Det jag inte trodde fanns

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

När jag ligger å tänker tillbaks på hur de var när jag låg där på intensiven. Kommer jag ihåg nästan allting, det känns precis som jag lever om det igen. Mamma och pappa turades om att sitta vid min sida. Dom hoppades innerligt att jag skulle öppna mina ögon igen, men läkarna försökte många gånger att förklara att det skulle nog aldrig bli så. Men det var som dom aldrig ville ge upp hoppet om mig. Dom hade också fått höra att om jag nu så mirakulöst skulle vakna upp från koman, så skulle jag vara som ett litet barn igen. Jag skulle inte längre vara 17 år, inte i mitt tänkande och handlande, jag skulle behöva lära mig prata och gå igen. Jag skulle nog kunna förstå mer än vad ett litet barn gör men jag själv skulle inte kunna uttrycka mig på samma sätt som förut. Jag låg i koma i drygt två veckor men jag kunde ändå höra svagt hur människor runt omkring mig pratade. Det va så konstigt för när jag föll i koma var det som jag drömde en mardröm som jag inte kunde vakna upp ur. Jag drömde om att jag sjönk i nåt vatten, jag sjönk ända ner till botten å jag kunde inte simma upp till ytan.
Men vad va det nu som gjorde att jag hamnade i koma. Jo, de e en lång historia men jag ska ta den från början. För här där jag befinner mig nu har jag väl all tid i världen, tro jag i alla fall.
När jag var yngre bodde vi i Timrå. Vi hade ett ganska flott hus bara någon halv mil ifrån stan. Jag gick i en skola som var ganska hyfsad, jag trivdes väldigt bra där å så. Jag tillhörde väl dom populära killarna men jag hade väl egentligen inte gjort något speciellt för att förtjäna det. Jag hade riktigt schysta kompisar och en jätte fin och trevlig flickvän, allting var liksom jätte bra. Min mamma jobbade som tandhygienist hos en privat tandläkare i stan och pappa jobbade på Hägglunds någon mil söder om där vi bodde.
Sen en kväll när vi satt åt middag, lasange eller makaronilåda eller nåt sånt, men skit samma. De var i alla fall då mamma berättade att hon hade fått ett jobb erbjudande i Stockholm, mamma hade alltid haft lust å flytta dit men hon har velat vänta tills jag hade gått ut skolan. Men nu var hon väldigt sugen eftersom hon skulle ha chans på att få utbilda sig vidare till ortodontiassistent och kunna få nästan dubbelt så hög lön. Å pappa hade tydligen fått veta det här tidigare än mig så han hade hunnit kolla upp om han skulle kunna få tag på nåt jobb där nere också. Och det fanns en ledig plats inom ungefär det han jobbade som på Hägglunds. Jag tyckte först att det verkade ganska kul jag också med att kunna få se nåt annat å så, än den lilla stad vi bodde i. Men sen började jag tänka efter lite mer på vad det egentligen inne bar att flyttad så pass långt ifrån där man hade bott hela sitt liv. Alla kompisar man får träffa så sällan å så Malin flickvännen min. Men det hela gick ganska fort mamma tackade ja till erbjudandet och pappa tackade ja till jobbet på Hägglunds. Å jag sa väl egentligen varken ja eller nej eller jag han inte säga nej. Så då va det bara att försöka få tag på någon bostad där nere och sälja huset och de gick väl ganska bra de med. Så efter ettan på Gymnasiet var slut drog vi alltså ner till Stockholm. De är en jäkligt fin sommar stad, de är inget snack om saken. Sen när skolan började igen hade jag faktiskt börja lära känna några killar som skulle gå i min klass. Fast dom va inte riktigt min typ men jag va ju tvungen att va med någon. De gick faktiskt bättre i skolan än vad jag hade trott att det skulle göra och dom jag var med var riktigt härliga personer att umgås med när man väl lärde känna dom. Jag trivdes riktigt bra på den nya skolan och att vara i Stockholm. Det fanns alltid något kul att hitta på. Jag är en person som är ganska framåt och pratsam så jag lärde känna allt fler på skolan och blev nästan lika populär som på min gamla skola. Å de var väl inget fel med det förutom att det var dom som störde sig på att man kom från en helt annan stad och blev allt för populär.
Och det var då det hände, en lördag i början av oktober jag hade varit å festat med några kompisar och vi hade skilts åt, klockan var vid strax efter tre på morgonen och jag gick hemåt mot lägenheten vi bodde i. De kändes att det var höst och det var ganska mörkt och kallt. Jag hade kommit ungefär halvvägs hem. När jag mötte ett gäng killar som jag kände igen från skolan så jag heja på dom men det var nog inte så populärt. Jag fick en knytnäve rätt i ansiktet tillsvar, å få man det står man ju inte bara där och tar emot en till så jag drämde till han i ansiktet också och det blev ju inte bättre så det vart alltså slagsmål fast typ fyra mot en så jag fick ett par riktiga smällar så att jag föll men det räckte inte med det för dom fortsatte även fast jag låg ner på trottoaren jag fick flera sparkar både i magen och i huvudet sen minns jag inte vad som hände. Förens jag vakna till vid fem tiden och jag kände att det dunkade i huvudet och det kändes blodigt i ansiktet jag upptäckte att jag fortfarande låg kvar på trottoaren så jag reste mig upp det var inga problem med det. Sen när jag kommit hem smög jag mig in i bad rummet och tog en dusch jag upptäckte då vart allt blod kom ifrån det rann ut ur örat. Jag stod och spolade i en evighet men så tillslut slutade det. Jag tog två Panodil och gick sen och la mig sen efter det minns jag inge mer än att jag fick den där drömmen om att jag sjönk ner på botten men inte kunde simma upp till ytan igen. Jag vet bara att jag hörde mammas å pappas röster lite då och då men jag hörd aldrig vad dom sa för något, bara nåt mumlande. Sen låg jag alltså i koma i lite mer än två veckor. Jag kommer också ihåg att mamma satt å höll mig i handen, när en sköterska kom in för att ge mig ännu en dos Morfin mot smärtan, just då sjönk min puls och hjärtslagen upphörde. Sköterskan kollade på klockan som precis slog 00.24. Jag var död. Mamma föl...