Hundra år av ensamhet

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Min far sade alltid; glöm aldrig dina käraste. Min tanke kring detta var; varför ska man göra det? Det är svårt sade han alltid till mig, tänk på det. Han visste hur det var att vara ensam sade han. I mina ögon var min far en vis man, jag såg upp till honom. Givetvis hade han brister, men jag såg alltid framåt och glömde det förgångna och tänkte på det som komma skall . Trots det minns jag det som om det vore igår, men ändå har det gått en evighet sedan han lämnade mig…

Jag minns det som om det vore igår. Min pappa begav sig till jobbet vid tidig gryningsmorgon som vanligt för att jobba sade han. Som vanligt tvivlade jag alltid på min enträgne fader. Han sade alltid ”att jag gör det här för familjen, jag måste göra det”. Han ville aldrig berätta för mig vad det var han gjorde, den tanken slog aldrig honom. När jag väl hade modet och inte kände osäkerhet inför farsan längre och väl hade bestämt mig för att fråga honom vad det fan var som försiggick runt fyra snåret varenda förbaskad morgon, så smällde han igen den väderbitna ytterdörren. Förstår ni? Han bra slängde igen den, mitt framför ögonen på mig och jag kan säga att tårarna inte var långt ifrån någon enda dag. Frustrationen byggdes på var dag som gick. Farsgubben jobbar ju vanligtvis som en hårt, ansträngande brevbärare och har ju som plikt att stiga upp tidigt, vilket jag förstår. Men under, vad ska vi säga, den senaste månaden har han bara gått upp allt tidigare och tidigare, och jag har förstått att något varit i luringen. Min moder lämnade mig när jag var ringa fem år, så tyvärr är hon ett avslutat kapitel i mitt liv, men nu tio år senare känns det som om hon borde vara här. Att i alla fall få känna en förälders värme och kärlek.

För när farsan lämnar mig så pass tidigt på morgonen och kör fram bilen vid den asfaltsbelagda infarten runt tio på kvällen, så får jag ju inte ens ha min far nära mig. Dagarna för mig bestod av ett ängsligt väntande på att pappa skulle komma hem tidigare, kanske med något som skulle få mig glad, göra mig att le som jag inte gjort på många år. Men han kom inte tidigare, det kunde jag ju inte vänta mig heller. Tiden rann iväg och klockan slog tolv. Jag började nu känna en nervositet inom mig som sakta spred sig genom kroppen. Var det dags nu, det han så länge anat, att fadern skulle lämna honom i huset ute på den gulbleka ängen och inte komma tillbaka? Hur skulle han klara sig? Men fadern kom aldrig, jag satt och grät på veranda, och lade långa, ängsliga blickar längs grusvägen för att se Volvo 240:n komma puttrande fram längs vägen med fadern vid ratten. Men nej, jag var tvungen att inse att min fader inte skulle komma hem. Var det så här det skulle sluta?


Det har nu gått över ett år sedan far min lämnade mig och jag funderar fortfarande över om han gjorde det med egen vilja eller om det hände något som inte fick hända? Nu sitter jag här i fosterhemmet på den ruggslitna sängkanten och blickar ut över gårdsplanen där man kan se de apatiska barnen som bara sitter och stirrar blint på en punkt likt jag gjorde för ett år sedan med tomma blickar och ingen aning om varför sitter och stirrar i väntandet på inget. Att sitta stilla på den gröna tältsängen och alltid vakna och hastigt resa sig klockan fyra varje morgon när pappa borde åka fick mig inte att radera ut denna händelse, bara minnas allt om och om igen för var dag som går. Solen skiner igenom persiennerna rakt in i mina ögon när jag reser mig, men jag vet att det inte är därför jag får tårar. Det är pappas fel, bara pappas. Fan också! Jag tänker fortfarande på vad som har fört mig hit, om det är av en ren slump eller om det var meningen, att det var planerat av honom där uppe bland molnen.

Mitt liv har hela tiden bestått av två stora frågor som jag aldrig fått besvarade: Varför lämnade...