Vietnamkriget

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Innehållsförteckning sid.
Inledning 3
Metodbeskrivning 3
Bakgrund 4
USA går in i kriget 5
USA:s taktik 5
Viktiga och kända händelser 7
Sammanfattning 9
Slutkommentar 10
Massakern i Song My 11
En essä av Peter Englund, författare och historiker



Inledning

Jag har valt att skriva om Vietnamkriget. För ett tag sedan såg jag filmen The Deer Hunter, som handlar om kriget och jag tänkte att det vore spännande att skriva om det.
Man hör ofta talas om kriget men jag har inte tidigare vetat något om det.

Mina frågeställningar är:

• Varför blev det ett krig i Vietnam?

• Hur utvecklades kriget?

• Vilka följder gav kriget?

• Påverkas någon i världen fortfarande idag av kriget?

Metodbeskrivning

Jag började med att åka till biblioteket för att försöka hitta någon bra bok. Det enda jag fann var "Vietnam - en tiger i språnget mellan historia och framtid". Denna bok gav verkligen ingenting, den var en roman som mest handlade om hur Vietnam hade återuppbyggts och hur det går för landet idag. Det fanns inga mer böcker inne om kriget.
Men däremot så hade min mamma boken Ben Suc hemma som handlade om Operation Cedar Falls och man fick ett bra intryck och förståelse om hur FNL fick kontrollen över byarna i Sydvietnam.

Tidigare har jag tittat på en del filmer som har innehållit en hel del information som jag inte förstod förut. Men jag har fått klarhet i allt nu, när jag fått mer kunskap. Två filmer som jag kan rekommendera är "We Were Soldiers" och "The Deer Hunter" eftersom de ger bra information och är intressanta.

På Internet har jag hittat massor med information. Men det var svårt att hitta bra och enkel fakta som man lätt förstår, mycket var fel eller motsägande.
Jag hittade många skolarbeten med det var svårt att urskilja vad som var rätt och sant i dem.
Men å andra sidan så har jag hittat andra väldigt bra hemsidor. Wikipedia har varit en klippa där jag kunnat söka på nästan vad som helst och fått fram information om just det jag ville.
Jag har hittat en amerikansk sida där man(dock från ett amerikanskt perspektiv, men bra ändå) kunde sen en tidslinje som innefattar allt som hände inom militären. Tex stora anfall och offensiver från åren 1954-75.
Svenska utbildningsradions(UR) hemsida skriver om ett program som heter "Tillbaka till Vietnam". Programmet handlar om en marinsoldat som deserterade till Sverige och besökte landet 35 år senare och träffar en fd Viet Cong soldat.

Den informationskälla som jag kunnat förlita mig mest på var "Bra Böckers" lexikon. Där fick jag en bra uppfattning om hela kriget och händelserna. Det var lätt att förstå allt.

Det var väldigt lätt att hitta bra bilder på internet om kriget.

Bakgrund

På 1700-talet härjades landet av inbördeskrig och delas i Syd och Nordvietnam. 1802-1820 återförenas landet med stöd och hjälp från Frankrike.
De Franska rådgivarna utvisades ändå.
1858-67 besätter Frankrike Sydvietnam och 1883 Tonkin (norra Vietnam). Hela Vietnam blev ett Franskt protektorat (beskyddat land) som tillsammans med Kambodja och Laos blir Franska Indokina.

1930 bildas Indokinas Kommunistparti av Ho Chi Minh.
Japan ockuperade Franska Indokina 1941 under 2:a världskriget. Då uppstod en motståndsrörelse Viêt Minh, som försökte frigöra Vietnam från ett Japanskt och även Franskt herravälde.
1945 bildas det självständiga kejsarriket Vietnam, men det ombildades till en republik under Ho Chi Minhs ledning.
Ho Chi Minh och Vo Nquyên giap startar 1946 ett gerillakrig i norra Vietnam mot fransmännen som utvecklar sig till ett öppet krig.
De får stöd från det kommunistiska Kina.
1954 utrymmer fransmännen Nordvietnam, efter det stora nederlaget vid Diên-biên-phu.
Detta krig 1946-54 kallas Indokinakriget.

Vid Genèvekonferensen i juli 1954 delas landet vid 17:e breddgraden i Nordvietnam.
Franska styrkor drar sig tillbaka till Sydvietnam. De lämnar även Sydvietnam kort därefter.
Sydvietnam sökte istället stöd från bl.a USA och gick med i SEATO.
SEATO (Southeast Asia Treaty Organisation) var ett försvarssamarbete som USA skapade i Sydostasien 1954, under kalla kriget.

För att förhindra att kommunismen skulle spridas pratade USA om "dominoteorin". Man var rädd för att kommunismen i ett enat Vietnam skulle sprida sig till andra stater i Indokina.
Om kommunisterna lyckades överta ett land utan att USA ingrep, skulle fler länder ge efter, eftersom de skulle se att de inte kunde vänta sig någon hjälp. Faller ett land (en bricka) så faller de andra också.
Därför använde USA stora summor pengar för att bygga upp en stark och välutrustad arme och USA-vänlig regim i Sydvietnam.
Man övertog Frankrikes roll som militär rådgivare.

Kommunisterna i Sydvietnam startade 1957 ett gerillakrig mot Sydvietnams regering, eftersom att en folkomröstning och återförening av landet inte blev av. I ett beslut i Genèvedeklarationen hade man lovat detta.
1960 bildades frihetsrörelsen FNL och de förde gerillakrig mot Sydvietnam med starkt ökande stöd från Nordvietnam.
Deras taktik var att döda Sydvietnams regerings tjänstemän på landsbygden och få ett eget styre över byarna. Under 1959-60 dödades 100-200 tjänstemän i månaden.
Inbördeskriget fortsatte, och FNL växte sig starkare. USA hade militära rådgivare i landet. 1960 var de 800st och 1965 över 23 000st.

USA går in i kriget

Efter att två amerikanska jagare i aug. 1964 kommit i strid med Nordvietnamesiska torpedbåtar i Tonkin-bukten så fick Amerikas president Lyndon Johnson fullmakt att föra krig i Indokina. Man vet inte riktigt vad som är sant om händelserna i Tonkin-bukten.
De flesta anser att det inte var en sådan allvarlig strid som USA påstår. Andra anser att det inte ens har skett utan bara var påhitt för att få en anledning att gå in i Vietnam.

USA började bomba baser i Nordvietnam. FNL angriper amerikanska baser i början av 1965, och i mars för USA in de första trupperna i Sydvietnam.
Under 1965 sänds ca 200 000 soldater till Vietnam.
I aug. 1965 sker den första stora striden mellan amerikanska marinkåren och FNL-gerillan.
Striderna trappas upp och USA sänder fler soldater till Vietnam. 1968 fanns det över en halvmiljon amerikanska soldater i landet.
Sydvietnam hade ca 600 000 soldater och det fanns dessutom tiotusentals andra soldater från Sydkorea, Thailand, Nya Zeeland, Australien och Filippinerna som stred med USA.

Nordvietnam och FNL fick hela tiden stöd bestående av krigsmaterial, förnödenheter och pengar från Kina och Sovjetunionen.
Detta material sändes från Nordvietnam ut till trupperna via Ho Chi Minh-leden, som gick igenom grannländerna Laos och Kambodja.
USA försökte under hela kriget att fördärva denna led.

USA:s taktik

USA:s taktik för att slå ut FNL och NVA var att släppa enorma mängder bomber över hela Indokina. De använde sig också av Napalm och växtgifter. Dom spreds från flygplan och helikoptrar. Napalm är en trögflytande vätska gjort på bensin. Man bombar med brinnande vätska och när de träffar sitt mål skvätter vätskan och branden blir explosionsartad. Om man försöker ta bort den brinnande vätskan från t.ex. kroppen så sprids elden ännu mer och skadorna blir värre.
Växtgifterna skulle förstöra träd och grönska men skulle inte skada människor. Men senare har man kommit fram till att det gav missbildningar och skador på små barn. Än idag finns det fall av fosterskador pga. gifterna.

Under kriget fällde man mer än 7 miljoner ton bomber över Indokina, vilket är mer än dubbelt så mycket som fälldes under 2 a världskriget.
Trots alla bombningar kunde FNL och Nordvietnams trupper i början av 1968 erövra ett stort antal städer över hela Sydvietnam under têt-offensiven.
Offensiven slogs tillbaka med stora förluster för FNL och NVA. FNL förlorade 40 000 man.
USA var skakat och upptäckte att motståndarna hade stor samlad slagkraft. De kunde få ihop soldaterna till en riktig offensiv.
USA började förstå att kriget skulle bli svårt att vinna. Kostnaderna var enorma, och i hemlandet kritiserades kriget mer och mer. USA hade förlorat 40 000 man fram till 1968.
Folket var trötta på ett meningslöst krig, som inte gick att vinna och bara fler och fler dog.

I Paris startade fredsförhandlingarna med Nordvietnam och bombningarna i Norr avbröts. Lyndon Johnson ställde inte upp till omval, istället valdes Richard Nixon till president.
Under valkampanjen hade Nixon sagt att han hade en hemlig plan för att avsluta kriget. Planen gick ut på att vietnamisera kriget. Med detta menades att Sydvietnam skulle föra kriget själva och USA drog hem sina egna soldater.

Nordvietnam inledde våren 1972 en ny offensiv. USA svarade med att åter bomba i norr och minera Nordvietnamesiska hamnar. Bombningarna av Hanoi och Haipong julen 1972 skakade världsopionen, men för USA hade de nått sitt mål: Nordvietnam tvingades till ett fredsavtal som undertecknades i Paris den 27 januari 1973.
Den amerikanska armén lämnade Vietnam efter att ha förlorat 58 000 man. Kriget fortsatte mellan Syd och Nordvietnam. 2-3 miljoner Vietnameser tros ha dött i kriget.
Nordvietnam gjorde en stor offensiv i januari 1975 och tog över provins efter provins, ofta utan strid. I april intogs Saigon.


Viktiga och kända händelser

Operation Cedar Falls:
Cedar Falls var en operation som utfördes av drygt 30 000 amerikanska och sydvietnamesiska trupper. Operationen utfördes från 8 januari till den 26 januari 1967.
Målet var att skövla bort en skog på 80 hektar där man trodde att stora styrkor av FNL höll till. Men trupperna som fanns där gömde sig i djungeln där USA inte fann dem.
Man jämnade många byar med marken då man visste att de flesta var till stor del helt manipulerade och kontrollerade av FNL.
Byborna samlades i stora läger för att de inte skulle kunna hjälpa FNL med resurser och manskap.

Istället för att ta bort hela skogen så gjordes bara en lång remsa igenom den.
Stora mängder av fiendens krigsmaterial och matförråd hittades i läger och i tunnlar.
Ris för att försörja 13 000 soldater i ett år beslagtogs, 60 000 skott, en halv miljon dokument och 7500 uniformer hittades också.
700 FNL soldater dödades.




Têt-offensiven:
Det var en offensiv som inleddes under det vietnamesiska nyåret i februari 1968. FNL och NVA gjorde en mycket stor invasion av Sydvietnam och slog i början tillbaka Sydvietnamesiska och amerikanska soldater.
Blodiga strider skedde i fler än 100 städer över hela Sydvietnam. Städerna Hue, Da Nang, Quang Tri, Dac To, Nha Trang och Saigon blev mycket hårt ansatta.
De blodigaste striderna utspelade sig i Hue där ca 15 000 soldater dog och tiotusentals civila dödades under stridigheterna.
Under offensiven lyckades till och med en FNL grupp storma den amerikanska ambassaden i den Sydvietnamesiska huvudstaden Saigon.
Så småningom slogs offensiven tillbaka och NVA och FNL led stora förluster. Omkring 40 000 dog och över 50 000 blev sårade. FNL blev mycket defensiva och det skulle ta ett långt tag innan NVA kunde förnya sina attacker.


My Lai massakern (Song My massakern):
Under morgonen den 16 mars 1968 gick soldater in i byn Tu Cung och började meja ner människorna, djuren och husen i byn. Soldaterna sköt med automatiska vapen och många personer dödades genom tortyr, våldtäkter och andra övergrepp.
Man vet inte exakt antal döda men mellan 374 och 504 personer i alla åldrar skall ha dödats.

Massakern stoppades av en 24 årig helikopterpilot som när han såg vad som hände så stoppade han dem genom att hota att han skulle skjuta med helikopterns kulspruta på dom om dom inte slutade.

Detta hände under Têt-offensiven, de väntade sig att byn skulle vara ett läger för FNL soldater men som egentligen bara var en helt vanlig by med civila.
Först efter ett år blev massakern känd för omvärlden. Då hade amerikarna själva inlett en utredning. Endast 4 soldater blev ställda inför rätta varav en blev dömd och fick sitta i fängelse i tre dagar, sen fick han sitta i husarrest ett tag
Massakern är även kallad Song My massakern.



Jag har funnit en essä, uppsats, av författaren och historikern Peter Englund där han beskriver hela skeendet och vansinnet. Jag lägger med den sist i uppsatsen före källförteckningen.

Sammanfattning

Varför blev det ett krig i Vietnam och hur utvecklades det?
Det har funnits gamla konflikter i Vietnam. På 1700-talet var det inbördeskrig och landet delades i nord och syd. På 1800-talet besätter Frankrike Sydvietnam. Japan ockuperar Franska Indokina; Vietnam, Laos och Kambodja under 2:a världskriget. En motståndsrörelse bildas för att göra Vietnam självständigt. Det blir ett öppet krig mot Fransmännen och de utrymmer landet helt 1954. Landet delas igen i syd och nord och Sydvietnam söker stöd hos USA. USA känner att om dom inte hjälper så kommer kommunismen att ta över land efter land. Experter i USA talade om Dominoteorin som handlade om detta. Kommunisterna i Sydvietnam startar ett gerillakrig 1957 mot Sydvietnams regering. FNL bildas 1960 och är en frihetsrörelse. Gerillakriget med stöd från Nordvietnam ökar. USA:s insatser växer men man har inga stridande soldater men man har många rådgivare. USA ansåg att två torpedbåtar blev attackerade på Internationellt vatten av Nordvietnam så de började bomba baser och infrastrukturer i Nordvietnam. FNL angrep amerikanska baser 1965 och då började man sända soldater till Vietnam. Som mest fanns det 550 000 amerikanska soldater.
Det gick inte som man planerade och man var inte förberedd för gerillakrig. Man underskattade nordvietnamesernas och FNL:s uthållighet och slagkraft.
Under kriget skickades det iväg enorma mängder av bomber och napalm och växtgifter.
Man fällde över 7 miljoner ton bomber och det är dubbelt så mycket som fälldes under andra världskriget. 2-3 miljoner Vietnameser tros ha dött i kriget. Amerikanarna förlorade 58 000 man. Kostnaderna blev enorma och kriget kritiserades mer och mer hemma i USA.
USA bombade Nordvietnam så mycket att de gick med på ett fredsavtal i Paris 1973.
Då lämnade amerikanarna landet. Kriget fortsatte mellan Syd och Nordvietnam. Nordvietnam gjorde en stor offensiv i januari 1975 och tog över provins efter provins, ofta utan strid. I april intogs Saigon.

Följderna då och idag
Följderna blev bland annat att Vietnam blev totalt sönderbombat och landets ekonomi kördes i botten efter alla år med krig och ockupation. Många av dem som överlevde blev skadade av alla växtgifter och föroreningar som kriget förde med sig. Barn som föddes många år efter krigets slut kunde födas stympade och gravt missbildade.


Barn som föddes med fosterskador pga. växtgifter.

Jag tycker jag har fått svar på alla frågorna här.

Slutkommentar

Var Vietnamkriget ett onödigt krig? Man vet inte idag hur världen hade sett ut med kommunismen om USA inte hade gått in i Vietnam. Men det är svårt att veta om det är bra eller dåligt om kommunismens spridning. Men man ser att krig och Vietnamkriget är helt vansinnigt. Vad anser folk om kriget mot Hitler och Tyskland? De flesta anser nog att det var väldigt viktigt att det stoppades.

När man läser Peter Englunds skrift så känns det väldigt konstigt att det egentligen är helt normala människor som gör sånt här, t.ex. massakrer och övergrepp som i Song My. Ingen skulle ju tänka att jag och mina bröder skulle kunna göra sånt om vi var soldater.
Jag blev väldigt tagen när jag läste texten och man tänker hur hemskt alla hade det när dom utsattes för sånt här våld. Det känns som om det skulle kunna vara nazister under andra världskriget som gjorde detta mot judar istället för amerikaner mot vietnameser.
Det är så sjukt att det händer!


Om jag skulle ha bott i USA och blivit inkallad till kriget så skulle jag nog då inte ha förstått vad kriget skulle komma att handla om. Men efteråt, om jag överlevt, så skulle jag ha förstått allt elände och blivit rädd för vad jag hade gjort.
Det är mycket konstigt att man kan vara med i ett krig. Att man ger sig på och skjuter andra oskyldiga människor.

Det mest konstiga är att ingen tycks ta lärdom av krigen. Det sker ju sånt här över hela världen än idag.

Jag sökte på Internet och hittade denna bild på en buddistmunk som i protest mot kriget bränner sig själv till döds. Jag kom att tänka på att vi pratade om detta på SO:n att vissa munkar brände sig själv i protest.



Massakern i Song My
En essä av Peter Englund, författare och historiker

För mig var resan till Song My ett slags pilgrimsfärd, antar jag. Jag och många andra födda i slutet av 50-talet var 68:ornas småsyskon: vi tilläts vara med, dela deras förhoppningar, dela deras villor. Bara en tondöv kunde redan då undgå att lägga märke till att bak en del av engagemanget för Vietnams sak fanns en klang av styltig och självbelåten dogmatism. Men vreden, den var alldeles äkta. Som när massakern i Song My blev avslöjad.
Nyheten om den händelsen sprängde en gång för alla de propagandamyter som de styrande i USA med stor möda vävt runt sitt krig i Sydostasien. Om de amerikanska trupperna var där för att hjälpa ett folk "utsatt för kommunistisk aggression" hur kom det sig då att ett av deras förband den 19 mars 1968 fann det nödvändigt att gå in i en by i mellersta Sydvietnam och mörda 502 obeväpnade civilpersoner, däribland 60 åldringar, 182 kvinnor och 56 spädbarn? Bilderna från Song My förseglade USA:s politiska och moraliska bankrutt i Vietnam, och hjälpte på så vis till att faktiskt avgöra kriget.
Vägen till Song My går via huvudväg 1 till Quang Ngai, ännu en av dessa små provinshuvudstäder sammanställda av damm, korrugerad plåt, hundar som sover i skuggan, mopeder och människor, människor. Där viker man av på väg 521, en usel ursäkt till trafikled, som monsunregn och översvämningar spolat sönder. Landskapet är rätt kuperat och skogigt, men hela tiden passerar man småbyar: små öar av låga hus och höga, mörkgröna träd, omgivna av ilsket ljusgröna risfält genomkorsade av ett glest spindelnät av breda jordstigar som förbinder klungorna av hus med varandra. Så ser det ut idag. Så såg det ut den där morgonen i mars 1968.
Soldaterna kom dock inte längs den ojämna vägen. De kom, som sig bör, med helikopter. Och klockan var halv åtta.
Människorna i Song My är bönder. Den där morgonen befann sig många redan ute på fälten. En av dem var Dô Phi, när jag talade med honom en man på några och sextio med gråsprängt hår och smal haka, iförd shorts och piratkopierad Lacostetröja. Tonlöst och utan gester berättade han. Först hade han bara hört ljudet av helikoptrar som flög runt, runt för att sedan landa. Sedan kom ljudet av skottlossning. Då avbröt han och hans fru arbetet och sprang bort. Först framåt kvällen vågade de sig tillbaka, rädda och oroliga, för kvar i byn hade de lämnat sin sjuåriga dotter Thi Hng och sina två pojkar Bá och Cu, fem respektive fyra år gamla. Då var allt för sent.
De som utförde massakern var soldater från kompani C, 11 Brigaden, Americal divisionen. När allt avslöjades blev denna grupp analyserad tvärs och ändelångs, för det framstod i förstone som en obegriplighet, detta hur unga män, vissa fortfarande i sina tonår, uppfödda på demokrati, doktor Spock, äppelpaj, Lucy Show och Rolling Stones kunde förinta, bokstavligen talat förinta, en hel by med oskyldiga, och detta med hjälp av metoder och tankesätt som deras fäder en gång bekämpade och ögonskenligen besegrade i det andra världskriget.
Men obegripligt är det ej. Bara svårt att ta till sig. För det verkar som om många, alltför många, kanske de flesta kan fås att begå mord och övergrepp, bara nog många fasansfulla "om" trängs ihop på en nog liten yta. Men, och detta är ett viktigt men, inte alla. Det finns ingen automatik i detta. Inget är förutbestämt. Det som skedde i Song My form var kulmen på något som börjat tyst och krypande, en långsam lavin som efterhand vann kraft och fart och till slut nådde sin logiska kulmen under fyra förmiddagstimmar den 16 mars.
Kompaniet var ett bland många, ett tvärsnitt av amerikansk ungdom, ett medelvärde av normalitet. Så kan man nämna chefen för andra plutonen, en liten typ vid namn Calley, en man med stabil familjebakgrund, och barndom utan antydan till psykologiskt gnissel, en man utan egenskaper, som saknade både problem och talanger till den grad att han nästan framstod som en nullitet, enrollerad mest av en slump. Tecknen som pekar fram mot katastrofen dyker upp först sedan förbandet i november 1967 kommit till Vietnam. Asien var en chock för dem, kulturen, klimatet, människorna. Bland annat Calley var rädd för vietnameserna och bland soldaterna byggde han och kompanichefen Medina framgångsrikt upp en stämning av fientlig misstänksamhet mot alla civila. Soldaterna var också oförberedda på det krig som väntade dem. Gång på gång deltog de i mödosamma och oändligt frusterande marscher genom djungeln och över risfälten, på jakt efter en fiende som alltid gäckade dem. Utan att riktigt ha varit i strid en enda gång hade de ändå börjat lida förluster. Detta på grund av gerillans minor - bara två dagar före kompaniet gick in i Song My hade en av kompaniets populäraste befäl, sergeanten Cox, bokstavligen talats sprängts i småbitar mitt framför ögonen på soldaterna, och två av de närstående hade blivit illa stympade. Till frustrationen lades nu vrede.
Så vandrade de under några månader, steg för steg ned i avgrunden. Först började de i sin ilska att döda tillfångatagna gerillasoldater. Sedan dödades också fångar som man trodde var gerillasoldater. Sedan började man gå löst på alla fångar, även om de som bevisligen inte var soldater. Till sist var även civila, vilka civila som helst, lovligt byte. För, som en av soldaterna sade efteråt, "det var ingen skillnad mellan fienden och de civila". Officiellt var det straffbart att döda ej stridande. I praktiken var det ingen som brydde sig om morden, eller om de allt vanligare våldtäkterna. Moralen förföll.
Här någonstans finns katastrofens genetiska kod. I kriget, i det sätt som de amerikanska makthavarna hade valt att föra det. Med hjälp av bomberna och den ofantliga och ofta urskiljningslöst brukade eldkraften sparade man amerikanska liv till priset av vietnamesiska. Att oskyldiga skulle stryka med ansågs vara beklagligt men tyvärr mer eller mindre oundvikligt, och befälhavarna lade därför allt mindre vikt vid frågan hur man skulle undvika civila förluster. Och nere på fältet, bland de pressade fotsoldaterna, blev den här nonchalansen förvandlad till likgiltighet.
På ordergivningen kvällen innan attacken mot Song My hade kompanichefen Medina sagt att det fanns beväpnade fiendesoldater i byn, ja av de som fanns i byn vid denna tidpunkt tillhörde sannolikt alla FNL. Och detta gerillafäste skulle förstöras. Och när man ryckte fram skulle inga fiender lämnas kvar levande bak kompaniets rygg. Vad som skulle göras med de civila sas uppenbarligen inte rakt ut. Men budskapet stod ändå klart för de flesta.
Det började på en gång som soldaterna strömmade ut ur helikoptrarna.
Människorna i Song My var i förstone helt ovetande om vad som väntade. En bonde som arbetade i närheten av de bullrande flygmaskinerna, reste sig upp, vinkade med armarna. En salva från en kulspruta fällde honom. Soldaterna var rädda, adrenalinstinna. De trodde sig vara på väg in i sin första riktiga strid. Nu skulle de ge igen. Byborna närmast började nu springa. Soldaterna sköt reflexmässigt efter dem, fast en av dem var en kvinna med ett barn i famnen. De var så upphetsade att det tog ett tag innan de märkte att det inte var någon som sköt tillbaka. Det fanns ingen gerilla i Song My.
Soldaterna fortsatte in bland husen och träden. Plutonerna skiljdes från varandra, bröts upp i grupper, som i sin tur förvandlades till isolerade små knutar av män som letade sig fram förbi buskridåer, genom trädgårdar, över stängsel, in i hus. Det var nu slakten började. Ingen såg allt. Kvar återstår bara bilder och episoder.
Först kommer något som liknar förhör med bybor som släpas fram ur hus och skyddsrum. Förhören övergår i misshandel. Misshandel övergår i tortyr. Tortyr ändar i mord.
Det är slående hur ryckigt och osammanhängade skeendet är och hur olika soldaterna reagerar. Några ser på, äcklade eller i chock eller bara tyst. Andra nöjer sig med att gå löst på saker, på djur: någon jagar en anka med bajonett, en annan skjuter en gris; en grupp på tio, femton soldater står och pumpar in en ström av kulor i en ko, tills den tippar omkull; en gammal gumma kikar i den stunden fram bak en buske, och som på ett kommando vänder de sina vapen mot kvinnan och skjuter; kvinnans kropp slås i bitar av höghastighetskulorna; "man kunde se benstycken flyga i luften, bit på bit". Vissa tar del i slakten med något som liknar entusiasm, skriker, hojtar, tillochmed skrattar; någon försöker byta till sig en automatkarbin - hans egen M-79:a går bara är användbar för att skjuta iväg granater - så att han själv kan få ta del i mördadet; han sliter till sig en M-16 och skjuter en av bönderna i huvudet; mannen faller tungt omkull i en sky av röda blodstänk, hans hjärna skvalpar ut på marken från den äggskalsspräckta huvudet; en av de närstående soldaterna börjar att kräkas. De flesta som deltar gör det utan att visa vad de känner; de vandrar runt, skjuter metodiskt på alla vietnameser som visar sig; en soldat öppnar eld på 25 meters håll mot en ung kvinna med ett barn i famnen: en kula sliter bort delar av ansiktet på barnet, en annan klipper av kvinnans ena arm, som dock hänger kvar, dinglade i en remsa hud; hon springer in i en hydda och någon ropar ut en order att följa efter och döda henne.
En del tar tillfället i akt för annat. En soldat hejdar en kvinna som kommer gående med ett barn; han sätter sitt gevär mot barnets huvud, drar ned sina byxor och tvingar kvinnan att suga hans kuk. Här och var pågår våldtäkter, enskilt eller i grupp. Oftast mördas kvinnorna eller flickorna direkt efteråt, vid åtminstone ett tillfälle genom att en automatkarbin avfyras inne i skötet på offret. I en liten klunga med kvinnor och barn som står vid några silkesträd ansätts en ung kvinna i svarta pyjamaskläder av två soldater; de river upp hennes blus, tar henne på brösten; hon tar sig fri, och med en liten pojke på armen börjar hon knäppa igen blusen. I den sekunden tar en förbipasserande arméfotograf en bild; sekunderna efteråt börjar skotten falla.

Jag letade rätt på platsen. Den ligger ungefär mitt inne i Tu Cung. Den dammiga byvägen löper fram genom ett valv av grönska. Och där står träden, bara högre och grövre. I barken, runt två meter upp, gick det att se ärr i barken efter läkta kulhål. Lite försiktigt visade jag bilden för Le Thi Huynh, en av dessa allvarliga, äldre vietnamesiska kvinnor som - för att låna Graham Greenes ord - "i sina ansiktens linjer bär ödet där andra bär det på handflatan". Hon nickade. Hon var med. Började så tala tyst, med pauser. Den unga kvinnan som knäpper blusen var hennes svägerska, och pojken i kvinnans famn var Do Hat, hennes 5-årige son. Hon berättade att de var 17 personer som gömt sig i ett skyddsrum, men blivit framropade. Hon hamnade längst bak i gruppen tillsammans med sin tremånaders baby. "Det var fem soldater. De stod nära, bara på någon meters håll, när de sköt." Hon måttade med armarna. "De siktade högt, mot huvudena". Paus. Tyst. Några blekgula blommor från träden föll knäppande ned på marken. "Jag stod längst bak, blev bara lätt sårad i huvudet. Jag föll ihop, tryckte babyn mot min mage, höll igen hans näsa och mun så att han inte kunde skrika." Paus. "De andras kroppar ramlade över oss och vi blev översköljda av blod. Soldaterna trodde att vi var döda." På en annan av fotografens bilder ser man några av de dräpta, bland annat Do Hat. Hans käke har helt sprängts bort och överkäkens valv av blodstrimmiga, vita tänder lyser mot åskådaren. Den bilden visade jag henne inte.
Några få soldater spjärnade emot. Någon förbinder sårade vietnameser han finner. Ett par andra smusslar undan levande och låter dem fly. Andra nekar rakt av att skjuta kvinnor och barn, gråter eller vandrar illamående och bedrövade bort från slakten, försöker undvika att se på de trasiga kropparna. En amerikansk helikopterpilot som såg mördandet ovanifrån blir fullständigt rasande, landar och lyckas under vapenhot mot sina egna rädda några bybor. Här och var utför soldater sådant som de själva vill se som barmhärtighetsmord: inte långt från silkesträdet stöter några soldater ihop med en 5-årig pojke, som möter dem med en förbryllad blick, som om han ville säga: "Varför? Vad är det jag har gjort?". Gossens näsa är bortskjuten och hans vänstra hand likaså, och han blöder ymnigt från den fransiga stumpen. En av soldaterna lånar en automatkarbin, kliver fram till pojken, vänder bort ansiktet så att han inte skall se; sedan smäller tre skott.
Finalen ägde rum i Tu Cungs östra utkant.
Där hade soldaterna samlat kanske uppåt etthundra bybor i närheten av ett djupt bevattningsdike. Efter ett patetiskt försök till förhör av en buddistisk präst gav plutonchefen Calley order att alla skulle dödas. De skrikande människorna drevs ned i diket. Några hoppade ned själva. Andra försökte förtvivlat klättra upp igen. Några satt uppgivet hukande vid dikeskanten och väntade gråtande på det som de visste skulle komma.
En av människorna i diket var en sjuårig flicka, Thi, dotter till Dô Phi, den man som börjat dagen ute på fälten. Tidigare hade Thi blivit upplockad av en ung kvinna, som bar flickan hårt i sin famn som vore hon hennes egen dotter (tanken var att soldaterna skulle tveka våldta en mor med barn). Sjuåringens två bröder Bá och Cu var vid det här laget redan döda. De hade försökt springa undan, men 4-åringen Cu hade träffats av en kula och blivit liggande på en väg. Den äldre Bá hade kommit i säkerhet då han hörde sin lillebrors rop på hjälp. Därför rusade han tillbaka på vägen, försökte skydda Cu genom att täcka honom med sin egen kropp. Soldater sköt ihjäl dem där de låg. Arméfotografen fångade deras sista sekunder i livet: Ba ser rakt in i kameran och i hans ögon syns mer av vrede än av skräck.
Nu är Thi en 32 år gammal trebarnsmor, och hon bor fortfarande i Tu Cung, som sina föräldrar en bonde: hennes händer var grova och märkta av hårt arbete, naglarna slitna och spruckna - samtidigt: hennes rishatt hade ett band av siden, och när hon förstod att vi ville fotografera henne ville hon genast byta blus. Hennes bilder från det som skedde i diket är vaga. En av de saker hon minns tydligt är längden på soldaternas vapen.
Amerikaner har dock beskrivit scenen. Först börjar Calley och en av soldaterna skjuta in i den svallande, ylande massan av människor. En av gruppcheferna knuffar fram flera av sina män, i akt och mening att forma en skyttelinje invid diket. Allt fler soldater öppnar eld. En ström av kulor piskar fram och tillbaka över kropparna, som slits sönder: i luften ovanför diket sprättar hundratals virvlande bita...