Deja Vù

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Sid: 1
Deja Vù
Året är 2015. Datumen 18 juni.
Stefan Reenè är en fattig pojke vars mamma flyttar jämt, från stad till stad på grund av hans mammas problem med jobb. Mamman Louise tycker att man ska säga vad man tycker, ibland önskar Stefan att hon bara kunde vara tyst ett tag bara så att Stefan fick träffat några vänner.
Stefan hoppas att denna gång (den 57: e) att få stanna i mer än 2 veckor och 5 dagar för iså fall skulle dom slå rekordet och det är det längsta han har varit i en stad, ialla fall vad Stefan själv kommer ihåg.

Stefan är 8 år och går i andra klass. Han är väldigt begåvad, som 5 åring kunde han alla städer i Frankrike och alla Europas huvudstäder, men av tusentals timmar spenderande i bil är det inte så konstigt. Han är väldigt allmänbildad och gillar historia. Nu när familjen har flyttat till Lasne är Stefan väldigt intresserad, Lasne är nämligen en stad några kilometer söder om Waterloo. Stället där för 200 år sedan hela Frankrikes öde stod på spel. Om dom vunnit det kriget så hade hela världen varit annorlunda.

– Öhhh… din lilla dagdrömmare, sade hans mamma
– Vi är framme nu.

Stefan hoppade ur den gamla rostiga Fiat Punton och gick sakta mot dörren. Ovanför dörren stod det en skylt ”Ècole de Lasne” vilket betyder Lasneskolan. Han öppnade dörren och gick in, hans mamma hade sagt till Stefan att hans klassrum låg i sal 12, så det var den dörren Stefan letade efter.

Första dagen i skolan gick långsamt för stackars Stefan, blyg som Stefan var det svårt att få kontakt med dom andra eleverna. Han spenderade lunchrasten i klassrummet och läste i historieboken. Efter lunchen gick det inte bättre, vetgirig som Stefan var svarade han på alla frökens frågor, allt ifrån engelska till religion. Som vanligt hade han ju rätt och fick därför öknamnet pluggis. Alla dom tuffa killarna skrattade när han lämnade skolan. Första dagen i skolan för Stefan Reenè gick inte som planerat.

Vägen hem till husvagnscampingen var lång och Stefan var trött efter den hårda skoldagen. Plötsligt såg han något som han inte hade sett på vägen dit, en trång passage mellan hyreshusen. Kanske detta är en genväg tänkte Stefan, i samma riktning som jag ska, och lite tur får man väl ha emellan åt tänkte han för sig själv.

Han gick sakta in i passagen då han såg ett föremål ligga på vägen något som glimmade. Det glimmar nästan som guld tänkte Stefan. Helt plötsligt blev glimmandet starkare och övergick nästan till ett sken.
Han fortsatte gå och nu var skenet så starkt att det bländade honom. När han väl kom fram sträckte han ut handen för att ta upp föremålet.

– Det är ett fickur, sade Stefan till sig själv. Ett gyllene fickur.

Dagen hade plötsligt förändrats radikalt för lilla Stefan, från trist till glatt på 0.2 sekunder.
Stefan skyndade sig hem för att visa sin mamma klockan.
När han väl var hemma såg han en lapp på bordet.
Det stod: Lilla gubben, jag har hittat ett jobb på pizzerian i stan som servitris och kan därför inte laga dig någon mat idag, pengar finns på bordet gå och köp dig något i mataffären.
Stefans lyckliga dag blev plötsligt lite mindre lycklig.
Hela den eftermiddagen satt Stefan med uret och lekte. Han grejade och donade för att försökta få igång det men tillslut drog han slutsatsen, batteriet måste vara slut.

Han sprang fort som bara den ner till den lokala mataffären. In i affären till elektronik hyllan plockade ner 1st knappcells batteri. Tog batteriet och skyndade sig till kassan. Framför honom i kön stod en gammal tant som hade lite problem att räkna pengarna som kassörskar ivrigt väntade på. Stefan gick fram till tanten tog hennes plånbok, lade upp 12£ och 34cent samma summa som kassörskan hade bett om. Tanten såg på Stefan med en arg blick och började sedan packa sina varor.
Stefan lade batteriet på rullbandet och halade fram sin 5£ sedel.


Sid: 2

Kassörskan kollade på Stefan och sade:

- Det fattas 1£.

Stefan kollade ner i marken med hopp om att tanten skulle tycka synd om honom.
Och tänk vad Stefan hade gissat rätt med lite skuldkänsla för att bli arg på Stefan gav tanten kassörskan den resterande 1£.

Stefan tackade damen och sprang hem till husvagnen. Väl hemma hämtade han sin skruvmejsel, skruvade loss batteri luckan och bytte batteri.
Han vände sedan på klockan för att se om den fungerade, men de gjorde den inte.
Han funderade en lång stund vad som kan vara fel på klockan. Han ställde in rätt tid, dag och månad men årtalet gick inte ändra mätaren hade fastnat på årtalet 1815.

Han kom på att spärren måste tryckas in och i samma ögonblick som han gjorde de kände han en ohygglig kraft som bildats när han tryckt på spärren. Kraften slungade honom med enorm kraft ut ur husvagnen och rakt ut på en äng. Nästan som när en basebollspelare med all sin kraft dundrar iväg bollen. Stjärnorna svävade innanför ögonlocken och den kraftiga huvudvärken fick huvudet att kännas blytungt. Det kändes nästan som att någon slängt ned honom från månen med huvudet vänt nedåt, tyckte han.
Och sedan svimmade han.

Han vaknade upp när en gammal illaluktande man i krigsuniform ruskade på honom.

- Upp och hoppa pojkspoling, du vill väl inte missa slaget.
- Vilket slag? svarade Stefan med en mild ton.
- Slaget då vi ska erövra världen och besegra de allierade.

Ta på dig din uniform och hämta ditt gevär så ger vi oss av till Waterloo.
I detta ögonblick förstod Stefan att klockan skickat tillbaka han i tiden till 1815 då slaget vid waterloo utspelade sig och frankrikes erövringar stoppades.
Stefan förstod att han var med Frankrike och krigade och eftersom det stod i historien att dom skulle förlora skulle Stefan dö.
Nervös som Stefan var försökte han hala upp klockan igen och försökte ställa in rätt årtal nämligen 2015, men spärren satt fortfarande fast.
Om inte klockan funkar måste jag hjälpa Napoleon vinna, annars kommer jag att dö.
Napoleon var väldigt smart och han lurade de allierades krigsherre Wellington.
När Napoleon kom tillbaka från fängelse ön Elba erövrade han snabbt tronen från Ludvig XVIII han förberedde en ny armé. Han kunde snabbt rekrytera stora styrkor med flera hundra tusen man, men hans fiender gjorde likadant.

Britterna och som lydde under hertigen av Wellington gick till Belgien för att samla ihop mera belgare och holländare. Preussare kom österifrån, liksom österrikare och ryssar.

Napoleon var egentligen i underläge, men inte för ögonblicket, och beslöt sig därför för att utnyttja det. Han tog sin nya Armé ”du nord”, med nästan 123 000 man, och marscherade norrut. Vid staden Ligny mötte han den 16 juni 1815 Blüchers preussiska armé på 117 000 man, Napoleon pressade fienden och orsakade svåra förluster i Blüchers armé. Men Blücher klarade sig genom att fly med hans resterande 60 000man stora armé.

Efter det slaget bestämde Napoleon för att dela upp styrkorna. Han skickade hans högra hand Emmanuel Grouchy med 33 000 man för att jaga ikapp Blücher och besegra deras arme ifall det var möjligt. Tanken var att Blücher och Wellington skulle hållas separerade så att Napoleon själv kunde besegra britterna i lugn och ro. Sedan tog Napoleon sin 72 000 man stora armé och anföll den 18 juni klockan elva på morgonen Wellingtons 63 000.

Taktiken var att splittra Wellingtons arme genom att Napoleons bror Jerome Bonaparte tog en liten del av armen och anföll på sidan av Wellingtons arme och sedan anföll resterande fransmän i mitten och därmed splittrade Wellingtons styrkor.

Sid: 3

Men Emmanuel Grouchy misslyckades med att hålla den Preussiska ledaren Blüchers borta och vid fyratiden på eftermiddagen, just när Napoleon lyckats splittra britternas arme kom Blücher till slagfältet och anföll Napoleons högra flank som krossades och slaget var därmed förlorat och Napoleon fick fly och abdikera.

Han landsförvisades denna gång till ön St. Helena i Atlanten, där han dog 1821.

Om bara lilla Stefan kunde försena Blücher så att fransmännen vinner och Stefan överlever.
Stefan snor en häst och börjar rida österut. Konstigt nog har Stefan aldrig sett en häst och än mindre kunnat rida den, detta är otroligt. Men efter 10minuter till häst börjar Stefan tänka: Kanske inte Stefan måste rida efter Blücher utan istället hjälpa Napoleon och varna honom.

Han vänder hästen och rider fortare än någonsin tillbaka. När han kommer tillbaka till det franska lägret verkar det som om kriget börjar snart. Soldaterna förberder sig, så nu är det bråttom tänker Stefan. Han frågar tiotals soldater vart Napoleon är men ingen vet. Han ger upp och sätter sig istället på en stubbe och försöker få igång klockan. Spärren sitter fast stenhårt och lilla Stefan klarar aldrig få upp den. Plötsligt snubblar en liten tjock man i fina kläder över Stefan.

Stefan tappar klockan ur sin hand och gubben plockar upp den och ber sedan om ursäkt. Han vänder sig om och fortsätter gå. Stefan tänker till och Napoleon beskrivs i hans gamla historiebok som liten knubbig.
Stefan ropar efter mannen.

- Napoleon!

Den gamla mannen vänder sig om och går fram till Stefan.

- Ja?
- Är du Napoleon Bonaparte? Frankrikes ledare?
- Ja?

Stefan berättar om att Blücher kommer komma till slaget i slutet, och avgöra.
Napoleon undrar hur han kan veta detta Stefan berättar om sitt problem med klockan och Napoleon blir förbluffad. När Stefan bevisar det genom att visa upp ett gammalt tuggummi papper från 2015 Napoleon tror honom tillslut och undrar vad han ska göra.
Dom diskuterar en lång stund och bestämmer sig ...