hinner han både skämta med mig om förälskade par vi möter på vägen och berätta roliga minnen från sin barndom, som när hans äldre bror Ken blev jagad av en gås som nöp honom i rumpan.

Vi sätter oss på en bänk med utsikt över dammen där några svanar lugnt guppar på vågorna och äter de brödbitar som en gammal tant kastar ut. Han tittar ut över vattnet och berättar att han ofta kommer hit när han arbetar i London. På frågan varför han kommer just hit svarar han ”- Det finns en sådan ro och lekfullhet över den här platsen, du kan alltid se barn som leker och skrattar, ”fina” äldre förmögna herrar och damer på promenad, konstnärer och Londons alla ungdomar i en salig blandning som bara kan uppstå på en sådan här plats. Det ger mig inspiration till mitt skrivande” Just idag är det dock ganska lugnt och damen är den enda vi ser. Jag frågar var hans saliga blandning håller hus nu på fredagsförmiddagen, och han utbrister med ett skratt att de köar väl för biljetter till hans pjäs. Sedan berättar han att på fredagarna är det cricketmatcher i en annan del av parken, och att det alltid samlar mycket åskådare. – Vad gäller ungdomarna så är de i skolan, antar jag.

Jag vill veta mer om vad som ger honom idéer till skrivandet. Under tiden på Punch var han till exempel tvungen att alltid skriva nya artiklar och serier varje vecka. Dessa skulle alltid vara lika roliga och underhållande. När jag frågar honom vad han tyckte om att ha ett så pressat tidsschema och var han fick alla sina idéer och uppslag från, svarar han med en rynka mellan ögonbrynen att det var en stressad tid. ”Idéer må flyga in i andras hjärnor, men inte i min. Jag måste gå och fånga dem. Jag vet inget arbete, manuellt eller mentalt jämställt med den skrämmande, hjärtekrossande pinan av att fånga en idé från ingenstans” Trots att han tyckte det var svårt att jobba under press hann han ändå alltid klart med sina artiklar. På frågan var han hämtade inspirationen svarar han att hans brorsdotter Marjorie alltid har varit ett tacksamt ämne ”–Hon var den som gav mig insyn i barnets värld, och det finns inga idéer så roliga som de som barn ger en”. Hans sportintresse gav honom även det något att komma tillbaka till, han har inte bara koll på cricketsporten utan följer även flera andra typer av sporter som han skriver om med ironi och humor.

Efter kriget (han var signalofficer under ett år, sedan blev han hemskickad på grund av sjukdom) började han skriva sina pjäser. Jag frågar -varför slutade du skriva i Punch, du var ju väldigt populär och en av de mest lästa före kriget? -Jag blev på sätt och vis kickad. Ledningen hade ersatt mig med en annan skribent. Men det gjorde inte så mycket. Att övergå till att enbart skriva pjäser blev en lättnad och gav mig mer tid över till familjen. Daphne, min kära hustru födde Christopher Robin i augusti 1920, så familjen började kräva mer av min tid, säger han med ett leende på läpparna. -Jag älskar verkligen min son!

Han berättar för mig att hans framgångar med de barnverser ”Vespers” han skrivit sen han lyssnat till Christophers kvällsböner har gett honom planer på att skriva barnböcker i framtiden. Med tanke på den popularitet som verserna fått sedan de publicerats i Vanity Fair verkar det vara en god idé, något för tusentals barn att se fram emot. Jag frågar Alan lite om hans egen barndom och uppväxt. Han berättar om en far som han hade ett nära förhållande till och om relationen till sin bror Ken, hans närmsta vän även nu i vuxen ålder. Alan och hans mamma stod aldrig varann riktigt nära, han säger att det alltid fanns en distans emellan henne och de tre pojkarna. – När min far var den som lekte med oss, kramades och läste godnattsagor var hon mamman som steg tillbaka. Pappa var idealpappan, och jag tror att hon inte riktig förmådde leva upp till samma krav. Men jag känner inte att jag förlorat något, den där omtalade, oövervinneliga moderskärleken är inget jag saknar eller önskar att jag fått mer av.

Jag visste sen tidigare en del om Ken och Alans nära vänskap, eftersom de tidigare tecknat och skrivit serier ihop vilket gav dem en del publicitet. Men Barry, din yngre bror. Hur ser er relation ut idag? –Vi bråkade mycket redan som små pojkar och vi kommer inte alls överens nu heller. Sedan det bråk som varit kring arvsskiftet från våra föräldrar träffas vi ytterst sällan och jag föredrar att inte tala om det mer än så.

Nu börjar vi istället prata om hans kommande barnbok som jag känner att jag blivit nyfiken på. Vad kommer boken att handla om?
–De sagor jag har berättat för Christopher på kvällarna om hans gosedjur har jag länge känt skulle passa i en barnbok. Nu när min pjäs har haft premiär har jag inga nya projekt på gång. Därför kommer det bli roligt att pröva på något nytt. Den här boken kommer skilja sig från det jag tidigare skrivit för de yngre, säger Alan glatt. Jag frågar om han kan avslöja något mer, och han svarar då i lite mystisk ton att det inte kommer likna det vi tidigare sett inom genren. När jag undrar om han tänkt sig att övergå till barnboksskrivande, han har trots allt fått mycket bra kritik för de artiklar och den diktsamling han gett ut, säger han dock att han ser det som ett sidoprojekt. Vi fortsätter att tala om den kommande boken och han nämner även vagt ett samarbete med en illustratör vid namn Ernest Shepard.

Nu har tanten för länge sedan slutat mata svanarna, och vi ser fler människor ta sina lunchpromenader. Jag tittar på klockan och ser att den är lite över ett, vilket betyder att min tid med Alan nu är slut. Han har ett möte inbokat med en förläggare här i London inbokat. Jag tackar för att han tog sig tid och han ger mig ett brett leende och säger att det var så lite så. -Det är roligt att även nordbor intresserar sig för mitt arbete, och jag hoppas att mina pjäser snart kommer att visas även hos er. Vi skakar hand och han tar sin rock och skyndar iväg. Själv står jag kvar och ser mig runt i den underbara parken och funderar över hur en komiker och pjäsförfattare som Alan såg ut när han sprang runt här som liten pojke. På något vis överensstämmer inte den bilden med den stilige, strame och lite ironiske mannen jag nyss talat med. Fast i och för sig är det kans...