Det hemsökta torpet

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

- Är du färdig snart?!
- Ja, jag kommer!

Bella hade fått låna sin farfars gamla torp över helgen, så hon bestämde sig för att ta med sig sin kompis Caroline dit. Hennes farfar hade varnat henne för att det kunde hända konstiga saker där, men hon trodde ju inte ens på ”spöken” och därför tog hon inte sin farfar ord på allvar.

Bella stannade just framför det ödsliga torpet och lutade sin cykel mot en stor sten som låg vid uppfarten, Caroline gjorde samma sak.
- Vad läskigt det ser ut, sa Caroline.
Ett nästan ohörbart ”ja” kom det ifrån Bella. Hon trodde ju inte på spöken men det gamla torpet gav henne en kuslig känsla. Ja, det kändes som att…någon…iakttog dem. Bella och Caroline gick fram till dörren och Bella låste upp dörren med ett ”klick”, dörren gick upp med ett knarrande ljud. De gick in i hallen och de kände en plötslig kyla som nästan lamslog dem. Bella ser att vindsluckan är öppen så hon går fram till den och slår igen den med en smäll. Bella säger med darrande röst,
- Vi går till köket och lagar middag.
Caroline som fort kom över den konstiga känslan i hallen märker inte hennes rädsla utan följer lugnt med Bella ut till köket.

Snart sitter de i varsin fåtölj med en tallrik rykande varm soppa var. Plötsligt släcks alla ljus och de hör tunga steg från vinden. Både Bella och Caroline sitter stela av skräck och kan inte göra annat än att lyssna, men ljudet hade plötsligt upphört. De vågade aldrig gå upp på vinden för att kolla vad det hade varit, men de hörde inte fler ljud den kvällen så de somnade snart där de satt.

Bella vaknade med ett ryck. Vad var det? Vad var det hon hörde? Bella kollade skräckslaget runt i rummet och när hon tittade mot öppningen till köket såg hon en gammal man, iförd en stor stråhatt, säckiga bruna byxor och en grön regnrock. Bella bara stirrade på honom utan att yttra ett ord till vare sig Caroline eller den gamla mannen. Bella blinkade till och i nästa stund var mannen borta.
Morgonen där på berättade Bella för Caroline om mannen (eller man kanske ska säga spöket) som hon hade sett. Bella trodde inte att Caroline skulle tro henne men då sa hon,
- Jag tror dig. Efter alla konstiga ljud vi hörde i går kväll så är jag inte ett dug förvånad.
De bestämde sig för att åka hem på eftermiddagen för de hade ingen lust att tillbringa ännu en natt i torpet…
Eller ska man kanske säga ”det hemsökta torpet”.

Hemma hos Bella samma kväll ringde hon till sin farfar och berättade om den mystiska mannen som hon hade sett.
- Det var just honom som jag var orolig för att ni skulle se. Svarade han med en suck.
Sen sa han dröjande,
- En vecka efter att jag hade köpt torpet så skulle jag tillbringa min första natt där. Allt var lugnt ända tills skymningen kom. Jag började höra dunsar och steg ifrån vinden, men precis som för er så slutade ljuden nästan omedelbart. Vid tretiden så vaknade jag med ett ryck och det kändes som att någon eller något iakttog mig. Det var då jag såg honom, men han stod inte vid köket utan under vindstrappan som var nedfälld. Men i nästan sekund så var han borta. Efter den natten så funderade jag länge på vem det kunde vara så jag sökte på biblioteket efter fakta men jag fann ingenting om torpet och dess tidigare ägare, så vi kommer nog aldrig få reda på vem det var.
- Det var synd, men han kan väll inte skada någon?
- Nej, det tror jag inte. Sa han lugnt
...