Tankar om studiebesök på schenhausen.

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Vi trampar runt i den leriga marken, tar foton med våra digitalkameror och stannar framför en stor gräsplätt.
”Här stod fångarna uppställda upp till 4 timmar i stekande het sol och i frost och snö” säger guiden. Jag tar ett foto, klagar på att det är kalt och lerigt och går vidare, skrattar, pratar, ler.
Guiden pratar och själv tänker jag: ”Jaha? Än sen då, det var ju länge sedan detta hända, sånt händer ju inte nu”. Ingeting vår guide säger eller platserna jag ser får mig att känna någonting. Ingenting överhuvudtaget får det att krypa innanför min hud. Är det bara jag som är känslokall eller vad är det för fel på mig? Varför känner jag ingenting? Detta sätt att massmörda människor borde ju locka fram känslor hos den mest känslokalla personen.
Vi tittar på gaskammare och platser där de sköt ihjäl fångarna, fortfarande ingenting. Vi passerar förbi fängelse, hängningsplatser och barackerna som fångarna fick vistas i. Nej, inte bo i. De fick vistas i barackerna för de byggnaderna kan man inte kalla ett hus och än mindre ett hem. Men fortfarande känner jag inte någonting. Det är helt tomt inom mig.
När vi kommer fram till patologen är det något i de vitkaklade borden som får det att krypa innanför min hud. Det är för lätt att föreställa sig alla kroppar som legat där en gång för så längesedan. Ljudet när man lägger ner fångarnas kalla, livlösa kroppar på det kalla kaklet ekar fortfarande mellan de vita väggarna. Det är inte ens svårt att se dessa livlösa kroppar med ögon helt tömda på allt hopp bli undersökta med verktyg som hör hemma i en tortyrkammare och inte till att undersöka dödsorsaken hos dessa döda fångar.
Vad har de gjort för att behöva utstå allt det lidandet och skräck? Jag förstår bara inte. Om de hade burit kors istället för en jude stjärna eller om de hade varit medlemmar i ett annat parti, hade de sluppit allt detta lidande eller hade man bara kommit på någon ny anledning att döda dem för?
Att allt detta har pågått på så pass många platser och under så lång tid är helt oförståeligt. Hur kan man inte se vad som händer bakom dessa murar? Det var flera hundra tusentals som försvann in i dessa läger inom något års tid och ändå kunde man inte stoppa det. Är vi människor verkligen så egoistiska? Kan vi bara stå och titta på och låta detta hända bara för att inte själva möta samma öde. Vi är för fega för att kunna rädda någon annan och samtidigt riskera vårt eget liv men samtidigt tror vi att vi är stora nog för att kunna ta någon annans liv.
Så istället för att bara sitta och klaga på ditt liv, tänk på vad du kan göra för att få andra välmående, fria och lyckliga.
I slutändan räknas inte vad du gjort, utan att du gjort allt du kunnat på den platsen och under de omständigheter som du leve...