Svenska kungarnas och adelns maktroller under 1500-1700-talet

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Kungarnas maktroll under 1500-1700-talen

När Gustav Vasa blev kung år 1523, började han arbeta med att bygga upp en nationell furstestat. Han gjorde sig till kyrkans herre. För att minska kyrkans inflytande, knöt han de lutherska förkunnarna till sig och gjorde Olaus Petri till predikant i Storkyrkan i Stockholm.
I Västerås riksdag bestämdes att kungen skulle få kyrkans inkomster och biskoparnas slott. Adeln fick en del av det återtagna kyrkogodset.
På 1540-talet gjorde bönderna i småland uppror med Nils Dacke som ledare. De protesterade mot förändringarna i religionen och den hårda skattepolitiken. Upproret slogs ned och hela Nils Dackes släkt utrotades.
Därefter var inte Vasas maktställning inte längre hotad. År 1544 antogs en lag att den kungliga tronen för all framtid skulle ärvas av hans manliga ättlingar.
År 1560 blev Erik XIV konung. Han gick över adelns huvud och anlitade rådgivare utanför högadelns krets. Adeln protesterade och hänvisade till landslagens bestämmelser att de skulle delta i rikets styre. Kungen svarade med att avrätta de högadliga som opponerade honom.
När Gustav Vasas son Sigismund som var katolik blev kung år 1592, ansåg kyrkan honom som ett hot mot den svenska protestantismen och man uttalade officiellt att Sverige skulle vara ett lutherskt land.
När Karl IX år 1600 störtade Sigismund, lät han avrätta rådsherrar som var trogna mot Sigismund ”Linköpings blodbad”. Med detta hade högadelns makt blivit ytterst svag.
År 1611 blev Gustav II Adolf kung var han fortfarande omyndig. Därför kunde högadeln åter stärka sin makt genom att införa en kungaförsäkran. Enligt den skulle riksrådet, adelns främsta ledare, ha rätt att delta i avgörandet av alla viktiga ärenden.
I takt med att adelns makt stärktes, så organiserade de om sig i ”kollegium” vars chef blev rikskanslern. En ny riksdagsordning antogs år 1617. Det innebar nya bestämmelser hur det skulle gå till när ständerna samlades. Adeln intog en särställning. För dem byggdes en särskild byggnad, riddarhuset.
Efter att kungen hade stupat vid år 1632, var hans dotter Kristina inte mer än sex år gammal.
Detta gav högadeln ytterligare möjligheter att stärka sin makt. En förmyndarregering tog över efter kungens död med Axel Oxenstierna i spetsen. År 1634 fastställdes en ny regeringsform baserad på föregående årtiondenas organisationer av rikets styre.
Adeln stärkte även sin ekonomiska ställning genom att öka sina skattefria jordinnehav, som de hade köpt ifrån kronan.
När drottning Kristina blev drottning ville hon inte försvaga adeln, utan hon försökte istället skapa en balans mellan Oxenstiernorna och adeln. Hon avsade sig tronen år 1654.
Karl den X Gustav ville förbättra kronans ekonomi genom att dra in adelsgods till kronan men han hann inte genomföra detta eftersom han var för upptagen med att kriga.
När han dog år 1660, såg adeln ytterligare möjligheten att stärka sin position. En ny förmyndarregering tillsattes med ”Magnus Gabriel de la Gardie” som ledare.
När Karl XI kom till makten år 1672, tog han ett fastare tag om landets styre, struntade i rådet och hörde på sina privata rådgivare.
Genom en rättslig undersökning ”räfst” granskade man hur förmyndarna hade skött sig, därefter beslutade man sig att ta tillbaka gods som kronan tidigare hade avyttrat sig ”reduktion”. Många adelsmän blev beroende av inkomster från stadstjänst.
Efter att ha genomfört dessa reformer stärkte kungen sin maktställning på adelns bekostnad.
Vid ett riksdagsmöte 1680, fick han som svar på sin fråga att han inte var bunden till regeringen, med detta som grund byggdes enväldet upp.
Hela lagstiftningsmakten gick till ämbetsmän som var helt beroende av kungen, genom en ny kyrkolag år1686, skä...