Början på det nya livet.

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Min kärlek
Din kärlek

Vi möttes en vår
och vi slickade våra sår

Tillsammans vi blir ett
du och jag min kära

Vi är nummer ett
kärleken vi har tillsammans
är oändlig i all evighet



Hon lutade sig tillbaka och såg ut över molnen. Hon satt inlindad i en filt som värmde henne i den lätt kyliga atmosfären.
I högtalarna meddelade flygvärdinnan om kvällens måltid. Om några timmar skulle hon landa i det nya landet.
Hon blundade. Drömde sig bort.

Hon minns såväl hur hennes läppar hade mött hans i sommarnattsregnet.
Hon kunde känna hans varma andedräkt mot hennes kind. Hon minns den där speciella känslan, hur tyngdlagen tog över hennes
kropp och hur den befriade hennes själ. Han älskade henne och hon älskade honom.

Lydia hade alltid drömt om att bo i USA. Hon hade sett på tv hur vackert och fint det var där. Där fanns allt.
Det var i våras som hennes dröm verkligen slog in. Hon kunde knappt tro det. Hon hade kommit in på
University of California. Bara de bästa studenterna kom in där. Visserligen hade hon slitit som ett djur för sina betyg,
men hon hade aldrig fantiserat om en plats på ett universitet i Kalifornien.
Hon skulle studera beteendevetenskap. Något som intresserade henne djupt. Hon hade ett solklart mvg i båda psykologikurserna
hon hade gått på, på gymnasiet.
Hon visste att detta innebar ett helt nytt liv. Hon skulle få bli tvungen att anpassa sig till en helt ny och främmande värld.
Lämna allt och börja om på nytt. Det var bara en sak som fick henne och tveka.

Niklas och Lydia träffades på en fest. Det var en fest som en av Lydias vänner hade annordnat.
Det var en massa nytt folk där som Lydia inte kände. Och att gå runt och socialisera med människor var inte hennes starka sida.
De var efter ett par cider som hon kände hur den där spärren lättade sig och hur självförtroendet växte inom henne.
Hon började mingla runt och kände sig riktigt självsäker. Mitt i allt festande såg hon honom. Han med det ljust bruna håret och de vackra blå ögonen.
Han tog med henne med storm. Hennes hormoner fick en riktig kick. Hennes hjärta slog snabbare och snabbare, hon blev alldeles varm inombords.
Deras blickar möttes och hon såg att han kände likadant. Trots hennes onyktra tillstånd, vågade hon inte gå fram till honom.
Hon stod som förstelnad, hon kände sig dum.
- "Lydia"?!, hennes vän ropade. Kom och skaka loss, tjejen!
Jorden anropade Lydia. Lydia vaknade ur sitt kärleksfulla tillstånd. Tjejerna var i full gång med att dansa. Musiken nådde till henne och hon kände ett plötsligt sug
av att få dansa.
Hon ställde sig i mitten av dansklungan och började dansa. Hon kände hur livet lekte. Hon kände sig så levande.
- Jag går och hämtar dricka, ska du ha något?, sa hennes kompis. Lydia kände hur svetten rann och törsten suktade efter mer vätska.
- Stanna här du, jag går och hämtar drickan. Jag känner att jag behöver frisk luft.
Lydia gick ut mot köket på vinglande ben. Hon kände sig så fri, fri från den där spärren. Hon kunde göra vad hon ville.

I köket var det tomt. En kille låg däckad på golvet. För mycket sprit hade druckits, hon kände att hennes gränser gått över gränsen. Hon hade ingen kontroll.
På bordet stod en stor skål med apelsinjucie och vodka. Det var hon själv som hade fixat den. Hon tog sig ett stort glas och hällde i sig. Hela hennes värld snurrade.
- Du kanske inte ska dricka något mer ikväll? sa en mörk röst.
Hon tittade bak. Där stod han igen. Han var så vacker. Hon önskade att hon inte hade druckit så mycket. Orden spydde ut ur munnen på henne;
- Du är f-fan de'''' sexigaste jag någonsin har sett. Ta på mig! Ja'''' är din.
Hon drog ner sin urringning och visade sina bröst.
Han kände hur han växte där nere. Hon var trots allt det snyggaste han sett.

Han kunde lika gärna ha tappat kontrollen över sin givakt och kunde ha tagit tillfället i akt. Men Niklas, han var annorlunda. Han var omtänksam. Han tänkte inte bara
på sig själv. Han tänkte på Lydias bästa, det gjorde han alltid. Istället hade han dragit upp tröjan på henne igen. Han hade tagit henne under armen och hjälpt henne till sängs.
Han hade suttit med denna helt främmande flicka hela natten och sett till att hon mådde bra. Han hade flera gånger under natten fått hjälpa henne till toan där hon spydde.
Dagen därefter då hon hade återfått sitt nyktra tillstånd, bjöd han henne på fika.
De satt länge och prata om allt mellan himmel och jord. Han kände sig så trygg i Lydias sällskap. Han kunde prata om allt med henne. För hon lyssnade på honom och förstod honom mer
än vad någon annan gjorde.

Fyra år har gått sedan de träffades för första gången. De båda har mognat under åren och utvecklats till två nästan fullt vuxna personer. De var inte tonåringar längre. Trots det hade de hela livet framför sig. Kärleken hade utvecklats till en annan grad. Nu var det inte bara pirret i magen och hormonerna som drev förhållandet, utan tilliten och tryggheten de hade byggt upp under åren.
De var oskiljaktiga.

Lydia stängde igen skåpet och låste. I handen bar hon en bok om andra världskriget. Om två veckor skulle hon få springa ut från detta fängelse och känna friheten. Det var då hennes nya
liv skulle börja. Till hösten skulle hon resa iväg, iväg till sitt nya liv. Hon kände att hon hade lyckats. Det var dock en sak som bekymrade henne. Hon hade inte berättat något för Niklas än.
Hon visste att hon borde ha gjort det från första början. Men det tog stopp varje gång hon hade försökt. Hon vågade inte möta hans besvikelse. Det gjorde ont i hjärtat att ens bara tänka tanken.
Hon älskade verkligen honom, hon ville att han skulle vara lycklig. Han var lycklig, han var lycklig med henne. Hon ville inte ta ifrån honom hans lycka. Hon ville inte erkänna för sig själv.
Att slutet var nära var ingen lögn. Visserligen visste han att hon hade sökt till ett universitet utomlands, men han liksom Lydia trodde att det inte var något som kunde inträffa en svensk student.
Att få chansen att plugga i ett annat land. Det var bara de rika diplomatbarnen som gjorde.
Hon måste berätta för honom. Hon måste. Hon kan inte hålla det inom sig längre.

Niklas jobbade på natur och kulturs bokförlag. Han jobbade nere i lagret och packade böcker. Böcker som sedan skulle iväg till butiker och skolor. Det var slitigt att jobba. Han längtade
tillbaka till skolbänken. Niklas är ett år äldre en Lydia och tog studenten i fiol. Han hade bestämt sig för att ta ett sabbatsår innan han skulle plugga vidare. Dels för att ta en paus inför kommande studier och för att tjäna pengar och få lite erfarenhet.
Han hade en lägenhet på gång. Han hade inte berättat något för Lydia än. Det skulle bli en överaskning. Äntligen skulle de kunna flytta ihop. De skulle bli en egen liten familj. Det var verkligen underbara tider. Niklas kände sig nöjd med livet.
Till hösten skulle han börja på journalisthögskolan. Han skulle läsa journalistik. Han hade alltid haft lätt för sig i det svenka språket. Han älskade att skriva. På fritiden skrev han både noveller och dikter som han sedan la upp på hans egna hemsida. Journalistik passade honom perfekt.

Lydia slog numret till Niklas mobil. Hon hade aldrig känt en sådan ångest över att ringa honom. Aldrig, om skulle va helt ärlig. Han var ju hennes närmaste vän, hennes själsfrände.
Hon kunde berätta allt för honom. Men i det här fallet skulle hon såra honom. Hur skulle hon börja? Vad skulle hon säga?... hon önskade att hon aldrig hade fötts i denna stund.
Det kändes som en evighet innan han svarade.
- Aa, Niklas här. Hans röst var underbar.
- Hej älskling, skulle vi kunna ses idag? Det är något vi måste prata om.
Niklas hörde på Lydias röst att det var något på tok fel. Han kunde höra det på hennes röst. Den var sorgsen och orolig.
- Jag vill alltid träffa dig. Lydia, vad har hänt?
Han kände hur han själv blev orolig. Tankarna flög omkring i huvudet på honom. Hade hon varit otrogen? Var hon gravid? Hade hennes mormor dött? Han visste inte.
- Det handlar om oss. Vi pratar om det när vi ses. Jag älskar dig.
Hon la på luren. Nu hade hon i alla fall börjat. Nu skulle hon bli tvungen att berätta för honom. Berätta om att de inte kunde fortsätta längre. Att deras kärlekssaga skulle ta slut. Hon ville inte det.

Hon har försökt att se denna lösning på ett vuxet sätt. Hon är fortfarande ung och har hela livet framför sig. Mycket hinner hända under tiden. Hon älskade Niklas djupt. Det gjorde hon.
Men hur länge till skulle det hålla? Tre, fyra år till, kanske fem? Kanske skulle det ta slut om ett år. Man vet aldrig. Saker förändras hela tiden. Ingenting håller för evigt. Skulle hon nu stanna
kvar i här Sverige, skulle hon kanske leva lyckligt i ett par år till. Men sen då? Hon skulle ha mist en chans i livet. Hon har valt att ta vara på denna chans och låta se vad livet leder henne.
Det krävs en stark själ och vilja för att kunna fatta sådanna beslut. Men Lydia var stark, hon hade byggt upp sin självkänsla och säkerhet under åren. Hon hade mognat.

Niklas gick runt med en stor klump i magen på jobbet idag. Han förstod inte vad som skulle kunna vara så fel mitt i den underbaraste tiden. Han hade snart en lägenhet där han och Lydia
skulle kunna flytta in i. Han hade inte tid med bekymmer.
Han minns första gången han såg henne. Hon hade vart stupfull. Alldeles hopplös och underbar. Han vet egentligen inte vad det var som drog honom till henne. Hon var snygg, hon hade långt blont hår och gröna ögon. Hon hade vackra kvinnliga former. Han älskade att lägga händerna på hennes höfter, de passade så bra in där. Men bäst av allt, hon var smart och väldigt mogen.
Han liksom drogs med av hennes positiva inställning till livet.

Det regnade ute. Lydia älskar lukten av färskt regn. Den underbara känslan dyker upp varje gång. Hur han kysste henne varsamt i sommarnattsregnet. Deras första kyss. Hur hon bara
ville falla ihop i hans famn. Hans andedräkt, en svag doft pepparmint mot hennes kind. Allt var alldeles underbart.
Hon var påväg till Niklas. Nervösiteten växte. Om hon inte försökte lugna ner sig skulle hon gripas av en panikångest. Ikväll skulle hon förstöra det de hade tillsammans.
Hon skulle krossa hans hjärta och hans drömmar. Hon hade börjat inse mer och mer att deras saga skulle ta slut.

Hon stod i hans hall. Hon fokuserade blicken på en tavla som föreställde ett litet hus liggandes vid en sjö. Där fanns en brygga och en massa träd. Bilden förmedlade en lugn känsla.
Trots den lugnande tavlan kände hon hur hennes tårar ville tränga sig igenom hennes gröna ögon och rinna ner längs hennes kinder. Hon höll sig. Inte för att hon skämdes, utan för att visa
sig stark inför honom. Om hon var stark skulle han vara stark.
- "Lydia"?, säg något.
Niklas stod i hallen. Han visste inte vad han skulle göra eller ta sig till. Han såg in i Lydias tårögda ögon. Han ville inte att hon skulle vara ledsen. Han gick fram till henne och tog hennes händer
i hans. Han kysste dem.
- Allt kommer bli bra, jag älskar ju dig, försökte Niklas.
Då brast det inom henne, hon kunde inte hålla sig längre. Hon grät. Hon kände sig så hjälplös i hans famn.
- Förlåt, Förlåt, Förlåt, jag älskar dig, jag vill inte att det ska bli så här, grät Lydia.
De gick in på hans rum och där låg de hela natten. Tiden stod stilla. De pratade om allt och inget. Niklas hade sakta bearbetat Lydias nyhet under nattens gång. Han kände sig så tom.
Han ville vara glad för hennes skull. Vara glad med henne. Stötta henne. Men det var svårt. Det var som om något släckt glöden inom honom.
För Lydia var det här en lättnad. Även fast det var väldigt jobbigt. Hon hade äntligen berättat det som hon hållt hemligt under en tid. Niklas hade tagit det ganska bra. Efter ett par veckor
hade han äntligen accepterat slutet på deras saga. Han var där och stöttade henne. Han ville inget annat än att hon skulle vara lycklig. Hon uppmuntrade honom till journalisthögskolan. De stöttade varandra. D...