Natthimlens kalla spegelbild

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

~ • Natthimlens spegelbild • ~
En novel av Petronella Olsson

De höstfärgade löven föll ner i bäcken. Samma bäck som rådjuren drack ur. Samma bäck där hon tänkt dränka sig. Barfota gick hon ut i det bitande kalla vattnet. Stenarna var hala av gröna alger och björklöven virvlade i bäckens ström. Ingenting spelade någon roll längre. Om hon var död eller levande, vad spelade det för roll? Vad gjorde det för skillnad att hon tagit av sig sina röda Converse? Hon skulle ändå inte ha någon användning av dem när hon var död. Kanske någon uteliggare ville ha dem. Men vad spelade det för roll? Vatten sögs upp av de gula jeansen och hon började frysa. Tre steg till och sen skulle hon kunna doppa huvudet under vattnet. Åter igen dök minnet, hon försökt förtränga, upp. Varför? Vad hade hon någonsin gjort för att förtjäna det? Vad… Plötsligt gick vattnet upp till midjan och det blev strömt. Nu eller aldrig! Hennes hjärta började slå snabbare och hon kunde känna varje enskilt slag genom hela kroppen och luften hon andades ut förvandlades till små vita kristaller. Hon lyfte handen för att föra undan det långa svarta håret som hennes mamma alltid varit så stolt över, men lät den falla. Vad spelade det för roll? Trädet de hade klättrat i som små stod bara några meter ifrån henne. Dess grenar hängde ner och bröt vattenytan som var lika kall och mörk som hennes hjärta hade blivit. Hon vände sig med ryggen mot den gamla träbron som böjde sig över den lilla bäcken som för att slippa träffas av det kalla stänket. Hon tänkte på alla de gånger hon gått över den de där dagarna som aldrig skulle komma åter och att hon för bara några minuter sen hade korsat den för sista gången. Aldrig mer. En grå duva flaxade till och landade på en av björkgrenarna. Den tittade dumt på henne och såg ut att tycka att människor var bra konstiga. Det knarrade till från trät i bron.
– Hallå där!
Hon behövde inte vända sig om för att veta vem det var. Det var hennes beskyddare, hennes ängel, hennes riddare.
– Sebastian! Gå här ifrån! sa hon och kände plötsligt att en bit av hennes hjärta fortfarande var varmt. Sebastian, den enda människan som gjorde livet värt att leva.
– Vad håller du på med?
Svarta tårar rann nerför hennes kinder när hon vände sig om. Sebastian varför skulle du komma? Han stod där på bron med händerna vilande på räcket. Månens ljus reflekterades i hans mörka ögon. Han var nog verkligen en ängel. Hon tittade länge på honom och slöt sedan ögonen. Det var det sista hon ville se av världen. Hans vackra ögon. Hon sträckte ut sina armar och föll raklång bakåt ner i vattnet. Strömmen tog tag i hennes kropp och förde henne bort från Sebastian, bort från världen. Nu visste hon varför duvan kommit… Vi ses i Nangijala Sebastian, tänkte hon och ett litet leende s...