Bokrecension: Sångfågeln av Lars Widding

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Boken ”Sångfågeln” skrevs 1972 av Lars Widding. Lars föddes den 31 oktober 1924 i Umeå och dog den 3 mars 1994. Han var inte bara verksam inom litteratur, utan även inom film, radio, television och journalistik. Han är en av Sveriges, under 1900-talet, mest lästa författare och har givit ut en rad olika böcker.

Sångfågeln är skriven i tredje peson på ett vackert och tidstypiskt sätt som raskt förflyttar läsaren till det 1700-tal Widding skildrar. Den är dessutom vackert illustrerad av konstnären Gunnar Brusewitz som ger en träffande bild av de personer och miljöer man möter.

Handlingen tar sin början i nådens år 1744 då Maja Stina Kiellström, alias Ulla Winblad, kom till världen på spinnhuskrogen Blå kaninens vindskyffe, som ligger på Långholmen, av en gudfruktig och rättskaffens kvinna. Fadern led av fallandesot, det vill säga epilepsi, och arbetade som hantlangare vid kungliga artilleriet innan han dankade av och kort därefter avled. Bara några år senare dog också modern och Maja Stina Kiellström fick då sin uppfostran på Stora Barnhuset som låg alldeles intill Smedjegårdshäktet, vid dagens Drottninggatan. Det var en byggnad av timmer och sten, där många fattiga ungar växte upp och där många fångar tillbringade sin sista tid. Det här blev en bra skola för Maja Stina som snabbt lärde sig att ta vara på sina fördelar. Trots sina ynka 12 år hade hon redan behag som en ung kvinna, och snart kunde hon turerna för att få in lite extraslantar då och då. När krögaren som ägde Grindstugan vid Sollentuna kyrka en dag kom in på barnhemmet föll hans ögon genast på den 12 åriga flickan, han såg hennes företräden och valde ut henne som sin lillpiga. Här fick hon in sin första fot i branschen och det brådmogna barnet kom snart att bli en omtalad nymf. Men hon valde sina kavaljerer med omsorg. Hon hade räknat ut att risken för tråkigheter var mindre om hon valde en äldre herre som var fast etablerad inom staten, de skulle ju aldrig kasta henne på porten om hon någon gång skulle stå där med svällande mage. Men en dag träffar hon Carl Michel Bellman och då upplever hon en känsla som hon aldrig tidigare haft. Hon leker med tanken, men hon var en dotter till en före detta hantlangare och han var en fin ung herre från riksbanken.
Här får man alltså följa Maja Stina Kiellström alias Ulla Winblad från födseln till den 20 januari anno 1798 då denna sångfågel avslutar sin tid som en besjungen vacker levnadskonstnär, tillika härjad utskänkningsmamsell.

Jag tycker att boken är bra, den är välskriven och givande, då den ger en målande beskrivning och ger god inblick i hur det var på den tiden, precis som alla andra Widdings historiska böcker. Han skriver i tredje person och det gör att man blir lagom insatt i alla personernas tänkande och fast Widding skriver i dåtid bidrar alla dialoger till att det känns som att allting händer i samma stund man läser boken, och det gjorde att jag fick upp en bild i huvudet av allting som hände. Jag tycker också om berättelsen och har lärt mig mycket som jag inte visste om en av våra kändaste vismakare och om den vackra kvinna och alla de andra han så ofta sjöng om. Jag tycker också det är kul med kartan och de markerade platserna som visar var Maja Stina oftast höll till, som finns i början av boken. Det gör att det blir lättare att följa henne med sina tankar. Men man får ha i åtanke att trots att Widding studerat in sig mycket väl på det här ämnet, kan allting inte stämma in på precis vad som hände.



Om man skulle göra en jämförelse med en författare som Per Anders Fågelströms, som också skriver historiska romaner om bland annat den här tiden, kan jag konstatera att Fågelström får med fattigdomens villkor på ett mer realistiskt sätt. Inte för att Widding blundar för de svåra villkoren människorna på den tiden levde under, men man får aldrig samma känsla som i Fågelströms böcker. Det har Widding fått en del kritik över, men jag tycker att han skriver om andra viktiga saker och hans avsikt är ju inte att gå in på att skildra klasskampen på ett lika djupgående sätt. Jag tycker att Widding har lyckats kombinera kärlek, förtvivlan, misstänksamhet, klasskillnader och avundsjuka på ett bra sätt, vilket jag tycker är viktigt i en bok.

Efter att jag hade läst den här boken blev jag både glad och arg. Jag blev berörd över hur olika människor fick kämpa olika hårt för vissa saker beroende på vilken klass de tillhörde, vilken makt kyrkan hade och jag blev arg över vilken syn den och de styrande hade på barn, kvinnor och fattigdom. Dessutom kändes det lite märkligt att kvinnor då fick ta valet att dö av en fattigdomssjukdom eller att ägna livet åt att försöka hitta en rik man att gifta sig med, vilket kunde bli en stor satsning då det inte alltid var så lätt att hitta en sådan man som ville ta en till sin hustru. För många blev enda utvägen att sälja sin kropp, vilket självklart inte var bra, då de inte kunde skydda sig mot de olika sjukdomarna de kunde få, och om de blev gravida fick de betala en bot för att de inte varit gifta när de fött barnet. Dessutom kom det snabbt nya mer attraktiva flickor in på marknaden och då blev de snabbt utbytta.
Boken lämnade också många tankeställare, Ullas liv påverkats väldigt mycket av de visor som Bellman skrev. Den här boken visade mig många sidor av henne på en gång. En styrka men som också innehöll svaghet, avund och ensamhet. Och att hennes vanliga spydiga ton inte bara berodde på överlägsenhet utan också osäkerhet. Och det här blir som en sorts påminnelse om hur sårbara vi kan vara även o...