Novell - Rovdjursklor

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Rovdjursklor

Prolog
Utifrån tomma intet kommer det, snabbare än ett tåg och mycket farligare. Endast ögonen syns i det becksvarta mörkret och när tassarna tar mark, hör man hur det torra gräset knastrar under dess fötter. Det är lönlöst att fly, den tar ett sista språng mot mig.

Med ett ryck får jag tillbaka medvetandet, så som märket efter rovdjursklor, finns märkena på mitt skinn, tunna sträck utav blod, från sår som inte ännu har torkat. Som märket efter rovdjurs klor, men egentligen något helt annat, för jag håller fortfarande kniven i min hand. Blodet droppar ner och bildar en liten pöl på golvet vid mina fötter. Jag stirrar ner på min rispiga arm, hur ska jag kunna förklara detta om någon frågar. Kommer någon att gå på att jag blivit riven av ett rovdjur? Kommer någon överhuvudtaget att undra? Det har jag i alla fall inte tid att fundera på nu.
- Öppna dörren till badrummet!, ska du vara där inne hela dagen eller?
Oj mamma; jag skyndade mig att torka upp pölen med blod och torkade sedan snabbt av armen och drog ner ärmen på tröjan över såret. Pappret spolade jag ner i toan, det är väl det ända stället där folk inte kollar.

På natten drömd jag igen om det stora kattliknande rovdjuret, men nu även att den attackerade mig och rev mig på armarna. Nästa morgon kom jag fortfarande ihåg drömmen lika tydligt som att uppleva den. Men trots det gick jag in i badrummet igen och gjorde ett ytterliggare snitt i min arm. För att dölja detta gick jag runt med en långärmad tröja hela dagen trots att det var ca 20°C ute. Än så länge var det lugnt ingen hade sagt något än, vem skulle egentligen göra det?

Ärren blev bara fler och fler dag efter dag och om natten drömmer jag fortfarande om det stora kattdjuret. Men den klöser inte längre mot armarna utan mot ansiktet och hjärtat.

Epilog
Men så en dag skar den lilla flicka på fel ställe och för djupt nu när hon ligger i sin grav, med alla dessa skärsår, är det mycket man undrar.
Hur kunde det bli så här?
Hade hon inge vänner hon kunde prata med?
Varför kunde ingen se att hon inte mådde bra?
Varför var det ingen som brydde sig?
Ska det inte märkas att man mår då...