Filmanalys av Livet är underbart

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

”Livet är underbart” handlar om en judisk man som lever i Italien under andra världskriget. Hans namn är Guido. En dag träffar han av en slump en vacker kvinna och för honom är det kärlek vid första ögonkastet. Efter den dagen träffas de vid flera tillfällen och han lyckas verkligen charma henne. Han lyckas få jobb som kypare och ska servera vid en förlovningsmiddag. Det visar sig att den som ska gifta sig är kvinnan han är kär i. Under middagen rymmer de båda tillsammans. Tillsammans får de en liten pojke och lever ett lyckligt liv. Hatet mot judarna börjar komma mer och mer och en dag blir Guido och barnet skickade till ett av koncentrationslägren. Guidos fru, som vägrar skiljas från sin familj, följer frivilligt med. Vid lägret skiljs de emellertid åt, Guido och barnet på ett ställe och mamman på ett annat. För att inte oroa hans lille son låtsas Guido att det är en tävling och om man vinner tävlingen får man en riktig stridsvagn. Tävlingens enda regler är att man ska vara tyst, gömma sig och inte fråga efter mellanmål. Pojken tror på honom och Guido lyckas hela tiden undanhålla sanningen och få det hela att verka roligt och spännande. Pojken klarar sig bra. Tanken på att få vinna en stridsvagn gör att han gör precis som sin pappa säger. Precis innan kriget tar slut dör Guido i ett försök att skydda hans son. Han lyckas i alla fall rädda sonen och även mamman klarar sig. På slutet när kriget äntligen är slut kommer en amerikansk soldat körandes i en stridsvagn och när han ser den lille pojken på vägen plockar han upp honom och låter honom åka i stridsvagnen. Pojken är alldeles till sig av lycka, han tror förstås att de vunnit tävlingen och ska få åka hem.

Jag tänker nu beskriva de viktigaste personerna i filmen. Till att börja med har vi huvudpersonen, Guido, som är en man i 35-års åldern med halvlångt, lite lockigt, brunt hår. Han är en något annorlunda person. Han är hela tiden glad och rolig men lite klumpig och tycks verkligen uppskatta livet. Han får alla att skratta och lyckas lätta upp stämningen överallt med sitt skojande. Han är omtänksam och drar sig inte för att ge andra komplimanger. Han gör lite som han vill och bryr sig inte om vad andra tycker. Han är också väldigt smart och bra på att lösa gåtor. Att han lyckades få sonen att tro att det hela var en tävling är beundransvärt. Att kunna hålla skenet uppe och låtsas som ingenting kan inte ha varit lätt. Men han lyckades, bara för att skona sin son från det hemska som egentligen hände. Även här visar det att han är väldigt smart och väldigt omtänksam om sin lille son. Han visste precis vad han skulle säga för att få sonen att göra som han ville och det var också det som gjorde att sonen överlevde till skillnad från de flesta andra barnen på lägret. Jag vet inte hur jag själv skulle ha gjort men jag tror inte att jag hade varit smart nog att låtsas att det hela är en lek. Jag skulle nog inte ha orkat hålla skenet uppe, jag skulle ha varit alltför förtvivlad.

Dora är Guidos fru. Hon har långt mörkt hår, stora mörka ögon och är ganska vacker. Guido kallar henne ”prinsessan”. Hon är också en omtänksam, snäll människa och tycks verkligen älska Guido. Men vem skulle inte det? Att hon frivilligt lät sig skickas till ett koncentrationsläger bara för att hennes familj var där visar att hon verkligen älskar dom. För att utsätta sig för något sådant frivilligt måste man vara helt osjälvisk. Hon framstår också som en väldigt tystlåten och ganska blyg människa, särskilt om man jämför med Guido. Hon är också lite tråkig tycker jag.

Doktor Lessing är en läkare som Guido lär känna under den tid han jobbar som servitör på ett hotell. Han är en flintskallig man i 50-års åldern. De har det gemensamma intresset att lösa gåtor och blir snabbt vänner. När Guido kommer till koncentrationslägret möter han en dag Lessing där. Han jobbar där. Lessing säger att han behöver prata med Guido och Guido blir hoppfull, han tror att Lessing kanske kan hjälpa hans familj därifrån, men det visar sig att det enda Lessing var intresserad av var att få hjälp med en gåta. Guido blev förstås väldigt besviken, han trodde att de var vänner. Det här visar att Lessing egentligen inte brydde sig om Guido alls, utan det enda som var viktigt för honom var gåtorna. Först trodde man att han var en snäll person som ville Guido väl men tydligen var det inte så. Jag tycker att det var väldigt själviskt av honom, att bara tänka på sig själv när hans vän var i nöd.

Eftersom alla i filmen talar italienska utgår jag ifrån att filmens början utspelar sig i Italien. Guido och hans fru bor i en liten italiensk stad med kullerstensgator. Den miljön har inte så stor betydelse för händelseutvecklingen utan kunde ha utspelat sig nästan var som helst. Filmen utspelar sig ju under andra världskriget, någonstans under 1944 då kriget tog slut. Andra halvan av filmen utspelar sig i ett koncentrationsläger i Tyskland. Där är allt gjort av sten. Det är flera stenbyggnader med asfalt emellan och murar runt om. Den miljön är förstås viktig för att det ska se ut som ett riktigt koncentrationsläger. Det är också viktigt att allt ser gammalt ut eftersom den här filmen handlar om en viss tid, för cirka 60 år sedan. Att det bara är en massa sten och asfalt och inget gräs eller glada färger gör också att lägret ser hemskare ut och blir därför mer trovärdigt. Jag tycker att de verkligen har fått till scenerna i lägren, de är mitt i prick!

Klimax i den här filmen är nog ändå i slutet, när sonen Giosué kommer ut från sitt gömställe och ser stridsvagnen komma körande mot honom. Det är en väldigt stark scen och fast jag aldrig gråter till filmer så fick jag tårar i ögonen då. Giosué blir så glad när han ser stridsvagnen, han tror att de äntligen har vunnit och att detta är priset. Allt annat försvinner nästan för honom och det enda han tänker på är att han klarat det och han är så lycklig. För stunden glömmer han bort att oroa sig för sin pappa.

Filmens titel ”Livet är underbart” kan förhålla sig lite underlig eftersom den handlar om förintelsen i koncentrationslägren. Man kan ju undra om den verkligen är allvarligt menad eller bara ironisk. Men jag tror att meningen med filmen är att även i svåra situationer finns tid för skratt och skoj. Guido lyckas hålla sin sons humör uppe och göra situationen uthärdlig. Han försöker på alla sätt att stå emot det onda och göra tillvaron ljusare. Jag tror att det är grunden till filmens titel. Att man kan göra livet underbart i alla situationer.

Nu till mina egna tankar. Jag tycker att den här filmen var jättebra! Den har både humor, allvar och tårar, allt en film ska ...