Bokrecension: Brott och straff av Fjodor Dostojevskij

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Recension av ”Brott och straff” av Fjodor Dostojevskij
Av Johan Medin A3

Bokförlag: Aldus/Bonniers
Utgivningsår: 1969
Översättare: Ellen Rydelius

Romanen jag ämnat läsa och tillskriva denna recension, ”Brott och straff”, författades av den ryssbördige Fjodor M. Dostojevskij som levde och verkade under 1800-talets mitt. Hans mästerliga skildringar av det mänskliga psyket är ett ständigt återkommande tema i hans verk och han valde ofta att gestalta detta genom en kriminalhistoria, som också är fallet i ”Brott och straff”. Frukterna av hans mångåriga författarskap har lovordats av kritiker och litterära kännare genom decennier och ”Brott och straff” har bland boksynta ofta betraktats som en av de mest intelligenta och mest välskrivna romanerna som någonsin publicerats.

”Brott och straff” utspelar sig i 1800-talets S: t Petersburg där den fattige före detta juridik- studenten Raskolnikov bor. Raskolnikov är intelligent men oerhört asocial och ägnar sig mestadels åt fruktlösa kontemplationer i sitt nergångna, lilla möblerade rum som är beläget i de centrala och fattiga delarna av staden och dessa miljöer är också minutiöst återgivna i boken. Brottet i berättelsen begås när Raskolnikov tar livet av en gammal procenterska och hennes syster, dels av ekonomiska motiv men brottet är också en produkt och realisation av Raskolnikovs destruktiva tankebanor och teorier och introverta beteendemönster. Dådets genomtänkthet tillsammans med en portion tur gör att Raskolnikov undgår att utpekas för mordet men trots detta lider han fruktansvärda kval som slutligen leder till att han börjar misstänkas för mordet. Han anger slutligen sig själv inför rättvisan med anledningen av att polisinspektören Samjotov är honom på spåren, men främst också för att Sonja, den prostituerade dottern till Marmeladov som han inledningsvis i boken stiftar bekantskap med, övertygar honom till detta och romanen slutar i ett fångläger i Sibirien.

Romanen är lång och det är en uppsjö av personer som florerar i berättelsen och att beskriva alla dessa karaktärer och deras inverkan på handlingen kändes därför aningen pretentiöst. Emellertid finns det fragment i bokens handling som är värda att ytterligare lyfta fram för skärskådning då de är synnerligen essentiella för den korrekta helhetliga insikten i ”Brott och straffs” fulla magnitud. Raskolnikovs motiv till mordet är något av ett nyckelbegrepp för att begripa ”Brott och straffs” epicentrum och handlingens senare tilldragelser och även de kval Raskolnikov senare ställs inför. Motivet är tvådelat där den ekonomiska aspekten fungerar symbiotiskt med det andra motivet, som bottnar i den teori Raskolnikov utformar om ”vanliga” och ”särskilda” människor. De ”särskilda” människorna anser sig stå över de lagar och sociala system som de ”vanliga” rättar sig efter och skapar därför egna lagar efter eget behag. Raskolnikov betraktar sig lite högdraget som ”särskild” med anledningen av hans höga intellekt men han är också i grunden god och vill därför tjäna goda syften. Han likviderar procenterskan, som han anser vara girig och ond, då han menar att hennes bortgång härleds till gott då han ämnar använda de likvida medel han tillskansar sig vid rånet till goda syften.

Raskolnikov har således en utilitaristisk agenda och logiken i sig är oklanderlig men framskridandet av hans plan går inte riktigt som förutspått och oskyldiga och andra välvilliga råkar illa ut. Man har därför missförstått ”Brott och straff” om man förmodar att Raskolnikovs kval beror på ånger inför mordet på procenterskan allena. Han föraktar sig själv för att hans plan misslyckades och att han inte är handlingskraftig nog att nå upp till sin hypotetiska människoutopi, ”Napoleonkaraktären” och därför är rädd att han endast är en ”ordinär” människa. Vidare är han också förvirrad då handlingens fortgång starkt står i kontrast med den fundamentala ideologiska bakgrunden till brottet och hans självbild raseras totalt när han stegvis kommer till denna insikt. Han börjar ifrågasätta sitt egentliga motiv till dådet och han begriper successivt att illgärningen eventuellt hade en större självisk bakomliggande agenda än vad han tidigare antagit vilket gör honom själv till en lika stor ”lus” som procenterskan vilket slutligen leder till hans totala psykiska kollaps.

Raskolnikov, upplever jag i bokens inledning, som en slags observatör eller iakttagare av det mänskliga släktet och det känns ibland som Dostojevskij använder sig av honom som ett verktyg eller språkrör för att kunna kanalisera sin egen komplexa och flerbottnade syn på människan som art och jag tror därför att Raskolnikov ämnar symbolisera ett större syfte än enbart som fiktiv ingrediens för bokens handling. Efter mordet genomgår dock Raskolnikov en förändring då han istället vänder sig inåt och börjar rannsaka sig själv istället för sin omgivning och denna briljant illustrerade omväxling i själsligt fokus är en utan tvekan en utmärkande faktor för romanens stora genomslagskraft.

Trots att den tidens sociokulturella skillnader naturligtvis renderar i vissa tolkningsmässiga svårigheter för den nutida läsaren är ”Brott och straff” en tidlös roman som man bara måste älska då dess beröringspunkter är oräkneliga utan att för den skull kännas framkrystade eller överflödiga. Den innehåller både spänning och passager av eftertanke och hela tiden med ett språk som sörjer för den mycket signifikanta och förträffliga stämning som märkbart påverkar läsaren genom hela romanen. Personliga favoritstycken i boken är när den skarpsinnige polisinspektören Samjotov förhör Raskolnikov upplysningsvis om mordet, då man verkligen kan tala om titanernas kamp, och Raskolnikov får verkligen frambringa sitt yttersta intellekt för att undanslippa de listiga fällor inspektören ideligen försöker lägga ut för honom. Beundransvärd lektyr är också de stycken när vi får följa Raskolnikovs kval och lidanden efter mordet då Dostojevskij skildrar hans ångest och paranoia på ett så uttrycksfullt och kraftfullt sätt att man faktiskt nästan själv mår illa.

Det enda svagt negativa i boken, enligt min mening, är slutet då Raskolnikov moraliskts undsätts genom religionen då han tar sin tillflykt till bibeln och därigeno...