Filmrecension: Walk the Line av James Mangold

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Jag har tittat på en film son heter Walk the Line som är regisserad av James Mangold. Filmen handlar om countrylegenden Johnny Cashs liv. James Mangold baserade filmen på intervjuer som han gjorde med Johnny Cash och hans fru, den berömda sångerskan June Carter, innan de båda avled år 2003.
Filmen handlar som sagt om Johnny Cash. Han föds upp i en ganska fattig familj som bor på landet och försörjer sig genom att plocka bomull. Han är det näst äldsta barnet, det syskon som står han närmast är storebrodern Jack. Jack dör i en sågmaskinsolycka och detta har påverkat Johnny i hela hans liv. Dagen då Jack dog så kommer fadern hem och klagar på Johnny, eller J.R. som han kallades för i sin ungdom. Fadern klagade över att djävulen tog fel son. Enligt fadern var Jack mycket bättre än J.R. på allt. Johnny och hans far hade ingen bra relation.
Några år efter Jacks död så går J.R. som under denna tiden kallas för John med i flygvapnet. Han köper en gitarr och skriver många låtar.

Han gifter sig med sin flickvän Vivian och de får en dotter tillsammans. De flyttar till ett mycket litet hus Memphis. John arbetar som hemförsäljare men ekonomin går mycket dåligt. En dag går han förbi en inspelningsstudio och får inspiration till att bilda ett band tillsammans med sina två vänner Luther Perkins och Marshall Grant. De provspelar för Sam Philips som är ägare för Sun Records. Först är Philips negativ mot dem, men efter att John spelat en låt som han skrev när han var med i flygvapnet blir Philips chockad och de spelar in en skiva. De blir snabbt kända som ”Johnny Cash and the Tennessee Two”.


De åker på turné med många andra kända sångare, däribland Jerry Lee Lewis, Roy Orbinson, Carl Perkins, Elvis Presley och June Carter. Johnnys förhållande med sin fru går allt sämre eftersom han turnerar så ofta och inte är hemma ofta. Johnny blir även förälskad i den vackra June Carter. Även hon har känslor för honom, men hon döljer dem. En kväll i Texas blir Johnny erbjuden droger som han senare blir beroende av. Man får följa hans krångliga liv, innehållande missbrukning av droger och kärleksproblem.

Jag tror att James Mangold med denna filmen ville berätta hur en av världens mest kända countrysångare levde och hur droger kan påverka en människa. Denna filmen innehåller mycket droger och alkohol och man ser på Cash hur han förstör sitt liv med det. Han sover knappt någonting på nätterna och ibland slår han sönder saker om han är på dåligt humör.

Johnny Cash är en mycket förvirrad person. När hans bror Jack dog så dog en del av honom. Fadern har genom hela hans liv klagat på honom. Han var inte lika bra som Jack var och han har bara gjort bort sig i sitt liv. Han har problem i äktenskapet eftersom han tappat känslorna för sin fru. Han är förälskad i den vackra June Carter, men hon försöker dölja sina känslor som hon har för honom och böjer undan huvudet när han försöker kyssa henne. Johnny ligger även med många kvinnliga fans. Jag tror att han började missbruka droger på grund av att han hade så mycket press på sig för att göra så bra saker så att hans far skulle acceptera honom och för att lugna ner sig då han blivit ”dissad” av June. Varje gång han ska uppträda börjar han med att gå fram till micken titta ut över publiken och säga ”Hello, I’m Johnny Cash”. Han klär sig ofta i svart, och när andra påpekar att det ser ut som om han ska gå på en begravning, så svarar han alltid ”Det kanske jag ska”. Johnny Cash spelas av Joaquin Phoenix.

June Carter är en mycket vacker kvinna som fötts in i kändislivet. Hon och hennes familj är alla musiker, men June var inte den bästa sångaren, alla tyckte att hennes syster Anita hade rösten, så June har lärt sig att bli rolig för att kunna bidra med något. Johnny tycker att hon har en underbar röst och inte ska kasta bort den. June är lugn och trevlig. Men hon är också väldigt känslosam och trött på att ta hand om killarna på turnéerna. June Carter spelas av Reese Witherspoon.


Filmen utspelar sig på 50-60-talet i USA. Johnny och de andra turnerar väldigt mycket så man får se väldigt många platser i filmen. Miljön känns väldigt grå eftersom Johnny har ett väldigt sorgligt liv. Människorna har andra kläder än vad de har nuförtiden. Tjejerna i filmen har långa kjolar som går till vaderna och oftast linnen med tjocka band och koftor. Nuförtiden går vissa tjejer omkring i kort-kort och väldigt U-ringade linnen. Det är mycket skillnader i kläder, bilar, instrument m.m. om man jämför filmen med verkligheten. I filmen använder man inte samma språk som man gör nuförtiden. Visst svär människorna, men inte på samma sätt som nuförtiden. Nuförtiden är svordomarna mycket grymmare. Det är även lite inslag av att det är rasism under den tiden då filmen utspelar sig i. I början av filmen så säger J.R. till sin pappa att det skulle bli väldigt varmt en dag, enligt radion. Fadern kommenterar att de på radion säger så bara för att jaga bort alla ”negrer”. Lite senare precis innan Johnny går förbi den inspelningsstudion, som gav honom inspiration till att skapa ett band, går han förbi två svarta människor, en man och en liten pojke som putsar två välklädda vita mäns skor.


Det spelas ofta bakgrundsmusik i filmen. Särskilt när det hänt något speciellt. Oftast får man höra ganska sorgsen musik i bakgrunden eftersom det händer väldigt mycket sorgliga saker.

Filmen hoppar väldigt mycket mellan olika årtal. Det kan tillexempel börja med att vara år 1955 och så händer det en sak i tio minuter och efter det så kan det helt plötsligt vara år 1956. Att det hoppade såhär störde jag mig inte så mycket på, eftersom man inte missat något särskilt. Jag förstår att James Mangold inte ville återberätta exakt hela Johny Cashs liv. Det skulle bara kosta onödigt mycket pengar för att göra scener som liknar några andra. T.ex. Har han hoppat över flera uppträdanden, men tittarna förstår även att åren efter ser likadana ut som året före.

Filmen slutar med att Johnny blir fri från sitt beroende av droger. Han spelar in en live-skiva i ett fängelse som heter Folsom Prison, skivan blir jättekänd. I slutet av filmen friar Johnny till June på en turnébuss mitt i natten. Han klagar på att han inte kunde sova och hon blir förbannad på honom och säger till honom att han inte får prata med henne alls förutom på scen. Så nästa uppträdande mitt i en låt slutar han sjunga och tittar med kärlek på June och säger till publiken att han inte kan fortsätta sjunga om han inte får fråga June en fråga. Han frågar henne ännu en gång om hon vill gifta sig med honom. June blir chockad och försöker få honom att fortsätta sjunga, men han förklarar hur mycket han älskar henne och att han vet att han har sårat henne jättemånga gånger och lovar att han aldrig ska göra om det. June får tårar i ögonen och säger ”ja”. De kysser varandra mitt framför alla i publiken.
Johnny blir också sams med sin pappa och ”alla lever lyckliga i alla sina dagar...”


Jag tycker att filmen är underbar. Det kanske beror på att jag är jätteintresserad av musik och att jag tyckte så synd om Johnny Cash, han hade ett bedrövligt liv. Han kände som om ingen älskade honom. Att få höra av sin egen pappa att ”djävulen tog fel son”, sårade honom riktigt mycket och han hade skuldkän...