Mitt förra liv

3815 visningar
uppladdat: 2007-12-14
Inactive member

Inactive member

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete
Kroppen kändes tung och var sliten av alla sår inombords. Snön virvlade runt mig och jag drog ihop mig för att hålla värmen. I högra jackfickan låg silen. Jo detta är sant, jag har vart Heroinist. Det var bara heroinet som fick mig att leva. Jag blev varm av det – lycklig .

Klockan var knappt åtta och jag låste in mig på busstationens toalett. Det luktade kiss över hela det lilla betong rummet och metall spegeln som satt in borrad i väggen visade suddigt mitt trasiga och trött ansikte. Jag tog upp silen ur jackfickan och tog av mig skärpet och satte det med ett hårt grepp om min överarm. Allt gick som vanligt. Det var som ett livs rus som forsade in i kroppen. Jag blundade och lät heroinet ta över mig. Mobilen började pipa mitt upp i allt, om fem minuter så var klockan åtta. Jag reste mig försiktigt och låste upp och öppnade dörren. Snön slog emot min taniga kropp. Jag drog ihop jackan och gick emot skolan. Jag hämtade mina böcker och hängde av mig ytterjackan.

När jag kom in i klassrummet så satt alla och kollad ner i sina böcker men lyfte hastigt upp sina huvuden och kollade emot mig. Läraren som hade kollat upp från sin anteckningsbok tittade upp med ett allvarligt men ändå glatt ansiktsuttryck på mig, »Hej Anna«. Jag nickade och stod stilla en kort stund tills jag ruskade av lite snö som hade smält in i luvans päls och gick och satt mig längst ner i klassrummet där bänkarna var tomma.

Läraren reste sig och gick ner mot min bänk, ”Fan!, tänk om hon ser att jag är påtänd!” Jag tittade ner i bänken. »Vi har engelska nu«, läraren sneglade på min fysik bok som låg framför mig. »Du kan hämta din Engelska bok och börja arbeta med verben på sida tjugofem«. Jag tittade fortfarande ner i bänken. Kände hur alla blickar var vända mot mig. Jag drog fysik boken emot mig och reste mig upp för att gå iväg. »Mår du bra Anna?« Hörde jag Malins röst säga. Jag ville vända upp huvudet och möta henne med blicken och le medan jag meddela att allt var okej.

Men jag kunde inte. Ingen fick se in i mina ögon, inte som jag var i nuläget, Inte ens hon. För ingen visste. All trodde bara att jag var trött eller så var det ingen som direkt brydde sig. Men Malin brydde sig. Men hon fick bara inte se, få veta att JAG, lilla korta mulliga Anna hade just nu, i denna stund heroin i kroppen. Att jag hade för en kort stund sen suttit på busstationens toalett och draget in en sil.

Nej, ingen skulle få veta. För ingen skulle förstå. Bara försöka hjälpa eller börja snacka runt och sen så skulle det bli att en lärare skulle råka höra och kontakta mamma och pappa. Socialen och BUP skulle komma och tränga sig på hemma. Mamma och pappa skulle aldrig klara av det. Det var som det var hemma redan med våra bråk och mamma som var trött. Fick dem reda på att jag var missbrukare, NEJ! Det skulle knäcka dem.

Jag fortsatte att kolla neråt medan jag talade småordigt »Det är lugnt«. Jag visste att hon hade ett besviket ansiktsuttryck. Hon blev tyst igen och fortsatte med att skriva i sin skrivbok. Jag gick ut från klassrummet och när jag hade stängt dörren bakom mig så pustade jag ut och gick emot mitt skåp. Korridoren var nästan tom. Bara några från 7H satt på en bänk och pratade högljutt. Dom märkte inte av mig när jag gick förbi dem, lika bra det. Jag låste upp skåpet och sköt in böckerna som jag bytte ut mot Engelska häften. Låste och lutade mig mot skåpsdörren. Tog upp mobilen ur byxfickan, halv nio. Bara femton minuter kvar av lektionen, lika bra att vända och gå tillbaka in och sätta sig.

Efter lektionen så smet jag fort ut och gick och öppnade mitt skåp och la in böckerna. Tog på mig ytterjackan och letade fram en cigg ur paketet som låg i jack fickan och med hastiga steg gick jag ut. Snöstormen hade lagt sig och nu föll det stora vita snöflingor. Trädens grenar var täckta med snö. Det var nästan vackert. »Hej gumman« Nu kändes allt bättre, Nora var här. Jag log och nickade med huvudet medan jag tände min cigarett. Blåste ut mot hennes håll och skratta lätt. Nora log och tände en egen cigarett. »Vad händer då? Har du skaffat något nu?« »Jag tog en sil innan första lektionen börja. Den borde hålla till lunchrasten«. »Vem pratar du med?« Hörde jag en röst säga. Jag vände mig om och där stod en av niornas lärare, Karina. Även granne, eller hon bodde på samma gata som jag. Nora hade försvunnit när jag vände mig tillbaka emot hennes håll. Hon försvinner alltid när någon kommer.

Men hos mig så fanns hon alltid! Hon levde bara i mina tankar nämligen. Hon existerade inte i verkliga livet kan man säga. Hon var en låssas vän, hon vet allt om mig. Hon är den enda som får reda på något alls om var som försiggår i mitt liv.

Skoldagen gick fort. På lunchen så var det dags för dagens andra sil. När alla var på lunch så låste jag in mig på en av toaletterna i skolan. Jag njöt som alltid och satt en stund där inne och filosoferade. Tänkte på allt som var och hur min framtid skulle se ut. Skulle jag alltid vara heroin missbrukare? Eller skulle jag gå igenom avtändningen? Genomgå den hemska abstinensen och bli Clean?

Just nu kändes det som en omöjlighet, meningslöst. Varför skulle jag sluta? Och om, skulle jag klara mig och vara ren resten av mitt liv? Eller skulle jag börja igen fast senare i livet? Det var igentligen ingen ide att sitta och tänka på hur framtiden skulle se ut för mig. Slösar bara tid.

Efter skolan drog jag ner på staden och kollade runt. Fanns aldrig så mycket att göra. Gotland, ön som jag lever på kan aldrig direkt vara rolig, inte vintertid. På sommaren så är det rätt okej. Fast vad gör en 14 årig tjej på sommaren? Vissa söp eller var riktigt irriterande. Eller badade och hade roligt utan alkoholen. Eller så tog man det bara lugnt och njöt av att ha sommarlov. Vissa jobbade med sommarjobb men det var inget för mig. Fast det skulle var bra. Då skulle man ha råd att köpa verktyg eller några fler kabbar så man slapp tigga.

Det var kallt ute och jag ville hem till värmen. Jag gick till busskuren och tände en cigg. På andra sidan satt det fyra gubbar och halsa i sig sprit och bärs. Polisen hade precis kört in framför dem och klev ur och tog ifrån spriten och bärsen ifrån gubbarna. Dom hällde ur allt som fanns och gubbarna stod och skrek av ilska. Polisen brydde sig inte, bara knuffade bort dem rangliga gubbarna som försökte rädda det lilla som kanske fanns kvar. Dom som stod på andra sidan vid busskuren sneglade sina blickar emot gubbarna och polisen. Jag log lite för mig själv och såg att tanten som stod snett framför mig tittade surt på mig och skakade på huvudet. Jag såg att hon kollade en gång till med ett allvarligt, undrande ansiktsuttryck. Denna gång tittade hon rätt in i mina ögon. Hon hade märkt att mina pupiller var små. Oron i kroppen kom och jag reste mig upp för att snabbt gå. Här kunde jag inte vara. Hon kunde ropa till sig polisen och jag var inte tillräckligt snabb för att springa iväg. När jag hade rest mig och tagit några långa steg så kom bussen och jag kände lättnaden Vilken tur!

Jag trängde mig före och satt i kortet i maskinen, tog mitt kort och satte mig längst bak. Tanten satt sig längre fram men vände sig om mot mitt håll och kollade några gånger. Jag lade huvudet mot bussfönstret och kollade ut. Bussen började köra iväg. Snön hade slutat falla och man kunde se klart och tydligt miljön och samhället utanför bussfönstret. Tanten gick av vid första avstigningsplatsen. Jag tyckte att det var lite onödigt att åka bussen om man bara ska hoppa av efter 2min. Platsen som vi hade klivit på låg bara ca 10min från ifall man skulle gå om man var gammal men ändå kunde gå rakt. Hon är lat tänkte jag.

Hon vinkade åt busschauffören och klev av. Innan hon var helt utanför med kroppen så kollade hon än en gång mot mig och skakade på huvudet. Jag räckte ut tungan och dörrarna stängdes. Bussen körde vidare och jag la fötterna över buss stolen som var framför mig och lutade mig tillbaka mot fönstret. Mina ögon kändes trötta och jag stängde dem men öppnade dem hastigt igen. Jag ska nog lägga mig och sova ett tag när jag kommer hem, tänkte jag. Kanske se lite på tv och ta något att äta. Nu såg jag att vi var snart framme vid hållplatsen som jag skulle av vid. »PLING« bussen stannade och jag gick ur.

Frisk luft sköljde över mig. Magen kurrade och jag försökte hålla balansen för att inte halka. Snart var det februari och jag hoppades då att snön skulle försvinna. Men det var en liten chans på tusen att den skulle det. Här brukade snön vara kvar ett bra tag. Man fick sitta och längta efter vårens första tecken i ca 2 månader. Snart skulle jag i alla fall vara hemma i den trygga värmen. Jag ska lägga mig under det varma duntäcket och bara njuta av värmen tänkte jag och längtade.

Magen kurrade och ordet mat var mycket lockande. Två mackor och en varm kopp kaffe skulle jag ha först. Trappan till huset var halkig så jag var tvungen att stödja mig emot trapp räcket. Längtade efter värmen som skulle sköljas över mig när jag var inne. Satans trappa tänkte jag och halkade till med ena foten »Förbannade trapp helvete!«. Jag öppnade dörren men den var låst. Kanske dem inte var hemma än. Jag letade fram nyckeln som brukade ligga för reserv låste upp dörren och klev in. »värme« sa jag och kollade runt.

Ingen hade kommit hem. Jag gick ut i köket och bredde mig två mackor och satt på kaffet. När jag satt där sen i matrummet och åt så kände jag hur kroppen började kännas tyngre och i bröstet blev det oroligt. Jag åt snabbt upp mackorna och drack upp kaffet och gick upp mot mitt rum. Kläder prydde mitt golv och även soffa och säng. Jag knäppte på datorn och letade fram en kabbe som låg gömd och gick in på badrummet för att göra i ordning silen. Efter några minuter gick jag ut och kände mig mycket bättre.

Resten av dagen satt jag och chattade på msn men la mig sen och vilade. Det hördes en knackning på dörren »kom in!« Mamma kom in i rummet och tittade glatt på mig »Hej. Hur var det i skolan idag? Snälla Anna du kan väll plocka upp kläderna och lägga in dem i garderoben?« »Jo det var väll bra. Hur var det på jobbet? Jaa jag ska!« »Jo det var okej. Okej vad bra. Du kan väll börja nu? Annars kommer det aldrig att bli av, det vet både du och jag«. »Jaa jag ska! Gå ut nu!« »Ja jag ska gå. Hej då«

Jag önskade att jag kunde få mod till mig att berätta för mamma och pappa om mitt missbruk men hon jobbade mycket och var nästan alltid trött. Hon skulle aldrig klara av att få veta. Hon var trött på mig och hur jag var, talade emot henne. Det visste jag mycket väl om. Men dem fick inte komma för nära inpå mig. Dom skulle inte få se, få reda på att deras dotter missbrukar heroin. Min hemlighet skulle förbli vad den var.

Nu hörde pappas höga mörka röst
»Ska du ha mat?!« Jag var nog hungrig och att komma ner och prata skulle hjälpa mycket men då måste man titta varandra i ögonen, dela med sig sin blick för att visa att samtalet är intressant. »Neej jag är inte hungrig. Jag åt förut när jag kom hem.« Det blev tyst och pappas röst hördes inte mer. Det var som att tiden stannade upp i några få sekunder men sen så gick jag över till mitt och jag antog att pappa hade gett upp.

Jag visste att dem önskade att jag kunde bara någon gång sitta med och äta middag. Planera loven liksom förvisa sig om att allt är bra. Jag ville. Ville vara det barn dem ville ha. Dom adopterade mig för att dem inte kunde få egna barn. Inte kunna skapa ett som hade samma blod som flöt runt. Jag hade inget som dem hade. Inga gener eller något ärftligt från någon gammal mormor eller ja, någon som kom ifrån deras släkter.

Temperamentet delade jag med pappa. Men det hade jag ju in ärvt utan det hade jag fått från någon annan. Men man kan säga att det är väll det ända som man kan säga att det är lika mellan oss. Mamma, hon och jag delar inget. Hon är som hon blev uppfostrad till. Hon försöker uppfostra mig till en vanlig duktig tjej som alla hennes väninnor har. Men jag passar inte in, det vet hon. Mamma och Pappa brukar undra om jag saknar min syrra som blev adopterad till en annan familj samtidigt som jag blev adopterad. Jag brukar alltid rycka på axlarna och sen titta bort.

Förut så var det hyfsat bra hemma. Det var det. Vi åt middag tillsammans och satt och snackade länge efter vi hade ätit klart. Vi kollade på TV tillsammans och åkte iväg på semestrar. Det var då jag mådde någorlunda bra. Men bara hälften, den andra delen skrek efter psykiatrisk vård eller bara något som kunde får bort den där känslan, den där tomheten. Oron som jämt fanns där.

Jag började röka för att kunna slappna av och varva ner. När det inte funkande så fanns det lugnande tabletter som jag blandade med alkohol eller bara vatten. Sen så fann jag min utväg, heroinet. Det var vändpunkten i mitt liv. Det sköljde bort all smärta, oro och tomhet. Det lyfte mig på fötterna igen. Fick mig att vara den där ungen som alla tyckte om. Den som såg ut att må som allra bäst. Det gjorde jag också, heroinet fick mig att verkligen må bra, att vara lycklig. Jag gömde min hemlighet mycket väl för mina föräldrar. Dem märkte aldrig något. Det var bara för att jag stängde in mig istället för att vara som alla andra.

Mamma brukade klaga och säga att alla andra familjer som hon kände kunde sitta och äta tillsammans. Hon brukade fråga varför jag aldrig kom ner till maten längre. Varför jag bara var uppe på rummet. Jag svarade aldrig, bara gick iväg och drog ihop mig för att få bort det där vassa som sved i bröstet för att jag skämdes, hade dåligt samvete. Lilla rara mamma som bara ville alla väl kunde såklart bara stå kvar och se sorgsen ut. Pappa sa aldrig något. Han hade gett upp från första början. Han förstod inte sig på ungdomarna i dagens samhälle. Han ville vara ifrån dem så mycket som möjligt. »Vad har vi vuxna gjort med våra barn? Har vi inte försökt vårt allra bästa för att ge dig en bra barndom? Har vi inte det? Har vi gjort dig fel? Du, svara Anna? «Jag ryckte alltid bara på axlarna och svängde runt ett varv och såg med bedjande blick så att jag kunde få gå.

Med tiden så förlorade jag många vänner. Dem förstod sig inte på mig längre. Vad hände med lilla Anna? Varför drar hon sig alltid sig undan? Vill hon vara ensam så kan hon vara det då. Sen tröttna dem och lät mig vara. Jag fick komma till dem om jag ville vara deras vän. Fast i slutändan så ville dem inte ha något med mig att göra längre.

Det var bäst så det som hände. Jag ville vara ensam. Jag trivdes med att vara det. Bara promenera runt och filosofera. Men i längden så var det väldigt ensamt. Ingen som jag kunde prata med. Men för att skölja bort tankarna så tänkte jag hur tråkiga tjejer är. Snackar bara om smink och kläder och om utseende och känslor. Det var inget för mig. Jag höll mina känslor för mig själv. Killar var rätt okej att hänga med. Dem snackade på om allt möjligt och man behövde inte snacka så mycket. Ibland hände det att man faktiskt fick vara ett stöd för killarna. Dem pratade om sina problem men aldrig skitsnack. Killar var mer ärligare. Jag kan inte påstå att jag var ärlig när jag var med tjejer. För killarna så nickade jag och log och slängde bara ut meningar som ”Jo, eller hur?! ”. Man behövde inte säga något alls. Bara le och nicka med huvudet. Nej, killar var bättre.

Men det hända att vissa tjejer kollade snett och la ut någon dum kommentar som slampa eller hora bara för att jag gick ibland med killar. Men jag brydde mig inte. Dem fick säga vad fan dem ville. Mig berörde det inte. Eller jag visade inte ifall jag kände mig träffad. Jag visade aldrig mina känslor för någon. Ja...

...läs fortsättningen genom att logga in dig.

Medlemskap krävs

För att komma åt allt innehåll på Mimers Brunn måste du vara medlem och inloggad.
Kontot skapar du endast via facebook.

Källor för arbetet

Saknas

Kommentera arbetet: Mitt förra liv

 
Tack för din kommentar! Ladda om sidan för att se den. ×
Det verkar som att du glömde skriva något ×
Du måste vara inloggad för att kunna kommentera. ×
Något verkar ha gått fel med din kommentar, försök igen! ×

Kommentarer på arbetet

Inga kommentarer än :(

Källhänvisning

Inactive member [2007-12-14]   Mitt förra liv
Mimers Brunn [Online]. https://mimersbrunn.se/article?id=8984 [2024-03-28]

Rapportera det här arbetet

Är det något du ogillar med arbetet? Rapportera
Vad är problemet?



Mimers Brunns personal granskar flaggade arbeten kontinuerligt för att upptäcka om något strider mot riktlinjerna för webbplatsen. Arbeten som inte följer riktlinjerna tas bort och upprepade överträdelser kan leda till att användarens konto avslutas.
Din rapportering har mottagits, tack så mycket. ×
Du måste vara inloggad för att kunna rapportera arbeten. ×
Något verkar ha gått fel med din rapportering, försök igen. ×
Det verkar som om du har glömt något att specificera ×
Du har redan rapporterat det här arbetet. Vi gör vårt bästa för att så snabbt som möjligt granska arbetet. ×