Tyskland och motstånd mot den nazistiska regimen

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Min allmänna uppfattning om vad det tyska folket tyckte om den nazistiska regimen var inte olik många andras. Man har fått bilden, eller bilden har blivit presenterad för en, att folket stod bakom sin ledning, och till och med dyrkade den ibland. (Nästan) alla bilder och videoklipp som presenter Hitler och nazityskland visar ett starkt gillande och stöd för ledningen. Någon motståndsrörelse presenteras sällan. Sophie Scholl och Vita Rosen har man ju hört om, och 20 juli-attentatet 1944 nämns, men mycket mer än så måste jag erkänna att jag aldrig hört. Man hör inte ytterst sällan om själva motståndsorganisationen. Sen är det mycket en definitionsfråga vad man kallar motstånd. Ett exempel tas upp då en tysk plötsligt blir engagerad i kyrkliga verksamheter (trots att denne inte visat några tendenser till detta innan) orsaken till detta är ledningens starka ogillande mot kyrklig verksamhet. Det finns mycket folk som gör dessa små ”uppror” mot ledningen. Det verkar vara mest vanliga människor som inte engagerar sig politiskt som ett direkt motstånd, utan visar på enklaste sätt sitt ogillande via liknande små ”uppror”. Detta är nästan aldrig något hot mot ledningen. Om detta kan kallas motstånd är därför tvivelaktigt.
På andra sidan har vi de verkligt engagerade. De som kan tänka sig riskera att rubba ordningen i sina vardagliga liv för att stå upp för sin åsikt. Det är de som bildar den riktiga motståndsrörelsen. När jag talar om motståndsrörelsen i arbetet som följer kommer jag referera till den som ett samlingsbegrepp för de separata motståndsgrupperna. Eftersom läget var så strängt som det faktiskt var i nazityskland så fanns ingen möjlighet till någon riktigt organiserad anti-nazist grupp, då denna snabbt skulle upplösas av Gestapo genom arrestering och dylikt. Alla motståndsmän var tvungna att vara ytterst diskreta i sitt handlande och stod ensamma då de inte kunde vänta sig något stöd från folket i sin omgivning. Speciellt inte sedan kriget hade börjat, då det skapade ett moraliskt dilemma som jag kommer att belysa ytterligare. Det är antagligen därför som bilden av det tyska motståndet är märkvärt oklar.
Mitt mål med den här uppsatsen är att försöka förstå och ge en klarare bild av det tyska, mer okända, själva motståndsrörelsen. Organisationen bakom.
När Hitler kom till makten efter von Hindenburgs död började avverkningen av (andra) politiska partier. Ledarna blev i många fall arresterade och medlemmarna skingrades. Alternativen för oliktänkande var att antingen förhålla sig passiva politiskt eller gå över till illegal verksamhet.
Kommunisterna i Tyskland var i större utsträckning unga med sämre utbildning och många var även arbetslösa. De gick relativt snabbt in i illegal verksamhet och var beredda att kämpa starkt för vad de trodde på. De var dock isolerade från resten av motståndsrörelsen eftersom de strävade efter en ledning liknande bolsjevikernas Ryssland, medan resten av motståndsrörelsen kunde enas om en blivande ledning av ”västerländsk typ”. Därför kommer jag att referera till den icke-kommunistiska motståndsrörelsen när jag talar om den.
Socialdemokraterna i Tyskland var i regel äldre, mer välutbildade och var i mindre utsträckning än kommunisterna arbetslösa. Eftersom de kunde enas bra med flera andra från en ideologisk synvinkel och förfogade över större inflytande än kommunisterna var deras motstånd mycket mer effektiv. Dock saknade de samma vilja att företa illegala medel som kommunisterna och förhöll sig därför, som jag förstår det, relativt passiva inom politiken från Hitlers makttagande fram till krigsutbrutet då deras oppositionella verksamhet ökade markant.
Trots att naziregimen starkt ogillade kyrklig verksamhet förstod de att det är en viktig påverkningskälla för folket. De försökte då – istället för att få människor att vända sig från kyrkan till nazismen – integrera nazismen i kyrkan. Vissa förändringar kunde de flesta kyrkor acceptera, medan andra krav från ledningen skapade motstånd från kyrkoväsendet. Detta motstånd är dock grundat på tro och inte politik, och det är därför tvivelaktigt om det direkt kan innefattas under motstånd, enligt mig. Dock så tycker jag att kyrkan kan innefattas indirekt eftersom den kan stärka dess medlemmars motstånd.
Naziregimen förstod att krigsmaktens lojalitet var vital för att bevara makten. Om krigsmakten gjorde uppror skulle ledningen inte ha något verktyg att stå emot motståndet. För säkra lojaliteten infördes bland annat en ed. Alla inom krigsmakten svor genom denna ed lojalitet till landet och viktigast av allt, Hitler personligen. Eden togs på allvar och motståndsrörelsen ansåg sig inte kunna lyckas avsätta ledningen förrän Hitler sattes ur spel. Det behövde inte nödvändigtvis innebära att han var tvungen att dö, utan även planer på arrestering följd av rättegång lades fram från vissa motståndsmän (de ansågs dock vara omöjliga att genomföra).
Eftersom regimens fortsatta ledning krävde krigsmaktens lojalitet var man försiktig med förändringar inom dessa områden. Totalt lika tänkande som nazisterna krävdes tillexempel inte i samma utsträckning som inom andra områden. SA (Sturmabteilungen) som varit armén till besvär rensades från personer av ogillande för regimen under krigsmaktens tysta acceptans. Den byttes dock ut mot SS (Schutzstaffeln) som blev en ännu större belastning.
En del av krigsmaktens acceptans berodde nog antagligen på Weimarrepublikens ledning och attityd inte var populär. Krigsmakten accepterade naziledningens beteende och förhöll sig passiv för att ge den en möjlighet att förbättra krigsmaktens situation.
De gamla officerarna hade svårare att acceptera nazismen än ungdomarna och nya officerare integrerades inom krigsmakten. På så sätt sviktade de gamla officerarnas makt. Det var inte längre säkert att deras underlydande skulle följa dem om de gjorde motstånd. När detta var gjort kunde ledningen utan större risk till motstånd omforma, expandera och byta ut oliktänkande personer inom krigsmakten.
Vid Anschluss (anslutningen) med Österrike förhåller sig krigsmakten förvånansvärt passiv, men vid Sudetkrisen och då regimens planer för nazityskland presenteras reagerar äntligen krigsmaktens återstående ledande auktoriteter som inte blivit ersatta av nationalsocialister (ofta på grund av att man enligt deras mening leds in i ett krig man inte är rustad för). Bland annat så avgår arméns generalstabschef generalöverste Ludwig Beck för att bli motståndrörelsens ledare.
Motståndare varnar de allierade länderna för regimens planer, men inga åtgärder tas som vi vet förrän 1939 då Tyskland invaderar Polen.
När kriget bryter ut så ställes motståndarna inför ett moraliskt dilemma. När sitt land står i krig med utomstående makter kan det kännas som landsförräderi att motverka ledningen. De flesta som innehade en position där de hade möjlighet att påverka var inte villiga att hjälpa motståndsrörelsen, det fanns dock en del viktiga undantag.
Auswärtiges Amt (tyska utrikesdepartementet) blev förändrat och oliktänkande personer ersattes på samma sätt och för samma orsak som hos krigsmakten. Här verkade dock under hemlighet en av motståndsrörelsens främsta män, Ernst von Weizsäcker, som var stadssekreterare vid myndigheten. Weizsäcker var inte aktiv personligen i själva motståndsarbetet. Han verkade dock som en protektor för rörelsen eftersom han innehade en position med stor inflytande.
Abwehr var 1921-44 ”tyska krigsmaktens underrättelsetjänst och kontraspionage”1
I denna myndighet var det mycket behändigt att ha en av motståndsrörelsens män på en hög position. Abwehr hade, förutom tillgång till mycket underrättelse, även stor frihet att agera utan att behöva stå till svars för andra myndigheter, och även agera i hemlighet. Här föregick förmodligen den viktigaste delen av motståndsrörelsen. Det ska inte misstolkas att hela myndigheten var en del av motståndsrörelsen, utan endast enskilda individer som agerade i hemlighet för motståndrörelsens sak. I centrum för motståndet inom Abwehr stod främst chefen över myndigheten, amiral Wilhelm Canaris, vars roll mycket liknade Weizsäckers då han inte var direkt aktiv utan fungerade som en protektor. Även general major Hans Oster som chef för Zentralabteilung (den administrativa sektionen av Abwehr) som stod som direkt informatör till motståndrörelsens ledare, Beck. Zentralabteilung var åren 1938-43 på många sätt att ses som motståndsrörelsens mittpunkt och samordningscentral. Nackdelen med detta visade sig vara att trovärdigheten för motståndsrörelsen från de allierades sida minskade, då Abwehr var en myndighet för underrättelse och kontraspionage.
Ett annat problem angående höga positioner var att man aldrig kunde visa tendenser öppet att vara en ”motståndsman”, eftersom tvivelaktiga personer ersattes. Det var en sorts balansgång för motståndsmännen att i bakgrunden arbeta mot regimen medan man var tvungen att stödja och till och agera till regimens tillfredställelse för att inte väcka misstankar.
En annan viktig personlighet med stort inflytande var en man vid namn Carl Goerdeler. Han hade varit överborgmästare i Leipzig (Sachsen) och hade liksom Beck en hög position i samhället och många inflytelserika kontakter. Tillsammans hade de högsta inflytande och position inom motståndsrörelsen. Motståndsrörelsen med Beck i spetsen planerade grundligt Tysklands framtid då naziregimen skulle vara avsatt. Man ville undvika en upprepning nazisternas makttagande och göra något bättre. Beck var tilltänkt stadschef och Goerdeler var tilltänkt rikskansler.
Denna gruppering av motståndsrörelsen var den mest inflytelserika, framför allt på grund av Becks, Goerdelers och deras nätverk av inflytelserika kontakter.
En grupp av motståndsrörelsen där gränserna är mycket tydligare (dock endast i kontrast med den tidigare nämnda) var Kreisauerkretsen som leddes av Helmut von Moltke och Peter Yorck von Wartenburg. Kretsens medlemmar utgjordes stort av socialdemokrater och högadliga tyskar, men även folk med ursprung ur Centrumpartiet och kyrklig verksamhet ingick. Det viktiga var inte vad individer hade för tillhörighet, utan vad individen hade för möjlighet att påverka. Också här som i den tidigare nämnda delen av motståndsrörelsen så var gruppen effektiv på grund av dess höga status och inflytande i samhället, det fanns bland annat en del medlemmar från Auswärtiges Amt. Kretsen varade 1940-43 och hade vid slutskedet en anslutning av drygt 20 medlemmar, trots att medlemskap var en osäker gräns såsom jag konstaterat om motståndsrörelsen ti...