Vargen (Canis Lupus)

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Inledning

Jag har valt att arbeta med vargen eftersom att jag tycker att det är ett intressant djur, och att det är synd att det inte finns många utav dom här i Sverige. Jag tycker också att det är konstigt att människor förr i tiden, och nu ,föraktar och är rädda för ett så fint djur som vargen. Jag har i mitt arbete försökt att få reda på varför, så därför så har jag skrivit ett extra långt kapitel om ”Människan och Vargen”. Jag har under mitt arbete fått reda på en massa nya saker om vargen som jag inte visste förut, t.ex. hur den använder svansen när den sover för att värma fötter och nos, eller att vargen faktiskt kan sätta i sig hela 8-9 kilo kött vid ett enda tillfälle. Jag tycker att det har varit kul att forska om vargen.


Vargen (Canis Lupus)

Av de 35 vilda arter hunddjur som det finns i världen så är vargen det största. Alla världens tamhundar härstammar efter vargen, och därför så anser man att varg och hund är samma djurart. I förhållande till de allra flesta hundar är vargen större( boghöjden är 79 – 80 cm), mera högbent, och har betydligt större tassar och en hängande svans. Vargen kan väga 25-80 kg. En fullvuxen varghane väger normalt 35-45 kg medans honan är mindre och väger 30-40 kg. Huvudet påminner om en schäfers, fast är bredare och massivare. Vargen har också tussar, med långt hår som liknar polisonger och ramar in ansiktet. Vargens päls grundfärg är grå, med grågula och rödbruna skiftningar i sommarpälsen och mer grått i vinterpälsen. I andra delar av världen finns en stor variation i färgteckning. Pälsen är uppdelad i två skikt där ytterpälsen, som är långa täckhår, skyddar den mjuka, täta underpälsen. Vargen byter päls en gång om året. De långa vinterhåren faller bitvis av under senvåren, och de nya hårstråna som senare bildar den korta sommarpälsen fortsätter att gradvis växa ut till en ny, lång vinterpäls. Vargens långa och buskiga svans, som blir 35-56 cm lång, är ett viktigt drag i djurets anatomi. När vargen rullar ihop sig för natten lägger den svansen över fötter och nos som samlas i mitten av cirkeln. Svansen över nosen låter den varma utandningsluften från lungorna spola över fötter och nos så att de värms. Inandningsluften filtreras genom svansen, blandas och värms utandingsluften innan den når lungorna.

Flocken
Vargen är ett flockdjur. Flocken består utav en hane och en hona, det så kallade Alfa paret, och deras årsvalpar och avkomma även från tidigare år. Flocken lever i ett revir. Revirets storlek beror till största delen på födotillgången, här i Sverige så är ett revir på tio kvadratmil normalstort. Flocken markerar sitt revir med urin och ylande, flocken försvarar sitt revir gemensamt och om en främmande varg tränger sig in i reviret så riskerar den att bli dödad. I flocken så är det bara Alfa paret som parar sig. Parningstiden är från Februari till mars. Under perioden April till juli, efter ca 63 dagar föds valparna i en lya. Vargen får 5-6 valpar som väger runt 400 gram. Ungarna föds blinda och döva. Under de tre första veckorna så är valparna beroende utav moderns värme och därför så matar Alfa hanen och ibland övriga flockmedlemmar tiken. Vid två veckors ålder så öppnar valparna ögonen och efter tre veckor kan de uppfatta ljud. Vid den tredje veckan kommer också mjölktänderna och de kan börja att äta små köttbitar. Under den fjärde veckan så kan honan lämna lyan under korta stunder och valparna börjar visa sig. Vid cirka nio veckors ålder slutar valparna att dia och övergår till mera fast föda. När de vuxna vargarna kommer tillbaks efter sin jakt så slickar valparna dem i mungiporna. Det vuxna djuret stöter då upp halvsmält föda som valparna kan äta. Nu så börjar valparna att leka intensivt och det leder till en strikt rangordning. När valparna blir lite större vandrar de med till det slagna bytet och i September så är de stora nog att följa med flocken på dess jakter och vandringar. ibland så händer det att ungvargarna börjar vandra ut från flocken redan i Mars - April, men det är under sitt andra levnads år som de flesta lämnar flocken. En del stannar livet ut. När vargen har utvandrat så har den två saker att göra, hitta ett nytt revir och en partner. Vissa vargar etablerar sig i området kring moderreviret medans andra kan vandra mycket långt, 10 mil är inte ovanligt.
Föda och jakt
Vargen är ett rovdjur och äter alla klövviltarter, grävling, bäver, mindre däggdjur mm. Vargen inriktar sitt födoval som det har störst chans att träffa på och fälla. Ex om det både finns älg och rådjur tillgängliga att fälla, så väljer vargen rådjuret eftersom att det är lättare att ta. Men älgen utgör ändå det viktigaste bytet om man ser till mängden intagen föda. En älg motsvarar hela 12-15 rådjur om man räknar mängden kött. Vargen kan sätta i sig hela 8-9 kilo kött vid ett ända tillfälle, men vanligast är att den nöjer sig med 4-6 kg. Den genomsnittliga konsumtionen utav kött per vag och dygn ligger mellan 2,7-7,2 kg. Mindre bytesdjur konsumeras oftast fullständigt medans på ex älg lämnas huvud, käkarna, ryggraden, större ben och delar av huden. Vid själva jakten så rör sig vargar mot vinden så fort som det är möjligt. Vargen har huvudsakligen tre jaktmetoder. Ett sätt är att flocken helt enkelt vandrar tills de får syn på ett byte. Vargen har ett skarpt luktsinne och en annan metod är att flocken rör sig mot vinden tills de känner lukten utav ett djur, och eftersom att de rör sig i motvind så känner de tidigt lukten utav bytet. Den tredje metoden är att följa spåren som ett bytesdjur lämnat av sig och dess speciella kroppslukt. Vargflocken försöker alltid att närma sig bytet på ett sådant sätt så att de inte avslöjar sin närvaro. Fastän att vargen är en springande jägare som kan springa ifatt vilket djur som helst så föredrar den att komma så nära bytet så möjligt innan den anfaller. Om vargflocken inte har kommit ifatt bytet efter cirka 300 meter avbryts vanligen jakten. Större bytesdjur jagas i flock, då vargarna kan angripa flera från olika håll. Alla djur i flocken deltar i jakten, men det är Alfa paret som är de mest aktiva. Vid jakt utav stora byten så brukar dock valparna sitta vid sidan som ytterst intresserade åskådare. Ett flyende djur blir bitet i lår eller bakbenet för att senare bli avlivat med ett bett i strupen. Ibland så händer det att vargen slår ett byte men sedan lämnar det orört. Vargen brukar dock komma tillbaks senare och äta kadavret. Om vargen utsätts för störning vid ett slaget byte överges det ofta och vargen slår ett nytt djur.

Människan och vargen
Människan har under alla tider fruktat och fördömt vargen. Vargen är faktiskt människans mest fruktade djur. Ordet ulv betyder faktiskt ”tjuv” eller ”dräpare”. Under medeltiden, då påvar och präster höll folket i ett hjärngrepp, så brukade man i kristendomens namn hålla ”rättegångar” mot rovdjur ,där de hängdes upp och pryglades till döds, rävar, vargar, lodjur med flera utsattes för detta i kristendomens namn, anklagade för att stå i förbund med Djävulen, vargen ansågs vara Djävulens hund t ex. Nunnan Birgitta drev ett hetsprogram mot rävar, där hon ansåg att de var Djävulens budbärare, massor av rävar och vargar blev dödade. 1628 kom en lag där varje medborgare var skyldig att deltaga i utrotningskampanjer mot vargar i synnerhet, men även mot räv, lo, mård, grävling och många fler djur. En förklädd djävul - det var synen på vargen i Sverige vid tiden efter kristnandet. . Vargen beskrevs som glupsk och falsk, och var oren, ofrälst och ovälkommen.


Människans attityd mot vargen har förändrats enormt under senare år i de flesta delar av världen. Omfattande och grundliga studier har gett mycken ny kunskap, korrekt kunskap. Även fast vargforskningen har varit mycket aktiv sedan 1960-talet och trots att det på många tätbefolkade områden i världen finns gott om varg, så har man mycket svårt att hitta ens något fall då en fullkomligt frisk, vild varg har dödat en människa. Endast ett fall anses vara bevisat. Det inträffade 1996 i Indien och omständigheterna var mycket speciella. Ingen kan naturligtvis garantera att det kan hända igen, men man skulle utan tvekan kunna säga att vargen är åtminstone inte farligare än vad t.ex. älgen är.

Alla människor har dock inte fruktat vargen. Innan kristendomen gjorde intrång på våra breddgrader så betraktade man inte vargen som ond. I den nordiska mytologin så hittar man t.ex. fenrisulven ett väldigt vargmonster som vid ragnarök skulle slippa lös och ulvens gap skulle sträcka sig från jord till himmel och tillsist sluka Oden. Oden hade förutom Hugin och Munin även två vargar som hette Freke och Gere som följeslagare
Indianer och inuiter såg och ser fortfarande vargen som en god varelse och en skicklig jägare som förtjänar vördnad. För de flesta indianer så är vargen en mäktig andlig symbol. De anses vara lärare eller stigfinnare. Vargen förknippades utav de fyra årstiderna som sommaren, utav träden som pilträdet och utav naturkrafterna som molnen. Indianerna respekterade vargen för hennes skicklighet som jägare, sin uthållighet och hur hon rörde sig tyst genom landskapet. De var förvånade av hennes ylande, som de ansåg vara kommunikation med andevärlden. Vargen framträder i många legender som en budbärare, och en vägvisare för den som sökte efter andevärlden. Vargen var en föregångare av nya idéer som återvände till stammen för att lära ut och dela med sig utav medicin kunskaper. Det är inte konstigt att indianerna tyckte att vargen var ett så magnifikt djur. Båda var jägare vilket var en förutsättning för familjen/flocken att överleva. Indianerna var medvetna om hur deras egna liv stämde in med vargens. Vargen jagade åt sig själv och sin flock. Vargen försvarade sin flock emot fiender, som indianen försvarade sin stam. Vargen måste vara stark för sin egen skull och för flockens överlevnads skull. Det var vad som krävdes för att överleva; och i indianens ögon så gjorde inget annat djur det så bra som vargen. Indianerna förstod alla goda kvalitéer som vargen hade och som fick den att framstå som en individ, t.ex. dess uthållighet, förmåga att spåra bra och förmågan att klara sig utan mat under långa perioder.

Hos inuiterna så beundrar man vargen över alla andra djur, och detta trots att inuiterna och vargen jagar samma byte. Inuiterna ger vargen en status av en jämlike. Man beundrar och lär sig av dess jaktteknik och levnadssätt , precis som indianerna.


En gammal innuit fick engång frågan om vem
som i slutet av sitt levnadslopp skulle kunna mest om
omgivningen de levde i - en gammal man eller en gammal varg.
Efter en paus svarade mannen "Detsamma. De kan detsamma."
Utbredning
En utav vargens många bra förmågor är just dess förmåga att anpassa sig. Detta ledde till att var ett utav de mest utspridda däggdjur på jorden. Den fanns överallt , från arktiska områden till öknar, från ödemarker till tätbefolkade orter och över stora delar på det norra halvklotet. Vargen finns även idag kvar på stora delar utav sitt forna utbredningsområde. I dag så räknar man med att det finns cirka 100-200 000 vargar i världen. Vargen har tyvärr utrotats i stora delar utav Nordamerika och Europa, men den är på många håll på väg tillbaka med hjälp utav utplantering i USA och dels utav naturlig återinvandring.
Vargens utbredning i världen
Vargen i Sverige
Redan på 1200-talet fanns det bestämmelser i de svenska landskapslagarna om att varje bonde skulle hålla sig med olika hjälpmedel ex vargnät, lapptyg och varggård för att fånga varg. Torpare och bönder beordrades också att delta i ”vargskall”. Vid vargskall så gick flera tusen personer i stora drevkedjor i skogen på jakt efter varg, och om man uteblev från vargskallen så fick man böta. År 1647 så införde man skottpengar på varg i Sverige. Men ändå så fanns det troligen ännu flera tusen vargar i Sverige på 1700-talet. Men när bönderna fick rätt att jaga älg, hjort, rådjur och vildsvin på sina egna marker år 1789 så minskade vargens favorit bytesdjur kraftigt. Det innebar att vargen fick det riktigt svårt att endast försörja sig på viltkött, och började därför att intressera sig mer utav tamdjuren än förut. Vissa enstaka familjer drabbades hårt utav vargangreppen på sin boskap och svenskarna beslutade sig därför att utrota vargen helt och hållet. År 1827-1839 så fälldes hela 6 790 vargar i Sverige. Olika djursjukdomar i kombination med minskade skogsytor på grund utav uppodling minskade vargens livsmöjligheter ytterligare. Vargarna trängdes undan allt mer norrut och där fanns i stort sett bara kvar enstaka, spridda, djur uppe i fjällkedjan. Syd och mellan Sverige var i princip helt varg fritt i början på 1900-talet. På 1950-talet fan...