Bokrecension: Prioritaire av Iselin C. Hermann

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Prioritaire
Iselin C. Hermann

”Jag är gammal nog att röka cigarretter, men för ung för att vara rädd för konsekvenserna.
Jag är gammal nog att föda barn, men för ung för att bli mamma.
Jag är gammal nog att bo ensam, men för ung för att ha en soffa.
Jag är gammal nog att tjäna mina egna pengar, men för ung för att spara till min ålderdom.
Jag är gammal nog att ha utbildat mig, men för ung för att ha börjat betala tillbaka på mitt studielån.
Jag är gammal nog att komma ihåg kriget i Algeriet, men för ung för att känna något annat än en nedärvd vrede över andra världskriget.
Jag är för gammal för att hoppa över en natts sömn, men för ung för att sova middag.
Precis så gammal är jag.
Detta var ett långt svar på en kort fråga från en yngre kvinna till en äldre man.” (s.13)

I den här romanen får man följa den unga danskan Delphine Hav och den franske konstnären Jean-Luc Foreur genom ett brevskrivande som började när att Delphine var på en utställning och såg en tavla som Jean-Luc målat. Hon fick ett så starkt intryck av tavlan att hon blev tvungen att skriva till honom.

”Även om jag inte äger den, är bilden min.” (s.5)

Hennes entusiasm får Jean-Luc att svara. Så börjar deras brevväxlande som snart blommar ut i en vänskap, och sedan, en förälskelse mellan de två. En förälskelse de aldrig kommer glömma.
De berättar om sina liv. Inte för mycket, som att berätta hur de ser ut, men heller inte för lite, som att berätta minnen från deras barndomar. De lär känna varandra på ett ganska vackert sätt. Ett sätt som inte är lika ytligt som om de skulle kunna vara, t ex om de träffat varandra. Det kan nog vara därför man känner så starkt för Delphine och Jean-Luc.
Kanske är det så att det är lättare att berätta saker för någon man inte träffat, då kanske det känns lite som att ha en osynligt kompis, man kan berätta allt för den och den berättar ingenting för någon. Och man vet alltid att man har den där, som kan göra en glad igen, utan att egentligen göra något. Det kanske är så Delphine och Jean-Luc också känner. Jag får en känsla av att det är så.

Deras sofistikerade och lite av ett nonchalant sätt att skriva på verkar så uppenbart, men på ett sätt som jag själv skulle sitta i timmar för att komma på. Det är djupa och mogna ord, och författaren Iselin C. Hermann har nog suttit länge och försökt få orden och meningarna att bli perfekta och genomtänkta, vilket hon har lyckats med. Man blir verkligen fängslad och fäst vid den här boken, och den går rakt in i hjärtat. Det är no nästan samma känsla jag får, som Delphine får av Jean-Lucs tavla, av den här boken.
Iselin C. Hermann skriver så man bara vill fortsätta läsa, de rätt korta kapitel som är byggda som brev gör det lätt och snabbt att läsa och man får känslan ”Bara ett kapitel till”.
Handlingen är oerhört bra, och Iselin måste nog vara stolt att ha kommit på en så bra historia. Det är inte många som gör det så att den blir riktigt bra. Men hon har verkligen lyckats. Jag skulle dock gärna ha sett de ynka 168 sidorna fler. Jag tror inte att det skulle ha blivit långtråkigt, utan bättre.
Är man en van läsare förstår man nog boken ganska lätt. Det kan vara svårt att gå från lite enklare böcker till den här lite svårare boken. Själv tycker jag att boken var lite svår på vissa ställen, när det var ganska mycket fina och förnäma ord, men i stort sätt var den ganska lättförståelig.
Relationen mellan de två huvudpersonerna, Delphine och Jean-Luc, är en fin och djup relation. Lite av en lek känns det som när de skriver till varandra, de skriver och låter det låta som en lek på ett sätt. Att de skriver lite nonchalant, även fast man märker att båda älskar det och njuter av det.
Som man ser i mitt inledande citat var de också ganska poetiska när de skrev till varandra. Vilket får det att kännas som ganska länge sen. Och att de är mogna märks.

”På morgonen den 18 juli 1977, innan postkontoret öppnade, sköt sig Pierre Gamin med en liten pistol.” (s.163)

Då Jean-Luc och Delphine äntligen bestämmer dig att träffas, ett och ett halvt år efter Delphines första brev, kommer boken största händelse. Sista kapitlet är nämligen skrivet av Jean-Luc Foreur där han berättar hur allt egentligen låg till. Att det inte var han som skrivit breven, utan det var den rullstolsburne postmästaren Pierre Gamin. Han hade utgett sig att vara Jean-Luc redan från första början, och när han fick det sista brevet av Delphine där det stod att hon komma några dagar senare. Då fick antagligen Pierre panik och sköt sig själv.
Jean-Luc träffade aldrig Delphine, men han har det berättat för sig att hon hade kommit till postkontoret några dagar efter händelsen och frågat efter vägen till Jean-Lucs hus. Då hade man gett henne ett sista brev från Pierre. Hon hade blivit tillfrågad om hon ville se den avlidne, men hon avböjde.

”Sedan dess har ingen sett henne. Och med det menar jag ingen.” (s.167)

Slutet kom som en stor chock för mig, vilket förmodligen väckte samma känslor hos alla som läst boken. Men jag hade någon känsla genom större delen av boken att något inte riktigt var som det skulle, men inte hade jag anat att det skulle sluta på det här sättet.
Självklart hade jag velat att den skulle slutat med att Jean-Luc och Delphine, hade träffats och älskat varandra föralltid, lyckligt. Men det var ändå riktigt snyggt att sluta på det här sättet. För det verkade nästan lite väl bra ett tag, och det behövde hända något och det här var vad som behövdes, tycker jag.

Den här boke...