Violmåndag

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Violmåndag – Fredric Ullberg

Sammanfattning: Historien inleds med att en man vid namn Anders Falk besöker blomsteraffären och dess butiksbiträde Eva-Linda. Han köper blommor att ta med sig hem till sin älskade Lena för att lysa upp rummet där hon vilar vit och orörlig. Han talar länge med henne, ser tillbaka på den tiden då hon fortfarande skrattade, dansade och sjöng, och önskar innerligt att hon ska svara honom. Känslor stormar på insidan men övertygelsen står stadig. I slutet tänds ett nytt hopp.

Novellen Violmåndag tar sin början mitt i ett händelseförlopp, genom att författaren beskriver tidpunkten när den stilige och romantiske Anders Falk besöker blomsterbutiken. Han är en karismatisk människa som skiner likt en sol var dag han träffar den hänförda expediten, och har ett välbetalt jobb av hans regelbundna blomsterinköp att döma. Av Eva-Linda köper han en stor bukett med violer precis som alla andra måndagar. Hon är en överviktig kvinna som inget hellre önskar att få se ut som gudinnorna på affischerna, och längtar efter någon som vill slösa sina pengar och sin kärlek på henne. Väldigt tidigt i berättelsen förstår man att hon är förtjust i Anders, då hon känner sig upprymd när han stiger in genom dörren och blir mycket nedstämd var gång han ger sig av. Någon ålder nämns inte men jag får intrycket av att hon är runt 30 år gammal. Som så många andra har hon aldrig sett skymten av fröken Falk, och undrar vem denna lyckligt lottade kvinna kan vara. På vägen hem regnar det och Anders Falk slänger av sig sin regntunga rock i tamburen.

Historien utspelar sig någonstans i närheten av Vårholm och havet, dit han for med sin älskade en sommar. Miljön beskrivs knappt och mycket får man själv tänka sig. Ett undantag är när han ser tillbaka på den vackra försommardag då han och Lena gav sig av till en alldeles egen plats, badade i det kalla havet och huttrade under en filt på klipporna. På den tiden då de var ett älskande par bland alla andra, som utforskade naturen tillsammans, skrattade befriat och dansade vilt. Det var en underbar glänta, kantad med låga träd och vitsippor.

Dessa tankar förlorar Anders sig i när han stiger in i rummet för att byta ut gårdagens blommor på nattduksbordet intill Lena, som vilar vit och stilla under täcket, allt som sticker fram är hennes bleka ansikte. Han kysser sin älskade på kinden och viskar tyst till henne med ett leende. Men Lena svarar inte, Lena har inte talat på mycket länge nu. När han vände tillbaka till båten för att hämta en bortglömd flaska champagne, den där vackra sommardagen, hörde Anders hennes vettskrämda skrik och man kunde ana vilket öde som väntade henne.
Bin svärmade ilsket runt kvinnan och han gjorde sitt bästa för att slå bort krypen från den vita, oskyddade ryggen. Till sista blev hon lugn. Alldeles för lugn. Lena kallsvettades och ögonen var så blanka. Jag insåg det som Anders vägrade inse, hans vackra unga kvinna var inte längre en varelse full av vitalitet.

Den unkna lukten av sjukdom vilar stilla i rummet, men om han inte häller ut den dyra, franska parfymen varje dag hotar en värre stank att sprida sig. Kaminen doftar fotogen.
När Anders drar sig upp ur minnesbrunnen får han syn på Mikal, en hånleende figur som sitter avslappnad på andra sidan sängen. Han har varit där oändligt många gånger förut, alltid med retfulla antydningar och ett elakt skratt i beredskap. Med hårda ord talar han om Lena, försöker reta upp Anders, vill se honom utom sig. Men Mikal finns inte. Inte egentligen. Det existerar ingen annan människa i rummet förutom Anders och hans älskade. Den hånleende skepnaden är förnuftet som utan verkan försöker driva charmören till en punkt där han inser, att källan som förut fyllde honom med lycka nu har sinat. Nu sprider den inte längre liv omkring sig. Mikal flinar och väser. ”Jag är du, Anders. Jag är ditt förnuft, Din goda sanna sida. Du är ingenting. Du är bara en vrångbild av mig, Anders.” Herr Falk som håller Lenas hand hårt i sin ser upp för att möta Mikals blick, men den ovälkomne gästen är försvunnen.
Istället är det Sorg som fyller rummet med sin närvaro, en mer stillsam och blid figur som utan att säga något sitter där. Övertygelsen om att Lena inte är död driver honom, ger Anders kraft att söka i alla biblioteken, läsa varje tillgänglig bok inom medicin.

Novellen tycker jag inte har någon egentlig vändpunkt, men det skulle kunna vara när han till sist hittar namnet på en sjukdom som bestyrker hans önskan. Katalepsi. Ett gammalt namn på ett djupt komatillstånd. Katalepsi som kan utlösas av något så simpelt som bistick.
Upptäckten fyller honom med en glädje utan dess like. Lena lever. Han hade haft rätt hela tiden. Så snart hon vaknade upp skulle han finnas vid hennes sida…

Novellen får ett slut utan att egentligen ha knutits ihop, och lämnar läsaren gott om rum för egna tankar och tolkningar. Vissa resonerar som att han är schizofren men jag går inte riktigt på deras linje. Min uppfattning är att flickvännens död gjorde honom galen av sorg, och för att slippa ta itu med smärtan förtränger han det uppenbara och intalar sig att hon lever. Mikal är förnuftet som sitter väl inlåst någonstans långt där inne, en person han själv projicerat på andra sidan sängen. Bitvis kunde novellen bli lite segdragen, men slutet tycker jag om, mycket för de klockrena sista två raderna. ”Han kan vänta hur länge som helst. Men det är så lite skinn kvar på fingrarna.”