Känslor.

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Snön låg tunnt och lätt på marken som gav hela skolgården en vacker omgivning. Klockorna ringde och jag begav mig ut för att ta lite frisk luft där stog hon med sina tjejkompisar. Hennes ögon glimrade inte som dom brukade idag. Gårdagens sms var inte heller som vanligt. Något var fel och jag kände det på mig. Jag struntade i det och sa för mig själv, de va nog inget speciellt iallfall. Precis som jag tänkte ta mig fram till henne så vände hon sig om och tittade mig rakt i ögonen med dom där fina blåa ögonen som jag älskade. Men blicken var inte densamma som de vackra ögonen utan fick mig att må sämre direkt. Nått va fel och nu visste jag det definetivt.
Hon kom fram, utan att krama mig och sa:
-kom, vi måste prata. Hon drog mig iväg i handen, jag var som ett frågetecken. Hade jag gjort något fel? Hon drog mig in bakom buskarna så ingen kunde se oss. Hon börja snacka om att vi inte träffades så offta och va jag tyckte om det.
Jag visste inte va jag skulle säga, eftersom jag inte hade en aning om vad som skulle hända.
Jag stog där med gapande mun och hon fortsatte:
-jag tror inte de fungerar mellan oss. Vi hinner ju typ aldrig träffas.
I den stunden blev jag helt förstummad. En konstig känsla drog igenom hela min kropp, allt fastnade, det stelnade till och allt som var mjukt blev till sten. Jag rös till.
Hon fortsatte:
-det känns som om vi har glidit ifrån varandra.
Jag som tyckte att vi precis hade lärt känna varandra blev bara mer och mer förstummad. Jag sa inget utan bara stog där och titta ner i marken.
Tillslut fick jag fram: mm..
Hon fortsatte: mm? Jag tror inte de funkar, serriöst. Jag tror vi ska ta en paus.
Hon sa att hon ville ta en paus? Med en paus visste jag direkt att hon menade för evigt. Klumpen kom som en sten rakt i halsen. Min ögon som tidigare varit som två frågetecken fick nya utseenden. Nu visste jag precis vad som hänt. Hon vände sig om och gick därifrån. Kvar stod jag som en stock. Henns blonda, vackra, ruffsiga hår försvann bakom buskarna vidare in i skolporten. Jag stod fortfarande kvar. Jag började känna mig kall och frusen. En tår rann ner längst kinden och jag ville bara försvinna. Den känslan som jag aldrig trodde jag skulle få känna på hade just inträffat. Det enda som gick runt i mitt huvud nu var hennes namn.
Inte hennes namn av kärlek utan av sorg och hat på mig själv. Mina ben stod fast i marken och ville inte röra sig. Jag kämpade mig upp till skåpen. Alla hade börjat och hela korridåren var tomm, en kall bris drog igenom mig. Jag tog ett djupt andetag och öppnade skåpet och tog min jacka, jag började gå ner för trapporna. Det kändes som en evighet. Jag började vackla hemåt nerttande på mina slitna, fula skor. Den fina snön som tidigare glänst upp hela skolgården med sin fina färg av kristaller såg nu ut som ett grått helvete. Jag stoppade mina kalla händer i fickorna och försökte krama om mig själv. Jag behövde tröst, men ingen fanns där längre att hjälpa mig att stå rakt och få upp huvudet.
En dag gick och. jag var fortfarande helt förkrossad. Jag såg henne längst bort i korridoren med sina kompisar skrattande och fnissande, hon var så vacker, jag fattar inte hur jag kunde sumpa min chans att få den vackraste kvinnan på jorden. Hennes blåa fina ögon mellan de ruffsiga håret tittade precis då rakt in i mig. Jag vek undan och gick åt andra hållet. Tårarna låg precis innanför ögonlocket, jag kunde inte börja gråta mitt i skolan när alla tittade. Jag skulle skämma ut mig. Men klumpen i halsen satt kvar och jag kunde inte andas. Jag va tvungen att släppa de. Jag började darra och kölden kom in i kroppen. Tårarna rann nerför mina kinder och jag gick snabbt därifrån innan någon såg mig. Dagarna, veckorna, månaderna gick och nästan varje dag var densamma. Men efter tre och en halvmånad när jag satt framför datorn kom ett chattfönster upp mitt på skärmen. De stod: Hej .
Jag visste inte vem det var, men hon skulle förändra mitt liv på stört.
Jag svarade svagt: hej.. vem är du?
Vi pratade vidare resten av kvällen och halva natten tills hon sa att hon skulle sova. Jag frågade om hon ville prata igen nästa dag. Hon blev lycklig och sa att de skulle hon älska.
Nästa kom jag tidigt in på chatten väntande av nervositet och längtan. Det pirrade i min mage av lycka för första gången på flera månader. Jag visste inte hur hon såg ut än men jag började redan gilla henne. Jag frågade om jag kunde få en bild på henne. Hon skickade en bild på hennes ansikte och överkropp. Det var den finaste flickan jag någonsin hade sätt. Hennes mörka hår och vackra gröna ögon fick mig att lyfta från marken. Alla dom gamla känslor jag hafft försvann och mitt brutna hjärta började slå på nytt. En helg gick och söndagen kom. Jag var inte hemma på hela dan men det ENDA jag kunde tänka på var henne. Hon fick mig tårögd och lycklig även fast jag bara hade pratat med henne i någon dag och knappt kände henne. Jag hade inte ens träffat henne. Jag vet inte vad som hände med mig men det struntade jag i. Det enda jag ville var att komma hem från innebandymatchen. Jag sprang uppför trappan fnissande och kände mig som den mest lyckligaste person på hela jorden. Hon hade fått mig att glömma. Förrut kunde jag inte sluta tänka tillbaks på den tid jag hade med den andra tjejen. Nu försvann hon ur mitt huvud. Det enda som fanns var den okända tjejen från chatten. Jag startade upp datorn och stängde dörren. Släckte lyserna och blev helt utom mig. Jag blev varm inom mig när jag tänkte på hur jag skulle få se henne igen. Även om det bara var en bild jag fick så var det så mycket mer än jag ville ha. Klumpen i halsen hade försvunnit och mina ögon glänste mer än någonsin. Mitt huvud var riktat uppåt och jag va rak i rygg. Allt var perfekt. När jag kom in på chatten så kom rutan med de vackraste namnet upp. Jag började skratta inom mig och jag började sedan skriva hysteriskt. Vi satt hela kvällen och helgen var snart borta. Den bästa helgen i mitt liv tänkte jag för mig själv och rös till. Inte av samma känsla som förra gången när jag bara ville dö, utan livsglädjeskänslan. Jag hittade inte ord hu...