Tanzania

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Tanzania

Inledning: Jag har valt att berätta om Tanzania för jag tyckte att det verkade intressant och för jag har varit där och skulle vilja veta mer om det. Jag ska berätta om deras geografi, en del om historian, hur dagsläget ser ut, vilka de största problemen är och sen med kommentarer om prognosen.

Geografi:
Tanzania ligger vid Afrikas östra kust en aning söder om ekvatorn. Tanzania är drygt dubbelt så stort som Sverige och är det största landet i Östafrika. Det består ett centralt platålandskap med vidsträckta stäpper och vulkaniska berg. I Tanzania finns Afrikas högsta berg som är 5986m. men också den djupaste sjön Lake Tanganyika som ligger i en enorm förkastningssänka The Great Rift Valley som går rätt genom Tanzania och löper genom hela Afrika. Klimatet skiftar från kustens och öarnas tropiska monsunklimat till det torra och varma inlandet och medeltemperaturen ligger mellan 20 och 30grader.

Samtidigt som Tanzania är ett av världens fattigaste länder är det rikt på naturresurser, främst mineraler. Man utvinner guld, diamanter och andra ädelstenar, men också salt, fosfater, kol och tenn. En annan viktig naturtillgång är Tanzanias naturreservat och vilda djur, för turismen är väldigt viktig för landets ekonomi. För att skydda denna naturrikedom har man gjort hela 25% av Tanzania till nationalparker.

Tanzania har en befolkning på 35 miljoner. Det finns omkring 120 olika folkgrupper eller folkstammar i Tanzania. 95% av dem är olika bantufolk. I norr lever nilotiska folk som t ex massajer och kushitiska folk. Det finns också en liten del araber, asiater och européer. På öarna lever mest afrikaner som kommer från fastlandet men också arabättlingar, indier och pakistanier. Många folkgrupper har sina egna språk, men de flesta talar också Swahili som officiellt rikstäckande språk. Även Engelska är officiellt språk i Tanzania, och är det språk som talas på gymnasiet och universiteten, inom affärsvärlden och den statliga administrationen.

Tanzanias största stad är Dar es Salaam med 2,5 miljoner invånare. Den officiella huvudstaden heter Dodoma och har bara 300.000 invånare. Omkring 35% av befolkningen är muslimer, medan 45% är kristna. Övriga 20% har naturreligion och tror på förfädersdyrkan. Julius Nyerere gjorde tidigt klart att regeringspartiet TANU inte var religiöst, och religionskonflikter har inte fått så stor politisk betydelse i Tanzania som i andra afrikanska och asiatiska länder.

Historia:
Östafrika koloniserades tidigt av arabiska och portugisiska sjöfarare. När de europeiska stormakterna möttes i Berlin 1884 för att dela upp Afrika mellan sig blev fastlandet som kallades Tanganyika tyskt, medan Zanzibar vid kusten blev brittiskt. Efter första världskriget förlorade Tyskland ”Tyska Östafrika” som koloni. Det gjordes istället till mandat under Nationernas Förbund med Storbritannien som förvaltare. Britterna fortsatte styra efter andra världskriget, då Tanganyika blev förvaltarskapsområde under FN.

Nationalismen och kampen för självständighet inleddes redan i början av 1900-talet. 1929 bildades Tanganyikas afrikanska förbund av en grupp afrikanska nationalister. De var emot att jordbruksmark togs från de svarta och gavs till vita immigranter och att afrikanerna inte fick delta i det politiska och ekonomiska livet. 1953 valdes Julius Nyerere till förbundets president och 1954 omvandlade han organisationen till ett politiskt parti, TANU, Tanganyikas afrikanska nationella förbund, som snabbt fick ett stort folkligt stöd.

De kämpade för självständighet och ett demokratiskt Tanganyika och britterna gav efter för deras krav. Det ordnades allmänna val 1959 och 1960 där TANU vann samtliga mandat utom ett i nationalförsamlingen, och 1961 blev Tanganyika självständigt. Självständighetskampens ledare, Julius Nyerere, blev Tanganyikas förste president. Zanzibar blev ett självständigt sultanat och 1964 så undertecknades ett avtal om union mellan Tanganyika och Zanzibars nya regering. Unionen fick namnet Tanzania.

En ny författning 1965 gjorde Tanzania till enpartistat och TANU blev enväldigt. 1967 antogs den så kallade ”Arusha-deklarationen” om socialism och oberoende, ett dokument med avgörande betydelse för landets utveckling. Nyereres mål var att skapa en socialism på afrikanska villkor, han ville att alla skulle arbeta tillsammans för landets bästa, att samhället skulle fungera som en familj. Hörnstenarna i Arusha-deklarationen var folklig mobilisering, statsägda företag och jordbrukskollektiv, så kallade ujamaa-byar, där alla skulle arbeta på byns gemensamma jordbruksfält och maskiner och verktyg ägdes tillsammans. Skolan blev obligatorisk och gratis för alla barn och alla skulle ha tillgång till sjukvård.

Tanzania sågs som ett socialistiskt föredöme, och många västländer, däribland Sverige, stödde Nyerere och Tanzania med ekonomiskt bistånd. De första 10 åren efter Arusha-deklarationen gick det bra för Tanzania. Skolväsendet och sjukvården byggdes ut och läs-och-skrivkunnigheten i Tanzania har blivit bland de högsta i Afrika på 77%. I slutet av 70-talet och början av 80-talet försämrades ekonomin, och efter att Tanzanias ekonomiska kris blivit akut avgick Julius Nyerere som president 1985 efter 22 år vid makten.

Dagsläget:
Efter kommunismens fall i Europa under 90-talet och med påtryckningar från de västerländska biståndgivarna beslutades att tillåta andra politiska partier 1992, och 1995 hölls de första flerpartivalen i Tanzania, då CCM, Revolutionspartiet vann och Benjamin Mkapa blev president. Tanzanias statsskick är republik och presidenten kan bara omväljas en gång. Presidenten utnämner alla regeringsmedlemmar och är själv ordförande i regeringen som väljs för 5 år. Zanzibar som är en autonom del av Tanzania väljer sin egen delstatspresident.

I det senaste presidentvalet blev Jakaya Kikwete ny president i Tanzania efter att ha fått 80% av rösterna. Den förre utrikesministern efterträdde president Benjamin Mkapa som inte fick ställa upp i ytterligare ett val. Regeringspartiet CCM vann även valet till parlamentet där man nu har en majoritet av platserna. Drygt 70 procent av de 16 miljonerna röstberättigade medborgarna deltog i valet.

Tanzanias ekonomi är typisk för ett land i tredje världen. Basen är ett omodernt och ofta torkdrabbat jordbruk, vilket hämmat tillväxten, medan gruvsektorn gett den fart. 2/3 av befolkningen arbetar inom jordbruket, de allra flesta i självhushåll på små åkrar med dålig avkastning.

Jordbruket står för nära hälften av BNP och 85% av exporten. Bara 8% av landets yta är uppodlad och bara en liten del av den odlade marken är bevattnad. Självhushållande bönder odlar främst majs, men också kassava, sötpotatis, ris mm. Den viktigaste exportgrödan var tidigare kaffe, te, bomull och tobak, men är numera cashewnötter. Inkomsterna från jordbruket lider väldigt av låga världsmarknadspriser på Tanzanias viktigaste exportgrödor, och också av återkommande svåra torkperioder.

Tanzania har över 15 miljoner nötkreatur vilket är ett av de största bestånden i Afrika. Speciellt Massajfolket lever på sin boskapskötsel. Fastän Tanzania har en kuststräcka på 80 mil är fisket svagt utvecklat, fiskeflotten är omodern och liten. I de stora sjöarna, Victoria sjön, Tanganyika sjön och Malawi sjön, tas ca. 300 000 ton fisk upp per år, men även där kunde fångsterna vara mycket större.

Industrin är svagt utvecklad och främst inriktad på förädling av råvaror från jordbruk och gruvnäring. Den står bara för 5% av BNP. De viktigaste branscherna är gruvindustrin, livsmedel, textilier och tobak. När importskyddet för textilindustrin togs bort fick bomullsfabrikerna problem för att billiga varor från asiatiska länder strömmade in i landet. Kapitalbrist, dålig energiförsörjning, förfallet transportnät och svag hemmamarknad är industrins stora problem. En del industrier har tagit fart på senare år genom privatisering, utländska investeringar och förbättrad elförsörjning. Industrin av konsumtionsvaror har vuxit medan traditionella tunga industrier har gått tillbaka.

Turismen spelar en ökande ekonomisk roll och är numer den sektor som inbringar mest utländskt kapital till landet. Tanzania har över 600.000 turister varje år vilket uppskattningsvis bidrar med 700 miljoner dollar årligen.

Statsförvaltningen är den sektor som växer mest. Tillväxten i den offentliga sektorn har i sin tur skapat ett stort budgetunderkott. Statsskulden växer och för att betala för den dyra importen tvingas landet lita till bistånd och utländska lån. Tanzania är ett av världens mest biståndsberoende länder. 2002 betalades nära hälften av regeringens budget med bistånd. Sverige och de andra skandinaviska länderna är tillsammans med Tyskland Tanzanias största biståndsgivare. Idag är Sveriges bistånd mest inriktad på demokratiutveckling.

Vilka är de största problemen:
Handelsunderskottet och den galopperande statsskulden är ett av Tanzanias största bekymmer.
Efter svåra förhandlingar tvingades Tanzania 1986 komma överens med IMF, internationella valutafonden, om att överge sina gamla politiska mål, och marknadsanpassa sin ekonomi enligt kapitalistiska principer, annars hade man inte fått de utländska lån och de biståndspengar som man behövde. IMF är som en bank där u-länder kan få fördelaktiga lån till låg ränta under förutsättning att de sköter sin ekonomiska politik enligt IMFs villkor. Detta innebar ett ekonomiskt åtstramnings-program där statens budgetunderskott måste åtgärdas, livsmedelssubventionerna skulle minskas och priskontrollen släppas fri, importskyddet för textilindustrin togs bort, den privata produktionen skulle stimuleras och statsföretagen krympas.

Under 90-talet har Tanzania därefter haft en klart stabilare ekonomi, med ökad industriproduktion och metallframställning, främst guldutvinning. Statsbudgeten har varit i balans de senaste 3 åren, och inflationen har sjunkit ifrån 30% 1995 till bara 6% 2000. Nya reformer av finans- och banksektorn har också resulterat i ökade investeringar och tillväxt av den privata sektorn. Trots framgången lider landets ekonomi fortfarande av dåliga kommunikationer, svår korruption, trög byråkrati och otillräckligt med välutbildad och erfaren personal inom industrin.

En dryg tredjedel av landets befolkning beräknas leva under inkomstgränsen för fattigdom, och inkomstskillnaderna mellan de som tjänar mest och de som tjänar minst är mycket stora.. När subventionerna togs bort steg priserna på basvaror. Många tanzanier med arbete fick då svårt att leva på sin lön och var tvungna att ha flera jobb för att klara uppehället. Det råder normalt ingen svält i Tanzania fastän det är ett av världens fattigaste länder, men efter uteblivna regnperioder eller översvämningar har det tidvis dock uppstått hungersnöd.

En fungerande arbetsmarknad finns bara för en minoritet av befolkningen, och de flesta i landet är inte formellt anställda. De sysslar antagligen med odling för självhushåll eller arbetar med olika former av svartjobb vilket ökat på senare år. Arbetslösheten beräknas till mellan 30 och 40 procent, och det finns inget arbetslöshetsunderstöd. På arbetsmarknaden råder ingen fri organisationsrätt och det finns ingen strejkrätt.

Sedan år 2000 har regeringen ett särskilt program för att bekämpa fattigdomen. Målet är att förbättra hälsovård, utbildning, jordbruk, vägar och vattenförsörjning och det har skett en del förbättringar.

Tanzania har en hög läs-och-skrivkunnighet men det finns väldigt få högutbildade. Efter självständigheten 1961 satsade Tanzania stora resurser på utbildning och sjukvård. Analfabetismen sjönk kraftigt men den ekonomiska krisen gjorde det dock omöjligt att erbjuda skolplatser till alla barn och upprätthålla god utbildning på alla nivåer. Mindre än hälften av barnen gick i grundskolan i mitten av 1990-talet och bara en tjugondel fortsatte till gymnasiet. Ännu färre har universitets-utbildning.
Det är skolplikt trots att det inte finns skolplatser till alla barn. Varken skolor, lärare eller skolböcker räcker till. Många föräldrar har heller inte råd att skicka barnen till skolan eftersom de behövs som arbetskraft i jordbruket hemma. Regeringen rekryterar nya lärare och bygger nya klassrum med målet att alla barn ska gå i skolan år 2015.

Tanzania är fortfarande ett manssamhälle. Kvinnorna har en underordnad ställning och har inte samma rätt som män till arv och egendom. Det förekommer månggifte och bland vissa folkgrupper könsstympas flickorna. Det är vanligt i byarna att kvinnorna arbetar både på fälten och tar hand om familjen. Det politiska livet i Tanzania domineras av män.

Ett av landets största och växande hälsoproblem är HIV och AIDS. 2001 beräknades ca 3 miljoner tanzanier, nästan 8% av den vuxna befolkningen vara HIV-smittade, och fram till samma år hade 140 000 människor dött av AIDS. Medellivslängden har sjunkit till bara 46år, och AIDS är numera den vanligaste dödsorsaken i Tanzania, liksom i de flesta afrikanska länder söder om Sahara. Eftersom AIDS inte främst drabbar gamla, utan unga människor så har det fått förödande konsekvenser för familjeekonomin, livsmedelsproduktionen och den lokala ekonomin i allmänhet. Regeringens mål är att kunna erbjuda alla drabbade bromsmediciner, och första steget har tagits genom att alla hivsmittade gravida kvinnor erbjuds medicinering.

Tanzania har byggt upp ett landsomfattande sjukvårdsprogram med ambition att erbjuda fri vård för alla invånare. Men det har skett stora nedskärningar sedan 1980-talet. Nu är läkarbesök avgiftsbelagda och det är brist på mediciner. Malaria, tuberkulos, amöbadysenteri och difteri är fortfarande vanliga sjukdomar men spädbarnsdödligheten på 8% är ändå förhållandevis låg jämfört med andra u-länder.

De höga dödstalen i AIDS har gjort att befolkningsökningen bara ligger på 2%. Trots det är det svårt att få den odlingsbara marken att räcka till alla. Avskogningen och ökenspridningen innebär stor jordförstöring. Man har uppskattat att Tanzania förlorar 3500 km2 skog varje år. Det är lika mycket som 500 000 fotbollsplaner eller en yta över 100 gånger större än Karlstad. Andra stora miljöproblem i Tanzania är förstöringen av korallreven och tjuvskytte av de vilda djuren, speciellt noshörningar och elefanterna.

De flesta bönder i Tanzania äger inte sin egen jord. När man inte äger marken man brukar så är det svårt att göra långsiktiga satsningar och få en bättre skörd. Det s.k. Lampprojektet har länge arbetat för att bönderna ska få äganderätt till sin jord. Det har nu tillkommit en lag som säger att man har evig besittningsrätt på den mark man brukar. Lagen säger också att kvinnor skall ha samma rätt att äga mark som män har, vilket annars är mycket ovanligt i Afrika.

Kommentarer om framtiden:

Tanzania är ett av de minst utvecklade u-länderna. Trots det sågs landet länge ut som något av ett föredöme för den tredje världen. De hade ambitiösa utvecklingsplaner och en stor vilja att bygga upp ett demokratiskt och rättvist samhälle, det väckte beundran på många håll i världen. Men idag är det inte så längre. Nu handlar rapporterna från Tanzania nästan endast om problem.

Fred och demokrati anses ofta vara en grundförutsättning för utvecklingen till ett modernt industrisamhälle. Demokratin i Tanzania är fortfarande ung och bräcklig. Det största partiet CCM har fortfarande en dominerande ställning, och oppositionen är splittrad. Många tror att Tanzanias demokratiska utveckling kommer att fortsätta framåt, eftersom toleransen mellan olika stamfolk och olika religiösa grupper traditionellt sett varit relativt stark i Tanzania, och landet räknas till ett av de mest stabila länderna i Afrika med få väpnade konflikter.

Trots att Tanzania haft en stabilare ekonomi sedan 90-talet, med en statsbudget i balans och måttlig inflation, är tillväxttakten fortfarande dålig och landet beroende av sina utlandslån.
Tanzania har väldigt mycket att arbeta på. Det finns otroligt många problem för dem att lösa.
Alla är nog eniga om att det behövs en god och bestående tillväxt, men det är viktigt att ekonomin breddas så att den inte blir så känslig för svängande världsmarknadspriser och vädrets makter, och att tillväxten är inriktad på förbättrad levnadsstandard för de fattiga.

Om fattigdomen, problemen med matförsörjningen och problemen med befolkningstillväxten ska kunna bekämpas, måste jordbruket och landsbygden reformeras. Jordbrukets omoderna struktur och bristande resurser begränsar tillväxten. Ekonomin hämmas också av dåliga kommunikationer, svår korruption, trög byråkrati och brist på utbildad arbetskraft.

Om Tanzania bekämpar AIDS och andra sjukdomar genom att satsa på utbildning och sjukvård, kommer befolkningstillväxten att bli ännu större. Just nu ligger den bara på 2 % men ändå är det svårt att få den odlingsbara marken att räcka till. Det kommer kanske att på kort sikt öka problemen och risken för svält i Tanzania. Men för att det inte ska inträffa och landet fortsätta i en stor ond cirkel så måste Tanzania reformera jordbruket och bekämpa ökenspridningen.

Om man jämför med Sverige så har vi haft lång tid på oss att utveckla vårt demokratiska system. Vi fick vår medeltida ståndsriksdag på 1400-talet. Den avskaffades 1865 oc...