Svensk dödsmetall

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Inledning

En brottsplats är ett frustrerande rum där alla föremål kan vara ett spår eller en ledtråd som kanske kan tala om vad som egentligen har hänt där. Detta gäller framför allt det klassiska deckardramat, där en oförklarlig brottsplats gäckar oss och driver oss till vansinne. Vad vi behöver - kräver - för att uthärda historien, är en klarsynt detektiv som bringar klarhet i detaljerna, ställer allt tillrätta och skapar ett sammanhang till de oförklarade tingen.

Genren dödsmetall (death metal) är, för den som inte förstår sig på den, precis som en brottsplats - allt är kaos, ingenting är begripligt, det går inte att fokusera. Först när vi har fått en ordentlig möjlighet att stanna upp och göra oss riktigt bekanta med platsen kan vi börja se de olika samband som spelar in och pekar på en möjlig lösning till vårt dilemma. Därför väcker musiken så stort motstånd. Människan kräver klarhet och sanning, hon vill inte ha en dunkel brygd av konstigheter som hon inte kan förstå sig på. Går musiken inte att tolka enligt det gamla vanliga sättet sätter frustrationen, förnekandet och förvirringen in.

Att försöka precisera och formulera vad dödsmetall är, är ingen enkel sak. Vi ska dock ta och göra just det, genom att härleda genrens egenskaper ur tidigare musikformer. Vi åtar oss att ta på oss detektivhatten, att som gammaldags deckare med förstoringsglas i högsta hugg spåra genrens förgreningar bakåt i tiden, för att åtminstone försöka bringa den klarhet som gör att motståndet ger vika.

Vi kan börja med att fråga oss varför det kan vara värt att ens anstränga sig. Varför bryr man sig om dödsmetall eller metal över huvud taget? Faktum är att Sverige intar en särställning inom dödsmetallmusiken, att vi som musiknation närt en hel radda legendariska band som fortfarande inspirerar musiker världen över. Med tanke på att dödsmetallen lever i någon form av massmedial solförmörkelse är det inte förvånande att de flesta inte känner till detta. Så kan vi inte ha det! Den här artikeln ämnar bringa lite ljus över den storartade kultur som är högst signifikant för Sverige, och som de flesta inte känner till.

Då kan vi sätta igång med att försöka skapa ordning på brottsplatsen och märka upp bevismaterialet. Eller, för att äntligen slopa vår antagna analogi, svara på frågan: vad är dödsmetall? Och i förlängningen ska vi också försöka svara på vad som skiljer svensk dödsmetall från utländsk sådan.
Om dödsmetallens härkomst

Dödsmetall är en "extrem" förgrening av heavy metal. De flesta skulle nog tänka att det extrema består i en rad produktionsestetiska attribut som tillsammans bidrar till en "vägg av oljud" (för att parafrasera Phil Spector), men faktum är att det finns en helt annan aspekt som gör dödsmetallen extremare än någon annan metalgenre: dess utveckling, rörelse och riktning bort från heavy metal-musikens rötter i blues/rockmusiken. Det är inom dödsmetallen vi hittar den mest nihilistiska musiken, sett både till text och komposition, där atonala, arkitektoniska riffcykler och sanslösa, kaosartade gitarrsolon existerar helt fristående från det malande, bluesbaserade format som präglar i stort sett all modern populärmusik, från schlager till heavy metal.

Den sistnämnda genren brukar man datera till tiden för Black Sabbaths tillkomst. Detta band spelade en förvrängd, olycksbådande variant av hård rock, späckad med ockultism och dystopiska visioner, som hånade den tidigare generationens naiva hippiedrömmar om fred på jorden och fri kärlek. Det är värt att notera relationen mellan tematik och musik här i brytpunkten mellan rock och metal - det mörka draget återfinns i lika stor del hos båda aspekterna, och visar tydligt att musiken i sig bär på mer än bara toner och rytmer - det finns en korrelation mellan komposition och "ideologi", i brist på bättre uttryck, även om den kanske inte finns på ett uppenbart sätt eller medvetet plan.

Den domedagstyngda Sabbath-rocken skulle senare komma att genomgå en metamorfos i slutet av 1970-talet, då band som Judas Priest och Iron Maiden valde ut vilka detaljer hos föregångarna som bäst skulle fungera för dåtidens unga publik. Black Sabbaths Ozzy Osbourne hade ett högt tonläge som gav en väldigt dramatisk effekt - detta tog respektive sångare snart fasta på, och sången skulle också komma att bli ett särpräglat kännetecken för heavy metal (faktiskt har varje subgenre inom metal-musiken sitt eget, unika sätt att sjunga: heavy metals operamässiga falsett, thrashens arga väsande, black metals emotionella skrikande och dödsmetallens omänskliga avgrundsvrål).

Den nya vågen av brittisk heavy metal, som Priest och Maiden företrädde, var fortfarande helt genomströmmad av rockens vanliga kännetecken: låtlängd, ackordföljder, vers-refrängstruktur, skalor samt den tillhörande "rockstjärnemyten" och konsertspektaklet, där grupperna tävlade om uppmärksamheten med hjälp av clownartade gummimonster, medeltida vapen och motorcyklar på scenen.

Sättningsmässigt kan man säga att dödsmetallen hittade sin form redan här. Judas Priest utgör den idealiska konstellationen för ett metalband: en bas, en sångare, en trummis och två gitarrer. Fenomenet "tvillinggitarrer" kan sägas ha upphov hos detta band, och levde vidare genom en rad mutationer tills den så småningom hamnade hos dödsmetallen. Kort sagt går det ut på att man utnyttjar den subtila dissonansen hos två analoga, distorterade instrument som lekfullt avviker från varandras stränganslag. De brukar i regel ligga i varsin högtalare, varför det blir effektfullt när de spelar synkroniserat och plötsligt går åt olika håll. Ofta avlöser gitarristerna varandras solon, i s.k. "gitarrdueller".

Speed metal, eller power metal eller thrash (eller "thrash metal") är vad som kom efter heavy metal. Eller för att göra det tydligare: power metal brukade man kalla stilen som Metallica spelade på debuten "Kill ''''Em All", d.v.s. någon form av aggressiv proto-speed metal som fortfarande väldigt mycket liknar heavy metal. Metallicas följande skivor brukade man kalla för speed metal (och till samma genre brukade man räkna Testament, Slayer, Exodus etc.) - men i dag kallar de flesta detta för thrash metal. Kollar man på Wikipedia, föreslår de att speed metal är vad Metallica spelar på första skivan, och att thrash metal är den korrekta termen för sådant som Slayer och deras gelikar spelar. Pust. Dessutom är uttrycket power metal nu en variant av välpolerad, plastig heavy metal som barn i yngre tonåren lyssnar på. Förvirrande? Ja, så blir det när alla ska vara experter.

Hur som helst, med lite hjälp från punkmusik och brittisk heavy metal växte en ny stil fram, låt oss för enkelhetens skull kalla den för speed metal (thrash är en "cross over" mellan punk och speed metal, alltså varken punk eller metal). Denna rörelse reagerade emot heavy metal-genrens överdrivna "poserande" och glammiga feminisering. De nya banden, till största delen amerikanska, lämnade nitarna, kedjorna, lädret, sminket och uppsättningen av medeltida vapen på hyllan, och kände inget behov av att presentera något annat än musiken. Vissa undantag fanns förvisso, men i stort sett stämde detta; en hälsosam devis som kom att leva kvar i dödsmetallen - ett slags what you see is what you get-attityd som tog fokus från personerna till musiken.

Namnet dödsmetall myntades av det amerikanska bandet Possessed. När namnet sedan gavs till genren, kom det att bli en ledstjärna. Man brukar fråga vad som kom först - hönan eller ägget (svaret är givetvis ägget), och man kan ställa sig samma fråga angående genren och dess namn. Var det så att namnet gavs eftersom genren var så besatt av döden och hade en benägenhet att filosofera om livet (som ju trots allt är den egentliga fokuseringspunkten, och man kan göra en poäng av att ett liv som förnekar döden är ett förfelat liv)? Eller kanske är det så - och jag ska inte sticka under stol med att det även är min tes - att själva akten av namngivandet, som är en "magisk" handling i en ytterst profan mening, gav genren en punkt att styra efter. Den började leva upp till sitt namn. Eller som en stor man en gång skrev: "Bli den du är."
Dödens musik

När jag studerade gick jag en dag till föreläsningen med hörlurar på. Jag lyssnade på en låt av gamla Hypocrisy, "God is a...", och det måste ha varit i mittenpartiet där baskaggarna smattrade som jag stängde av. En studiekamrat hade hört smattret och påpekade något om vilken kondis de där trummisarna måste ha. Jag höll med, och killen blev väl uppmuntrad av det, för han fortsatte att snacka om baskaggarna och hur dödsmetalltrummisar använder cykelpedaler när de spelar. Jag skrattade till, eftersom jag var säker på att han skämtade med mig. Icke - han var helt seriös, och trodde på fullt allvar att trummisar i dödsmetallband monterar cykelpedaler på sina trumset. "Hur skulle de annars kunna spela så jävla fort?" frågade han mig, stött över att jag hade skrattat.

Att det bland så kallat vanligt folk råder brist på förståelse för dödsmetall är inte konstigt, med tanke på att det är en musikstil som kräver en hel del av sina lyssnare. Det tar tid att dekonstruera en dödsmetallåt, och den kräver koncentration och uppmärksamhet - det är ingen skvalmusik som kan stå på i bakgrunden. Nej, den pockar på uppmärksamhet, och bland annat slags musik är den som ett dampbarn, vill alltid vara i centrum.

Men är inte dödsmetall enbart kaotiskt oväsen där alla spelar så snabbt de kan, medan sångaren bara vrålar en massa slumpmässig rappakalja om att döda barn och offra oskulder till Satan? Nja, inte riktigt - men det är nog gärna det intryck man får om man är en ny lyssnare. Faktum är att dödsmetall är en väldigt strukturerad musikstil, och att musikerna i de mest kända banden är väldigt begåvade. Visst, musiken kanske inte kännetecknas av sina subtila nyanser, men det som slår emot lyssnaren när hon sätter på stereon är inte något hastigt kaos, utan är logiska och regelenliga sammansättningar av för genren unika rytmiska och melodiska element, som designats för att bringa fram det sköna hos det mest brutala.

Dödsmetall är en hyllning till det kroppsliga, vilket manifesteras i den kraftiga betoningen på manuell, maskinliknande rytmik som uppstår där distorterade gitarrsträngar dämpas med handryggen samtidigt som de slås an i hetsigt staccato. Den för dödsmetallen så obligatoriska dubbla baspedalen (ej att förväxla med cykelpedalen) följer gärna med i det rytmiska gitarriffet, poängterande relationen mellan rytm och musik, människa och maskin.

Det avgrundsdjupa, gutturala vrålet från sångaren fungerar på liknande vis. Avsaknad av melodiska element förflyttar "sångens" tyngdpunkt till andra aspekter: frasering (vilket skapar ännu ett lager av rytmik), betoning och "djuriskhet". Dödsmetallsången är mer kroppslig än vanlig sång, men också mer omänsklig. Som döden själv: där ligger en död människa - mer kroppslig än förut (faktiskt bara kropp), men samtidigt mindre mänsklig (eller kanske till och med inte mänsklig alls). Det är som om mänsklighet är lika med det glimmer av medvetande som syns bakom en levande människas ögon; på obduktionsbordet har det slocknat, och därmed också likets mänsklighet. Vrålet saknar det mänskliga eftertryck som vanligtvis ligger bakom tal eller sång - tvekan, oro, glädje, kärlek, sorg eller till och med ilska eller hat. Det dödsmetalliska vrålet är tömt på mänskliga affekter.

Det vrål som är vanligast inom dödsmetallen uppstår när "för mycket" luft pressas genom stämbanden. Sångaren öppnar strupen och stämbanden så mycket som möjligt för att producera det klassiska dödsmetallvrålet. Detta är den grundläggande principen, sedan kan sången variera från band till band. Vissa satsar på att göra rösten så mörk och guttural som möjligt, vilket ger en grumlig och knappt urskiljbar gurgelsång. Andra satsar mer på att leverera ett kraftfullt, tempererat rytande där betoningen läggs på frasering och aggression. De klassiska svenska dödsmetallbanden hamnar i den andra kategorin, om vi nu ska dra alla över en kam. Svensk dödsmetall har dock haft som sin grej att låta sången fluktuera mellan det klassiska vrålet och ett distorterat skrikande i högre tonlägen (varierande mellan speed/thrashens hesa mellanläge och svartmetallens ljusa, emotionella skrik).

För egen del anser jag att den mörka, gutturala sången representerar ett utommänskligt perspektiv - ett nihilistiskt perspektiv, fritt från fördomsfulla värderingar och förblindande känslolägen. Vad baserar jag detta på? Framför allt den bristande relationen mellan rytandet och ett passionerat tonläge. Det är inte ett argt rytande. Rappandet är rytmiskt pratande och kan uttrycka vilka känslor som helst, ren, melodisk sång kan vara glad eller klagande, skriket hos t.ex. svartmetallen liknar skrik av smärta, sorg eller plåga. Men vrålet uttrycker inga korrelerande känslolägen. Textämnena leder oss också in på ett nihilismens spår där inget ämne anses tabu. Inom genren finns en salig blandning av morbida texter som hämtar sin näring från aparta saker som ockultism, sjukdomar, krig, lidande, tortyr, skräckfilm, science fiction, filosofi, kirurgi, mystik, mytologi och seriemördare. Gemensamt för dem är att de, om vi åter ska dra alla över en kam, i största möjliga mån undviker det direkt politiska och det moraliserande. Jämför med proto-dödsmetallbandet Slayers låt "Angel of Death", som behandlar förintelsen och dödsängeln Josef Mengeles grymma experiment i Auschwitz, utan att komma med moraliserande pekpinnar. Med den som referenspunkt har svenska dödsmetallband i allmänhet ett utommoraliskt formuleringssätt, som ändå betonar det grymma i naturen, och som ändå omfamnar det.

I Sverige dök några andra aspekter upp inom textförfattandet. Unleashed späckade sina tunga dödsmetallalbum med referenser till vikingatiden och uttryckte en stolthet för den egna historien. Göteborgsbaserade At the Gates skrev lätt filosofiska texter som ifrågasatte det moderna samhället och religionens roll. Man kan säga att de avvek lite från det nihilistiska i och med dessa böjelser, som ibland kom att hemfalla åt moralismen - och det är kanske ingen slump att Unleasheds sångmetod går ut på att accentuera avslutningarna på en fras genom att lämna vrålet och brista ut i mer känsloladdat skrikande, eller att At the Gates sångare genomgående skriker i högt tonläge.

Den okonventionella avsaknaden av traditionsbundna former leder i sämsta fall till ett rörigt och fragmentariskt hopkok, men i händerna på de många briljanta musiker som flockats inom svensk dödsmetall, leder detta till frihet. Det finns något otvunget och obundet hos dödsmetall, en frihet att utforska och låta varje stycke bli ett oskrivet blad där vad som helst kan hända. Detta går hand i hand med Satanfiguren, symbolen för uppror mot det rigida, obändiga hos konventionen och makten. Satans vägran att lyda och hans vilja att skapa egna lagar är det väsentliga för de dödsmetallband som talar om honom (de flesta gör det inte). Riktig dödsmetall byggs som arkitektur, den sträcker sig upp mot himlen och kastar sig dramatiskt mot marken. Den bryts av, byggs ut, växlar stil, växlar tempo (jo, arkitektur har tempo: byggnadens tempo finns i det varierande avståndet mellan pelare, fönster och andra detaljer som finns inom repetitiva mönster). Tvära kast, från rasande snabbt till extremt långsamt, och passager som aldrig återkommer, eftersom låtarna är späckade med riff, och därmed inte behöver använda samma sak två gånger.

I rockvärlden finns ett krav på refränger som återkommande klimax, men detta är något som dödsmetallen lämnat bakom sig, och om det förekommer brukar det röra sig om ett enkelt utrop av låtens titel, som "Skin her alive" (Dismember) eller "Kingdom Gone" (At the Gates).
Så funkar det

Den vanligaste gitarrtekniken är gemensam för de flesta varianter av metal. Det som ger dödsmetallen sin speciella ljudbild är att instrumenten är nedstämda, ofta flera steg, vilket ger riffen en mörk, olycksbådande och köttig karaktär. Tekniken har vi varit inne på, men från speed metal har dödsmetallen ärvt metoden att reglera tonklangen genom att dämpa strängarna i olika hög grad med handflatan, och kontrastera detta med odämpade ackord. På så sätt skapar man det rytmiska elementet som finns inneboende i riffet, där de dämpade, stumma stränganslagen ofta leder upp till ett eller flera odämpade sådana. Det vanligaste ackordet är det simpla kvintackordet, eller power chord som det brukar kallas på engelska. Detta är ett förenklat ackord som består av två toner: grundtonen och kvinten, d.v.s. de toner som är gemensamma för alla moll- och dur-ackord - den ton som saknas är alltså den som ger ackordet dess "moll- eller dur-karaktär" (d.v.s. stor eller liten ters). Detta öppnar givetvis upp för ett snabbare instrumenterande - ackordföljden kan vara rasande snabb, eftersom gitarristen knappt behöver ändra sin fingerställning, utan i princip bara låter handen glida upp och ner längs gitarrhalsen. Melodier, i den mån de förekommer, kan därför också avvika från specifika skalor, och bär inte samma "förutsägbarhetsok" som är förknippat med mer renlärig blues/rockmusik (mer om detta nedan).

Kvintackordet kan också förekomma med vissa modifikationer genom att förvandla kvinten till något annat (behålla grundtonen men flytta andra fingret), eller att göra ackordet lite fylligare genom att lägga till en extra grundton eller kvint en oktav högre eller lägre.

Det som låter så kaotiskt och drivande är alltså den dämpade strängtekniken, men det finns också en särpräglad tremoloteknik som brukar användas för att skapa en malström av (o-)ljud genom att slå an strängarna uppåt och nedåt (som när man spelar mandolin, om man nu gör det). Tremolotekniken fungerar bra med kvintackord, eftersom man inte behöver spela på så många strängar, och ger då ett mindre rytmiskt intryck, men den fungerar kanske bäst till singelnotsspelande, eftersom tekniken ger melodierna en sinister, makaber känsla när de enstaka tonerna förstärks, distorteras och förvrängs i organiskt brus (inom svartmetallen har detta blivit en förhärskande metod).

Av detta kan vi konstatera att det kaotiska i dödsmetallen främst är kosmetiskt stoff, under vilket det döljer sig en högst strukturerad komposition. Faktum är att dödsmetallen i sina sämsta stunder lider av brist på kaos, när musikerna är för tajta, produktionen för polerad och trummorna är triggade (d.v.s. då det verkliga trumljudet inte spelas in, utan varje trumslag triggar ett samplat trumljud, vilket ger större kontroll över produktionen, men också mindre dynamik). I dessa fall låter musiken nästan mekanisk, och det råder då ofta en förtryckande brist på spontanitet eller närvaro. Tacksamt nog gäller detta i stort sett inte den svenska grenen av dödsmetall, och speciellt inte från dess storhetstid, då musiken kändes organisk och levande, och man kunde uppfatta det speciella "groove" som uppstår när allt inte är synkroniserat till 110%.

Hur som helst - även om just svensk dödsmetall varit förskonad från den här robotliknande, sterila stilen, kommer man inte ifrån att musiken på ett grundläggande plan är väldigt ordnad och tillrättalagd. Frälsningen från det alltför färdigställda och nedskrivna är en detalj som hängt med i de flesta metal-genrer ända sedan bluesrockens dagar: gitarrsolon.

I bluesmusiken används allmänt en skala, d.v.s. utvalda toner som passar till musiken, och dåliga musiker använder dessa skalor som en ritning, och framför varje solo på samma sätt (men i annan ordning, tidsmässigt). För heavy metal gäller i princip samma sak, och alltför många av genrens "gitarrhjältar" är helt enkelt sådana som utvecklat en imponerande fingerfärdighet - de spelar sina tråkiga skalor upp och ner, fram och tillbaka, så snabbt de kan, och även om det låter spontant är det ofta förutsägbart och bristande ur ett konstnärligt perspektiv (enligt min mening, alltså).

Dödsmetallens solon förkastar den formulistiska skalan och är atonala monster, ofta helt improviserade, där musikerns öra och känsla blir till ledstjärna. Det är här det kaotiska elementet kommer till sitt fulla uttryck. Det är här friheten och det rebelliska och det vansinniga i dödsmetallen kommer till ytan.

Det finns de som påstår att dödsmetallen liknar klassisk musik. Jag skulle inte hålla med om detta, eftersom den enligt min mening förlitar sig för mycket på rytmen, och eftersom den har ett väldigt konstant slå-dig-i-huvudet- med-musiken-uttryck, vilket skiljer sig markant från den klassiska musikens nyanser och växelspel mellan svagt och kraftigt. Men teorin är inte helt ute i det blå, utan det finns onekligen något som representerar ett klassiskt ideal i musiken. Jag gjorde en jämförelse ovan mellan dödsmetall och arkitektur, och jag skulle vilja fortsätta en aning på det spåret. Om vi köper att det finns en korrelation mellan musik och arkitektur, kan vi också se att det finns en likhet mellan dödsmetallen och "klassisk" byggnadskonst.

Jag skulle propagera för att dödsmetallen, med alla sina tempoväxlingar, utbrott, utsmyckande solon, sitt intrikata spelande och fraserade sång bäst förknippas med en klassisk stil - jämför ett monumentalt bygge i renässansstil, där formerna hämtats från antikens Grekland och Romarriket, hur det harmoniskt blandar olika kolonner i dorisk, jonisk, korintisk, toskansk och komposit ordning; jämför kupolernas täta kolumnrader med pilastrarnas regelbundna intervaller som sträcker sig längs väggarna. Den moderna byggnadskonsten är mycket mer likriktad - hänger sig åt raka linjer, rena ytor, naturmaterial och enkelhet. Den växlar inte tempo, den håller fast vid sin grundtakt. Med andra ord finns det en överensstämmelse mellan det klassiska och dödsmetallen, kanske inte i detalj, men åtminstone i anda. Därtill finns det en uppenbar romantisk-makaber strömning hos genren - i meningen Poe, Shelley, Lovecraft - vilken även den står med minst ett ben i den antika världen.
Sverige som spelplan för dödsmetallen

Varför blev just svensk dödsmetall så framgångsrik? Varför finns det ens ett begrepp som heter så? Man snackar aldrig om "norsk dödsmetall" som ett fenomen eller ett begrepp, men om man nämner svensk dödsmetall, så vet alla insatta i stort sett vad som avses. Att den blev ett sådant fenomen brukar man tillskriva det socialdemokratiska samhällets satsning på ungdomars musikbildning. I skolan fick man gå och lära sig spela gitarr eller trummor (eller blockflöjt), och på fritidsgårdarna fanns det kanske replokaler och tillgång till musikutrustning. Det är en ganska skarp kontrast till läget i t.ex. kommunistiska Polen där thrash-band som Imperator fick tillverka sina egna elgitarrer...

Runt om i Europa började man spela den hårdaste formen av metal, men det var i Sverige det fanns störst möjlighet att öva, och det fanns ett naturligt nätverk som växte fram kring fanzines, studior, tape-trading och konserter: till skillnad från liknande nätverk bestod denna skara av musikerna själva, eftersom det var de som var fans. Detta är en av flera arvegods från punken, och dess devis om att varje snubbe skulle kunna fixa sitt eget band hemma i garaget. När dödsmetallen så småningom fick sitt internationella genombrott fanns det redan en diger uppsjö band redo att spela in sin musik. Till en början var genren väldigt vital, och det var nästan som att man kunde plocka upp vilken skiva som helst av ett svenskt dödsmetallband, så var man nästan garanterad att den var bra.

Dödsmetallen i början av 1990-talet hade två epicentra: USA (Florida) och Sverige (Stockholm). Floridianerna var först, men Sverige omtolkade musiken och stöpte om den till sin egen avbild. Om man gör en jämförelse mellan dessa två stilar är den svenska mer melodisk i sin framtoning, och dessutom mörkare än sin amerikanska förlaga. Man kan också tydligare spåra element från dess släktskap med punkens hårdare avarter, inte minst i den vanligt förekommande tvåtaktsrytmen. Inom dödsmetall är annars det s.k. blastbeatet (ett trumkomp som förenklat går ut på att alternera bastrumma och hi-hat med virveltrumman i åttondelsnoter, och spela så fort det går; det finns dock andra varianter, men detta är det jag föredrar) en standardingrediens, men av de svenska banden användes det främst som ett redskap för att höja energin ännu ett snäpp under kortare stunder, i stället för att låta det dominera hela låtar.

Den svenska dödsmetallen hämtar en hel del näring från tidigare extrem metal av det europeiska slaget - band som Celtic Frost, Sodom och Kreator - snarare än från dessa bands amerikanska "Bay Area Thrash"-motsvarigheter (från Metallica till Slayer). Med andra ord blir det mer fokusering på atmosfär och tonföljd inom den svenska skolan än i den amerikanska - eller i mera mondäna ordalag: Sverige prioriterar vänsterhandens placering, USA högerhandens nedåtriktade stränganslag.

Det rådde en mycket kreativ anda när explosionen kom i början av 90-talet. Många band bytte medlemmar med varandra, många band lades ner, men dök upp i nya konstellationer. Man lånade idéer, replokaler, musiker, tips och skivor från varandra, och genren var så långt ifrån rockvärldens egotrippar man kunde komma.

Jag tänker inte gå djupare in på historien bakom svensk dödsmetall. Det finns andra som kan och har gjort det bättre än vad jag skulle kunna åstadkomma. Framför allt har Daniel Ekeroths digra verk "Swedish Death Metal" från 2006 gjort en sådan exposé helt redundant. Vad som följer är en helt kort titt på de klassiska banden inom genren. Det finns säkerligen mycket begåvade band som spelar i dag, men svensk dödsmetall som begrepp eller t.o.m. subgenre är främst synonymt med en utvald period i början av 90-talet.

Kännetecknet för svensk dödsmetall var, åtminstone en gång i tiden, utan tvekan det speciella Sunlight-soundet, som härstammade ifrån Sunlight studios i Stockholm. Här spelade de flesta av Sveriges dödsmetallband in sina alster, och även band från utlandet vallfärdade dit för att få till det där speciella ljudet som Entombed gjorde till ett internationellt fenomen. Bland de band som har spelat in sina skivor där kan räknas Nihilist, Dismember, Carnage, At the Gates, Therion, Carbonized, Desultory, Centinex, Necrophobic, Afflicted, Grave och Excruciate.

Studio Fredman i Göteborg och Unisound i Örebro gjorde också sitt för att sätta svensk dödsmetall på kartan, men de har inte haft samma funktion som samlingspunkt som Sunlight. Göteborgs ankdammsscen kan sägas tog sin början i och med bandet Grotesque, som senare övergick till att bli Liers in Wait respektive At the Gates. De sistnämnda skulle komma att bli enorma förebilder för hela den göteborgska musikrörelsen. Band som Dark Tranquillity, In Flames och Ebony Tears simulerade At the Gates’ alltmer melodiösa alster, från den skrikande sången till de thrash-influerade trummorna och de uppdaterade Iron Maiden-melodierna. När man talar om Göteborgsstilen är det denna man menar.

Unisound har huserat en rad kända artister under producenten Dan Swanös överseende, själv känd från ett par olika projekt, inte minst bandet Edge of Sanity. Även studio Abyss utanför Ludvika (ägd av Peter Tägtgren från Hypocrisy) har också blivit uppmärksammad, men den tillkom först i slutet av den svenska dödsmetallens storhetstid, och har till stor del förknippats med black metal-inspelningar.

Det kanske viktigaste bandet för svensk dödsmetall är Nihilist, som bestod av musiker som skulle komma att grunda de internationellt stora banden Entombed och Unleashed. Nihilist höjde upp ribban för den svenska scenen avsevärt och introducerade det typiska Sunlight-ljudet på sin andra demo, "Only Shreds Remain". Dismember, Entombed, Unleashed, Therion och Tiamat utgjorde de största Stockholmsbanden inom genren, och Grave, At the Gates och Hypocrisy var några av de större från andra delar av landet.

Slutligen skulle jag vilja passa på och rekommendera några av mina favoriter på området.

Therion - "Beyond Sanctorum"
Therion blev senare ett ambitiöst power metal-projekt som försökte sig på att göra metal med symfoniorkester, vilket dessvärre resulterade i ren kitsch. En gång i tiden var de dock ett av de absolut bästa dödsmetallbanden i världen, och "Beyond Sanctorum" är deras storverk.

At the Gates - "Gardens of Grief", "With Fear I Kiss the Burning Darkness", The Red in the Sky is Ours"
Detta är helt enkelt ett band som inte kan överskattas. Detta är en nationalklenod, förmodligen min favorit bland all svensk dödsmetall. Efter dessa tre alster planade storheten ut och blev mindre spännande, men bandet lade ner innan de hunnit skämma ut sig totalt.

Entombed - "Left Hand Path"
Den definitiva skivan när man talar om svensk dödsmetall. Denna skiva har allt det man tänker på - produktionen, riffen, sångstilen, tempot. Redan på uppföljaren "Clandestine" (som för övrigt saknar mästerlige L-G Petrov på sång) märker man att rock''''n''''roll börjar smyga sig in. Mycket riktigt blev Entombed också ett renodlat rockband i och med kommande skivan "Wolverine Blues", tyvärr.

Dismember - "Like An Ever Flowing Stream"
En så poetisk skivtitel, och en så skoningslös skiva! Produktionen är mäkta hård, Matti Kärkis röst brutal som få, och texterna tillräckligt skrämmande för att få skivan totalförbjuden i England. Bara det en fjäder i hatten!

Unleashed - "Shadows in the Deep"
Här har vi ett band som undvikit att sjunga om tortyr, satanism eller zombier, och i stället tagit fasta på Bathorys fosterlandstrogna vikingatema.

Nihilist - "1987-1989" Detta är en samling av alla bandets inspelningar, och man kan verkligen säga att Nihilist ...