Dansar elias? Nej! - bokanalys

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Personerna
Elias som är huvudpersonen i boken är en niondeklassare som gillar att vara för sig själv för det mesta. Han gör ingenting på fritiden, hans pappa försöker ständigt få honom att gå med i någon fritidsaktivitet. Han lever ihop med sin pappa, Erik. Den här lilla familjen har förlorat sin mamma och hustru, hon bara försvann hemifrån en dag utan att komma tillbaka. Deras relation till varandra är inte den bästa i början av boken, kommunikation råder sällan, och består av endast några enstaka ord eller lappar som pappan låter ligga på köksbordet så att Elias kan läsa de. Det beror på att ingen av dom vågar säga någonting som skulle kunna påminna om mamman för det väcker otäcka känslor hos de båda.
Gustav är musikläraren på skolan som försöker få Elias att börja spela saxofon igen, men han vägrar. Tobbe är Elias kompis i skolan, och mellan dom råder nästan inte heller någon kommunikation, de umgås nästan aldrig på fritiden. Petter är Tobbes kusin, en elak som alltid slänger ur sig en massa onödiga kommentarer om precis allt. Therese och Anders är också bara några klasskamrater som nämns i boken några gånger. Dessa två är ett par, och svartsjuka förekommer någonstans på grund av ett missförstånd.
Den lilla ljusa flickan som Elias kallar Anna i boken är granntjejen som bor mittemot honom med sin mamma, hon är en nyfiken liten flicka som vill veta precis allting.
Signe som bor under Elias är en åttioårig dam, som bor ensam. Henne fick han kontakt med genom att av misstag råkat tappa sin pappas tröja ifrån balkongen och sedan känt sig skyldig till att gå ner o plinga på dörren för att få tillbaka den. Sedan bjuder Signe in honom för att hon behöver hjälp. Bosse är Eriks kollega och blir senare också Elias tränare när han bestämmer sig för att prova på en kampsport. Där träffar han Julia som är där tillsammans med sin bror Fredrik, men han får för sig att det är hennes kille. Det visar sig senare att Signe är Julia och Fredriks farmor.

Det jag tycker är gemensamt för alla personerna i boken är att alla känner sig lite ensamma. Det behöver inte vara alltid, men det händer alltid att någon av dom är det någon gång.


Miljön
Den mesta av handlingen utspelar sig hemma hos Elias, han bor i en lägenhet, två sovrum, ett vardagsrum, ett badrum och ett rum som är omgjort till ett förråd. Elias rum och ganska stökigt, ligger kläder på golvet, sängen är obäddad och så har han ett skrivbord i något hörn. Resten av huset är ganska prydligt och rent. Erik är en pedant man kan man tycka efter att ha läst om hur han ställer inordning alla burkar i skåpen, hur han diskar innan han går iväg till jobbet, han köper tyg och får uppsytt gardiner m.m. Miljön i sig är inte den bästa när det gäller stämningen, de pratar knappt med varandra. Kommunikationen består av bara några enstaka ord.
Området de bor i verkar vara ganska trevligt, med pratglada grannar. Det påminner lite om serien Desperate housewives fast i ett hyresrättsområde. Elias bor nära skolan, det tar bara femton minuter för honom dit om han tar bussen eller cyklar dit, tio minuter om hans pappa kör honom. Samhället påminner lite om ett område jag bodde i för ca 3 år sedan. Det beskrivs likadant i boken, och det får mig att generalisera till det nästan med detsamma. T.ex. så står det i boken att Elias står på balkongen och ifrån balkongen så kan han se hundratals fönster på gården, och de som bor där kan nog alla se på honom när han står där.
Budskap
Jag tror att författarens budskap är att man inte behöver stänga sig själv inne om någonting sorgligt hänt, att det är okej att gå vidare när man känner att man har sörj färdigt. Jag uppfattar budskapet så eftersom att det verkar vara så när man läst klart boken, i början så är både pappan Erik och Elias inte dom mest utåtriktade människorna i världen. De kommunicerar ju inte ens med varandra. Men senare, när de pratat ut om mamman någon gång, som de aldrig har gjort tidigare så känns det okej för dom att gå vidare, Elias får lättare att prata med andra människor, han börjar gå ut lite efter skolan och på helgerna. Hemma så ändras miljön, de finns kommunikation mellan dom och de till och med visar kärlek till varandra.

Här är en dialog från början av boken.
– Du behöver ju inte byta skola, sa farsan.
– Nej, sa jag.
– Det går flera bussar på morgonen och snart kan du börja cykla, sa farsan.
– Ja, sa jag.
– Man börjar ju inte byta skola när det är så kort tid kvar, sa farsan.
– Mm, sa jag.
Det var det samtalet. Sex repliker. Till och med en usel såpaskådis med långt gången Alzheimers skulle kunna lära sig den dialogen utantill, i synnerhet min roll.

Här är en dialog från en del av slutet av boken.
– Vad … vad skrattar du åt?
– Nä, du såg bara komisk ut.
– Gjorde jag?
– Ja, det gjorde du. Och jag kan upplysa dig om att det där bakpulvret har gått ut för ett halv år sedan.
– Va?
– Bakpulvret i burken, det är gammalt.
Han ser på mig och på burken igen.
- Men hur ... jag menar, varför har du tagit fram den?
– Jag hade tänkt sno ihop en kaka.
För ett halvår sedan hade det varit helt otänkbart att jag kläckt ur mig ett sådant litet skämt.

Författaren förmedlar sitt budskap genom personerna och hur de tänker. Och jag tycker att det är bra att hon gör så, det är bra för människor som gått igenom samma sak att läsa något som detta, det kan få dom att ändra tankesätt. Jag tror att boken är riktad till ungdomar, eller det är den nog, men jag tycker att alla kan läsa den. För det som händer i boken kan vem som helst gå igenom egentligen.


Författaren
Katarina Kieri har skrivit hela boken i jagform. Jag tror inte det är någon självbiografisk bok eftersom att man ser att hon verkligen har ansträngt sig till att kunna leva sig in i en tonårs pojkes liv. Men på sätt och vis så kan handlingen ändå komma från något hon själv har upplevt, men det att hon bara har bytt ut karaktärerna. Jag tycker att hon är bra i vilket fall, hon är bra på att beskriva så att man kan leva sig in i rollen och man fastnar lätt när man läser.