Skräcknovell, Fast i Underjorden

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

”Nej! Strömavbrott var ju det sista jag behövde” tänkte Mia där hon satt ensam i tunnelbanevagnen på väg hem. Mia hade varit hemma hos sin bästa kompis Nova under helgen. ”Jaja. Det finns ju inte så mycket jag kan göra. Jag är ju ändå ensam i vagnen så inget kan ju hända i alla fall”, tänkte Mia medans hon plockade upp iPoden hon fick låna av Nova.
Mia som skulle ha varit hemma klockan 8 hade inte ringt sina föräldrar och sagt att strömmen i tunnelbanan hade gått. ”Men vart är hon någonstans?”, tänker Mias mamma som började orolig. ”Hon skulle ju ha varit hemma för 30 minuter sen!”. ”Ta det lugnt nu. Mia har väl bara glömt bort tiden” sade hennes pappa.

Mia som var säker på att hon var ensam i vagnen började nu tvivla. Hon tyckte hon såg någonting röra sig längre fram i vagnen. Mia som inte trodde på spöken och som inte var så lättskrämd blev ändå lite smårädd. ”Det kan ju inte vara någonting där framme. Jag är säker på att ingen gick på vid förra stationen”. Mia tittade på klockan och märkte att hon var försenad hem. Hon rotade runt i väskan till hon hittade sin mobiltelefon. ”Helvete! Jag brukar ju alltid höra av mig!”. Mia, som brukar ha täckning på mobilen överallt, hade helt plötsligt inte det. ”Men? Vad är det för fel nu då?”, sa Mia tyst för sig själv. Mia tittade upp från mobilen och såg att, var det nu var, började närma sig henne.

Mias mamma som fortfarande inte hade fått tag på Mia ringde hem till Nova för att höra om Mia fortfarande var kvar där. ”Hej! Det är Mias mamma. Är Mia kvar hos er?” nästan skrek Mias mamma när Nova svarade. ”Nej. Hon gick för typ, en timme sedan. Varför undrar du?”. ”Mia har inte kommit hem ännu, och jag får inte tag på henne”. Nova som vet att Mia ibland struntar i att säga till någon vart hon ska blev orolig. ”Vart kan Mia vara nu? Hon är knappast utomhus i den här stormen.” tänkte Nova. ”Jag kan gå ut och leta efter henne. Hon tog antagligen tunnelbanan så jag börjar att titta där”, sade Nova till Mias mamma. ”Tack, Nova!”. ”Hör av dig när du hittar henne!”, sade Mias mamma innan hon lade på luren.
Nova som inte hade tänkt gå ut mer, tog på sig sin varmaste jacka och gav sig ut i stormen för att leta reda på sin bästis.

”Hallå?! Är det någon där framme?”, ropade Mia. Mia fick inget svar men såg ändå att, var det än är, kom närmare och närmare hela tiden. Mia försökte lysa upp vagnen lite med hjälp av skärmen på sin mobil, men utan något större resultat. Mia tittade på klockan och såg att hon hade suttit fast i nästan 2 timmar. ”Ska de aldrig fixa strömmen? Jag vill inte sitta här längre!” tänkte Mia.

Nova som nu äntligen hade kommit fram till tunnelbanan efter att har kämpat sig igenom stormen hade inte märkt att strömmen hade försvunnit, utan sprang rätt in i dörrarna till stationshallen. ”Jävla dörrar!” skrek Nova. ”Men hallå? Varför öppnas inte dörrarna för?” tänkte hon. Nova tittade in i stationshallen och tyckte att det var ganska mörkt där inne. ”Ingen ström.. sitter Mia fast där nere någonstans” tänkte Nova. Hon tog fram sin mobil och ringde Mias mamma. ”Hallå? Det är Nova. Det är strömavbrott i tunnelbanan. Om Mia tog tunnelbanan hem sitter hon antagligen fast där nere någonstans” sade Nova så fort hon hörde att någon svarade. ”Va?! Sitter min dotter fast ensam i tunnelbanan?” nästan skrev Mias mamma. ”Ja. Om hon nu tog tunnelbanan” svarade Nova. ”Jag får ringa SL. De måste ju kunna göra någonting!” sade Mias mamma innan hon lade på luren.

”Hallå! Richard, SL kundtjänst”.
”Hej! Min dotter sitter fast i tunnelbanan. Stormen har tydligen förstört ledningarna som ger ström till tunnelbanan”.
”Ta det lugnt frun. Vi har folk som håller på att ta sig ner i tunnlarna och hjälpa de som sitter fast att ta sig ut. Ingen panik. Din dotter kommer vara ute igen om bara någon timme”.
”Vad bra! Kör ni hem henne, eller ska jag hämta henne? Jag tänkte på stormen som håller på”
”Det blir nog lugnast om vi kör henne. Det kommer vara tillräckligt mycket folk där ändå.”

Nova som fortfarande stod vid tunnelbanan svarade direkt när hon såg att det var Mias mamma som ringde. ”Hej Nova. Mia kommer vara ute igen snart. SL ska ner i tunnlarna nu, så du kan gå hem”. Sade Mias mamma. ”Okej. Då gör jag det. Säg åt Mia att hon ska ringa mig när hon kommer hem sen.” svarade Nova innan hon lade på och började gå hem.
Mia som började tröttna på att sitta där hon satt tyckte att hon såg ljus i tunneln utanför. ”Ljus? Här nere? Det kan ju inte stämma” tänkte Mia. Mia såg att ljuset blev starkare, och att det kom närmare och närmare. Nu såg Mia att ljuset inte bara var fantasi. Det var faktiskt folk med ficklampor utanför. Mia började slå på rutan för att de skulle veta att det fanns någon där. ”Här! Här är jag! Hallå?!” ropade Mia samtidigt som hon slog på rutan. Mia såg att två personer gick mot hennes håll med en stege. De stannade vid rutan framför, lutade stegen mot vagnen och så klättrade en av personerna upp. ”Akta dig nu. Vi ska krossa fönstret så att du kan klättra ner och komma ut härifrån” ropade personen på stegen. ...