Bokrecension: Kung Lear av Shakespeare

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Kung Lear ska dela ut sitt kungadöme till sina tre döttrar, men döttrarna får ingen mark förrän de uttryckt sin kärlek till fadern. De två äldre, stygga systrarna ljuger ihop sina känslor och får marken. Minstingen ,och kungens ögonsten Cordelia har ingenting att säga sin far, hon kan bara öppna sitt hjärta utan att kunna beskriva sin kärlek med ord. Kungen blir upprörd och kastar ut Cordelia ur kungahuset, medan marken som skulle blivit hennes, delas upp mellan två herrar som tävlat om Cordelias hand; Burgund och Frankland. Små intriger mellan både personer och kungahus leder till att Kung Lear tillslut inser att Cordelia är den enda som har äkta kärlek att skänka honom. Något han borde ha insett tidigare… för det slutar med att nästan alla dör.

Cordelia ser jag som en av de viktigaste karaktärerna i den här boken. Även om det sägs att Shakespeare var dålig på att måla kvinnors personligheter, så är Cordelia inte helt platt. Man kan se att hon känner känslor, oftast på det sättet som man tänker sig att kvinnor gör; de är omtänksamma och älskvärda, men på nått sätt blir de ändå lite smått fega. Cordelia är en så mjuk och försiktig person, som egentligen inte får en särskilt stark talan, men som ändå lyckas säga en hel del bra i boken. Jag tycker inte att hon ska behöva förklara sin kärlek för sin pappa, men på nått sett borde hon ha hjärta nog att berätta hur hon känner över att de andra systrarna ljuger ihop historier om kärlek när Cordelia vet att de inte älskar någon annan än dem själva. Hennes kärlek till fadern och tålamodet till systrarna gör det lätt att se henne som en oskuldsfull ängel som vill det bästa för alla. Kanske är hon så, men för mig känns det lite svårt eftersom att det egentligen är hon som startar alla intriger, som i slutänden gör att de flesta dör.


Hennes pappa Kung Lear har för mig en ganska knepig personlighet som hålls hemlighetsfull. Jag förstår att han blev besviken över att inte höra sin dotters kärlek i ord, men känner han inte att hon är den enda som verkligen älskar honom? I mina ögon är inte kungen en så stark person som vet hur man styr landet (som man brukar vilja se kungar), han verkar mer lyda andra utan att ha särskilt mycket talan för vare sig kungariket eller sig själv. Han agerar heller inte som en känslosam människa som lägger stor märke till andra. Han ser t.ex. inte hur de äldre systrarna Regan och Goneril utnyttjar honom på hans land och makt, utan att han vinner något på det.


Hans gode vän greven av Kent försöker genom hela boken (förklädd till tjänare) att återvinna kungens sällskap efter att ha försökt stoppa hans beslut att portförbjuda Cordelia ifrån slottet.


Kungens döttrar Regan och Goneril försöker, med hjälp av deras makar, få bort den lilla ängeln Cordelia för att själva få kungens makt. Samtidigt pågår en våldsam fajt mellan de båda systrarna, som egentligen inte känner annat än hat gentemot varandra. När jag läser om dem så blir man verkligen sur på att allting verkar gå så bra för dem. Samtidigt speglas en del av det som händer i boken i vår nutid idag. Syskonens historia slutar ganska dramatiskt. En av systrarna förgiftar den andra för att sedan begå självmord. Kanske beror det på ånger… eller på att deras plan misslyckades.


Det är så många med i den här boken som varken är goda eller onda. Flera konflikter pågår samtidigt som kungens. Edgar och Edmund som båda är söner till greven av Gloucester, tävlar om faderns uppmärksamhet eftersom att Edmund är född utanför äktenskap. Båda luras med varandra men det slutar med att Edmund, som jag kände medlidande för, blir mördad av sin egen bror.
Boken utspelas mestadels i Britannien (nuvarande England), och även i Frankland (nuvarande Frankrike). Därför kan man inte säga att boken håller sig till de tre enheterna. Det utspelas inte heller på ett dygn. Däremot är der en handling i centrum, och flera intriger samlade runt den.


I expositionen får man läsa om ett möte mellan Kent och Gloucester där de diskuterar om Gloucesters söner och om hur Kungens beslut kommer att tas. Direkt efter det sker utdelningen av Kungens land. Allt detta gör att man snabbt får en inblick i boken, och man uppfattar hur personerna är. Det som förvånade mig var att det så snabbt togs upp om intrigen mellan Edmund och Edgar. Det är egentligen bara en sidohandling. Man får också en känsla av de olika maktpositionerna personerna emellan. Mycket av scenerna utspelas i slottet, och så är det även i expositionen.
Ungefär i mitten av boken ska kungen be om lov att få övernatta hos sina döttrar tillsammans med hans 100 män, precis som de lovat honom när de fick riket. Båda döttrarna säger nej och skyller allt på varandra. Det är det här som är bokens peripeti enligt mig, för det är här allting vänds. Kungen inser tillslut den äkta kärlek Cordelia känner för honom, och förstår hur fel han har handlat i sina beslut. Han ser också hur hemska Regan och Goneril egentligen är, de håller inte sina löften och tar allt de vill ha. Det känns som ett viktigt ögonblick i boken och jag väntar på att det ska hända, alla vill ju ha ett lyckligt slut.


Boken berör många ämnen, men för mig ligger temat mycket i förmågan att lita på folk, och framför allt att lita på sig själv. På ett sätt så är ju Cordelia faktiskt stark när hon står och säger rakt uppochner att hon inte har något att säga som kan mätas med vad hon känner. Jag ser inte hur detta kan ändra kungens intryck av sin dotter så starkt och snabbt. Man ska stå för vad man säger och hoppas på att det påverkar folk. Eftersom att boken innehåller så många sidointriger måste det vara svårt att upptäcka vilka man faktiskt kan lita på. Även om man kan bli sårad så ser jag det som en styrka att kunna lita på andra människor.


Är det bättre att andra ljuger för att man ska få höra det man vill? Eller kan man ta sanningen som nyttig kritik, fastän den kan såra? Det är svårt val, men kungen vill ju inte höra sanningen ifrån sin dotter, och föredrar att höra de andra döttrarna uttrycka känslor de aldrig har känt. Man hör det man vill höra…


Boken handlar också om trofastheten mellan kungen och hans män, och även hatet bröderna Edmund och Edgar känner för varandra. Det ämnet är känns aktuellt även idag. I familjer med en adopterad och ett ”eget” barn kan det lätt förekomma samma frågor; ”Älskar de mig lika mycket fastän jag inte hör hemma på samma sätt?” Det kan också vara känsligt om någon är född utanför ett äktenskap. Namn som bastard kan dyka upp både i huvudet och i samhället. Girigheten som Regan och Goneril känner finns i allra högsta grad även idag, alla vill ha det bästa och det spelar ingen roll vad de behöver göra för att få det. Så känslorna är aktuella än idag, men kanske inte händelserna. Idag delas inte rike upp hur som helst, och även om det gör det så tror jag inte att ägarna vill höra en kärleksförklaring ifrån köparna. Men annars hade det likaväl kunnat hända idag.
Det finns även en del betydelsefulla avsnitt i pjäsen. Det första skrattet fick jag redan på första sidan. Jag hade förberett mig att vara jätteallvarlig och tänkte mig deras barska, men kloka röster på gammaldags språk i huvudet, då Gloucester berättar om sina söner och allt blir jätteinvecklat och jag tror att jag är den enda som inte har en aning om vad han babblar om… tills Kent säger; ”Jag fattar inte riktigt”. Sammanhanget blev så överraskande för mig. Ett annat favoritstycke är givetvis när kungen i sin trötthet på sjukbädden tillslut inser hur mycket Cordelia älskar honom och ber om ursäkt. Cordelia fortsätter vara lika mjuk och älskvärd mot sin far och säger ”Se på mig, far! Välsigna mig, lägg handen på mitt huvud. Nej, knäböj inte!”. Det måste kännas smärtsamt för både far och dotter. Änne bättre blir det i slutet då smärtan känns bara av att läsa det. Kungen inser att hans lilla ögonsten är död. Hon dör i alla fall älskad och betydelsefull. Men det känns orättvist när man vet att allt hon ville var att älska sin far.


Budskapet i pjäsen kan nog vara väldigt individuellt att tolka. För mig kan man se det utifrån olika synvinklar. På nått sätt känns det som att vi inte ska vara för dömande mot vår omgivning och ändå känns det samtidigt som att man ska lita på sin intuition och följa den när man inte vet åt vilket håll man ska gå. Som jag tagit upp tidigare finns det så många olika person typer i boken som än idag går lätt att placera på människor. Det är nog därför det ändå blir ganska lätt att analysera människorna i boken, vi ser dem varje dag i våra vardagsliv. Kärleken som Cordelia känner till sin far är säkert lika vanlig idag, men kanske speglas varje dotters vilja mer och mer i hennes beslut. T.ex. vill döttrarna ha friheten att välja sin make utan att fadern ska lägga sig i. Jag har lagt märke till att detta är en populär skildring av fäder och döttrar i Shakespeares verk. Både Desdemona i Othello och Julia i Romeo och Julia går emot deras far på ett eller annat sätt. Tyvärr får båda två, plus Cordelia betala sina synder med döden.


William Shakespeares liv behöver inte ha varit så glammigt som folk lätt inbillar sig att det var. Redan som 13-åring fick han sluta skolan för att hjälpa sin pappa som hamnat i ekonomiska bekymmer. Långt efter detta, när han gift sig och skaffat familj, lämnade han sin familj och for till London för att finna lyckan inom teatern. I London på sent 1500-tal var redan teatern en enorm succé dit tusentals människor kom varje vecka. Dekoren på teatrarna var sparsamma; några luckor i golvet och flyttbara dekorer. Teatern The Globe som William var mycket involverad i, var en byggnad halvt täckt med halmtak, halvt under bar himmel (där de billigaste ståplatserna fanns). Byggnaden hade en stor träscen och tre våningar till publiken, då den översta var till för de mest förnämsta folket. Annars var teatern mycket friare för folket här i England än i Frankrike, då bara de högt uppsatta fick njuta av lite skådespel. Den elisabetanska tiden i England blomstrade på alla sätt och vis. Den nya tiden var här och landets ekonomi var på topp. Så var också folket som mer och mer kunde roa sig mer kulturella nöjen som förgyllde vardagen. Tyvärr fick inte kvinnorna medverka på scenen, kvinnorollerna spelades av män. Shakespeare hittade sin inspiration i vardagen. Ofta handlar det just om mänskliga känslor som alla upplever än idag ; sorg, lycka, avund, hat, kärlek, lust, begär… Det är det som gör att Shakespeares pjäser aldrig kan bli så tidsrelaterade i mina ögon. De lever för evigt. Språket är givetvis annorlunda ifrån d...