Hans och Greta (moderniserad folksaga)

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Det var en gång två små barn; en pojke som hette Hans och en flicka som hette Greta. Hans och Greta bodde med sin pappa och pappans nya sambo i en halvsjaskig lägenhet, belägen i en helt vanlig förort utanför Göteborg.
Man skulle kunna fråga sig varför barnen bar två så gammaldags namn som Hans och Greta, och svaret är enkelt. När de föddes var gammaldags namn verkligen på tapeten; alla kändisar döpte sina ungar till sådant som Rudolf, Lillian, Olof och Gunvor. Hans och Gretas mycket trendmedvetna mamma snappade upp detta med en gång och gav sina barn namnen Hans och Greta.
När barnen var tre och fyra år gamla omkom den mycket trendmedvetna mamman i en tragisk bilolycka, och sorgen var stor. Det tog pappan ett helt år att hitta en ny sambo, som var nästan lika trendmedveten som barnens riktiga mamma.
Den lilla familjen hade alltid ont om pengar; vissa månader så till den grad att barnen fick leva på enbart nudlar och blodpudding den sista veckan före löning. Egentligen hade det inte bekommit dem det minsta, både Hans och Greta älskade nudlar och blodpudding, om det inte hade varit för pappans nya sambo. Medan Hans och Greta gick hungriga, i för korta byxor och trasiga skor, skämde pappans nya sambo bort sig själv genom att hela tiden inhandla nya märkeskläder och dyra parfymer. Alla dessa dyra inköp slukade enkelt en månadslön i ett nafs.

Den här månaden var de ekonomiska problemen ovanligt svåra; skulderna hopade sig och pappan insåg att kronofogden snart skulle höra av sig. Han tog ett ordentligt snack med sin sambo sent en kväll, då han trodde att barnen sov. Sambon insåg inte att det var hennes vilda shopping som orsakade pengabristen, utan skyllde allt på barnen.
“Förstår du hur mycket vi får lägga ut för deras skull? Mat, kläder och medlemskap i den där jäkla fotbollsföreningen. Jag har fått nog.”
Hon viskade. Pappan nickade inställsamt och osäkert.
Vad de vuxna inte visste var att lille Hans, som tassat upp för att be om ett glas vatten, hörde samtalet. Han stannade till utanför köket, höll andan, och lyssnade.
Det som nådde Hans öron (och sedan blandades med lite fantasi) var planer, elaka planer, som på något sätt kändes bekanta från någon berättelse han hört för länge sedan. Han var bara åtta år men hyfsat klipsk och förstod snart vad han måste göra.
Efter att ha hört den första hälften av de elaka planerna hade Hans fått nog. Tyst som en modern dammsugare smög han sig till det lilla rummet, som han och Greta delade på, och fyllde fickorna med legobitar innan han gick och la sig. Han föll snart in i en orolig sömn.

När morgonen till slut kom berättade pappan och hans sambo att hela den lilla familjen skulle åka in till city. Greta hade aldrig varit inne i city, men hon tyckte att det lät spännande, så hon jublade. Hans däremot, han log bara hemlighetsfullt.
De tog bussen in till city, och promenerade sedan en slingrande sträcka längs gator och torg, tills de kom fram till ett stor byggnad med många fönster. Hans och Greta fick där en hel tjugolapp var, till att gå och köpa godis medan pappan och hans sambo var inne i byggnaden. Greta stirrade storögt på sedeln, hon hade aldrig haft så mycket pengar i hela sitt liv, och ville genast gå till kiosken och spendera alltihop.
Hans grabbade tag i Gretas arm innan hon hann gå någonstans.
“Hör på här. Pappa och hans nya sambo tänker överge oss.”
“Det tror jag inte på!” Fräste Greta och försökte vrida sig ur Hans grepp, men han var äldre och starkare. Greta visste av erfarenhet att det var bäst att lita på Hans, så hon gav upp.
“Jag har strött ut legobitar på trottoarerna, så vi ska hitta tillbaka till busshållplatsen igen. Vi behöver våra pengar till bussbiljetten.”
Greta suckade bittert och kastade en längtansfull blick mot kiosken innan de två barnen började traska mot busshållsplatsen.

Busschauffören var en rund man som flinande släppte in både Hans och Greta på bussen helt gratis. Kanske trodde han att de åkte tillsammans med någon av alla de vuxna som också steg på bussen, eller så var han helt enkelt väldigt snäll och förstående, barnen visste inte. Men de var lite bittra över att de faktiskt hade kunnat köpa godis för pengarna de fått.
De satt tysta hela bussresan, tills de genom fönstret fick syn på det välbekanta, skabbiga hyreshuset som de bodde i. Då kastade sig både Hans och Greta över den gula stoppknappen, de brottades för att få trycka på den, skrattande och skrikande.
Greta rodnade och tystnade när hon upptäckte att alla på bussen stirrade på dem, och puffade på Hans för att få tyst på honom också. Utan ett ljud kravlade de sig ned från sätena, steg av bussen och knatade hela vägen hem till hyreshuset.

När pappan och hans nya sambo några timmar senare klev in i lägenheten var de ömsom lättade, ömsom rosenrasande. De förklarade för Hans och Greta att de letat efter dem i timmar.
“De låtsas bara”, viskade Hans till sin syster.
Greta tittade storögt på Hans, och sedan på sin pappa. Han var arg- arg för att han inte lyckats överge sina barn? Kanske det.

En morgon några dagar senare berättade pappan och hans nya sambo att hela den lilla familjen skulle åka in till city. De förklarade strängt att den här gången fick barnen inte åka hem före dem.
Hans log hemlighetsfullt även denna gång. Han hade inte hunnit samla ihop några legobitar, men istället hade han norpat åt sig ett halvt paket Marie-kex från skafferiet, och lagt i ryggsäcken.
De tog bussen in till city. Även denna gång promenerade de en slingrande sträcka längs gator och torg, tills de kom fram till ett torg. Barnen fick varsin tjugolapp att köpa godis för, medan pappan och hans sambo handlade på torget.
Men när Hans och Greta skulle vända om för att följa spåret av bitar från Marie-kexen, fann de att varenda liten smula var borta. På en parkbänk lite längre bort satt en sliten uteliggare med långt, flottigt skägg och smutsiga kläder. Han tuggade sakta på någonting, och utan att svälja vad den än var han tuggade på, brölade han;
“Har ni mera kakor, ungar?! Höhö.”
Barnen var inte dumma, de förstod med en gång att uteliggaren helt enkelt hade plockat upp kexen från marken och ätit dem. Han måste ha varit väldigt hungrig, den stackars människan- det insåg barnen efteråt, men i den här stunden kändes allt bara surt.
Hans plockade upp kexpaketet ur ryggsäcken, och kastade det ilsket på uteliggaren. “Vad gör vi nu då?”
Greta log inställsamt och pekade på en godisbutik längre bort. Det var verkligen en inbjudande butik, med sirliga, godisliknande utsmyckningar runt fönster och på väggar, målade i regnbågens alla färger.
Ingen av dem kunde motstå frestelsen. I flygande fläng gav de sig av till butiken, som visade sig digna av godsaker; choklad i alla former man kan tänka sig, polkagrisar, alla faunans djur i geléform och sist men inte minst- hundratals pepparkakshus i miniatyr. Dessa pepparkakshus var alla unika, och uppställda på ett bord i mitten av butiken som en liten pepparkaksby.
Dessvärre var butiken till synes tom, ingen kassörska stod i kassan. Hans och Greta kände nu att de var hungriga, och alla dessa karameller fick det att vattnas i munnen på dem.
“Tror du… Tror du att vi får smaka lite? Vi kan ju betala sen, när kassörskan kommer”, sa Hans försiktigt, och det dröjde inte länge så var båda barnen i full färd att välja och vraka bland godiset. För dem var tjugo kronor mycket pengar, och de tog för givet att de skulle kunna äta så mycket de orkade.
De frossade vilt utan att någon kassörska syntes till, tills Greta stannade upp vid pepparkaksbyn. Hon tog ett litet hus, och smakade en tugga från taket på huset. Det smakade ljuvligt. Hon fortsatte att knapra på huset, samtidigt som även Hans tog upp ett litet hus, betraktade det en liten stund, innan han satte tänderna i det.
Då hördes en knarrig röst från en gammal gumma som dykt upp bakom kassan; “Knaperi-knaperi-knus, vem är det som knaprar på mina hus?”
Hans och Greta ryckte till, och Hans utbrast; “Vi kan betala! Vi har pengar!”
Han fiskade upp tjugolapparna ur ryggsäcken och tryckte ned dem i gummans, som bara skrattade kallt. “Håhå, tror ni att det här räcker? De där husen kostar trettio kronor styck. Jaja, ni får väl arbeta i butiken en stund, så glömmer vi detta sedan.”
Barnen tittade misstänksamt på gumman, men började snart att hjälpa henne med sortering och annat. De vågade dock inte lita på henne, ty hon såg faktiskt lite ut som en häxa, en sådan häxa som kan tänkas äta små barn till middag. De fick vatten på sin kvarn en stund senare, när gumman gav Hans och Greta en stor chokladkaka var, för att de var så duktiga.
“Man blir tjock av så här mycket choklad. Jag tror att gumman vill göda upp oss, så att vi är feta och präktiga när hon ska äta oss”, viskade Hans i Gretas öra.

När barnen hade arbetat i butiken i en timme, kom deras chans. Gumman gick ut till rummet med skylten “endast personal“ på dörren, så Hans och Greta var ensamma. “Nu eller aldrig”, tänkte Greta, och drog skyndsamt med sig Hans ut ur butiken.
De sökte skydd i folkvimlet på torget, mycket väl medvetna om hur osynliga två små barn kan bli i en folksamling. Nu kunde gumman inte hitta dem.
Hans och Greta strosade långsamt runt på torget, lyckliga över att de sluppit bli middagsmat åt en elak häxa, tills någon grep tag i Gretas hand. Hon frös till is av skräck; “det är häxan, det är häxan!”
“Var har ni varit?” Sa en barsk röst som lyckligtvis inte tillhörde häxan, utan barnens pappa, med sin nya sambo vid sidan.
“Vi hamnade hos en elak häxa, som tänkte äta upp oss!” förklarade Hans och Greta i munnen på varandra. Pappan såg plötsligt road ut och bad dem att fortsätta.
“Hon bor där borta, och hon gav oss jättemycket choklad. Jag är säker på att det var för att vi skulle bli tjocka, till när hon skulle äta oss”, berättade Hans, och pekade mot godisbutiken. Han blev lite besviken när han såg att pappan inte trodde på berättelsen. “Det är sant!”
“Hör ni, det där var nog ingen häxa, utan bara en gammal tant som ville vara snäll.”
Greta brukade vara blyg, men nu tog hon till orda. “Varför skulle vi tro på dig, när du och din dumma sambo tänkte överge oss?!”
Hon brast i gråt, och för en stund såg pappan förvånad ut på ett panikslaget sätt. Sedan slog han sig för pannan.
“Så det var det ni trodde! Nej, jag och min sambo skulle aldrig kunna överge er, aldrig ens tänka tanken. Men nu så hade vi ont om pengar, och något drastiskt behövde göras. Så min sambo och jag gick till Arbetsförmedlingen, för hon skulle söka ett nytt jobb, so...