Bokrecension: De Blåaste Ögonen av Toni Morrison

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Chloe Anthony Wofford föddes år 1931 i den lilla staden Lorain, Ohio. Där växte hon upp i en skötsam arbetarfamilj, bestående av fyra syskon och två kärleksfulla föräldrar.
Hennes barndom var långt ifrån stillsam, i och med det stora slavupproret och Ku Klux Klan- förföljelserna som härjade i landet under det sena 30-talet.

Intresset för litteratur väcktes fort hos Chloe, som ung studerade hon på Howard University i New York där hon sedan tog en akademisk examen.
Hennes karriär tog start inom läraryrket, där hon kom att undervisade på de finare universiteten, exempelvis Princeton och Yale.

1957 gifte Chloe sig med den jamaikanske arkitekten Harold Morrison, tillsammans fick de två söner. Efter ett kortvarigt förhållande separerar dem och Chloe tar med sig barnen och bosätter sig i New York.
Väl där väljer hon att börjar använda sig av sitt mellannamn Anthony, och fortsätta att kalla sig under exmakens efternamn.

Tonis debut kom år 1970 med romanen The Bluest Eyes (De Blåaste Ögonen). Den utspelar sig i 40-talets Amerika och behandlar den rasistiska och destruktivt psykologiska påfrestningen för mognande svarta flickor.
I en kultur där skönhetsidealet för flickor var barnstjärnan Shirley Temple eller godisreklamens Mary Jane; docksöta, vithyade och blåögda flickebarn med lockigt blont hår.

Sedan debuten vann Toni ett gehör hos såväl kritiker som läsare i stor utsträckning. Främst för sin episka kraft, träffsäkra dialog, sina poetiskt laddade och nyansrika skildringar av det svarta Amerika.
1988 tog Toni hem, den litterära bemärkelsen, Pulitzerpriset för sin novell om rasismens härkomst i dagens USA.
1993 blev hon den första svarta kvinnan att få nobelpriset i litteratur, för sin roman Beloved (Älskade). Detta var i form av en bekräftelse på att hon redan hade en ställning som en av USA:s mest framstående författare.


Toni är expert på att analysera ras- och klassförtrycket i USA, mycket tack vare sin svåra uppväxt har hon en förmåga; att med ett lyriskt språk och uppfattnings rika intriger, verbal magi och fantasi kunna fånga läsaren med en belönande myskisk.
Hon skapar mycket realistiska händelser, väl utbredda under bokens gång. Både på gott och ont för att kunna förmedla livsöden i det svarta Amerika idag.
De blåaste ögonen är en stark roman om förtryckets normer och föreställningar om hur de tränger in hon de förtryckta och skapar en känsla av underlägsenhet. Den känslan finns inte bara hos pecola, utan även hos hennes far Cholly. Vad som ger romanen dess brädd och djup är att Pecolas öde speglas i omgivningens känslor och attityder.
Toni Morrison tränger under ytan på sina gestalter och får dem att leva den osynliga pecola, hennes brutale far och de andra i den lilla staden Lorain. Det bli en svart kontra vit, en roman långt före sin tid.

De blåaste ögonen skildrar en fattig familj i 1940-talets Ohio. Pauline, Cholly, Sam och Pecola. Tolv åriga Pecola älskar Shirley Temple över allt annat och ber till gud varje natt om blå ögon. Hon är övertygad om, att om hon bara fick blåa ögon skulle hon bli vacker, älskade och lycklig. Hennes föräldrar skulle fyllas av kärlek istället för hat.

Det är inte lätt att vara en svart ovårdad unge utan självkänsla och jag styrka. Huvudpersonen Pecola är tolv år och i början av sin brytningsperiod. Hon växer upp i en familj utblottad på praktiska taget allt utom stolthet och självkänsla. En oduglig, uppgiven och alkoholiserad far, en frustrerad, missnöjd och hatisk mor, skapar en hematmosfär av sprit, slagsmål och ständigt missnöje. När föräldrarna grälar och slåss ligger Pecola under sitt täcke och gör sig så osynlig som möjligt. (först händer armar, magen svårast)

En lust att kräkas vällde upp inom henne men hon visste som vanligt att hon inte skulle göra det.
”Gode Gud”, viskade hon i sin hand. ”Gör så att jag försvinner.” Hon knep ihop ögonen. Små delar av hennes kropp tonade bort. Ibland sakta, ibland fort. Och sakta igen. Fingrarna försvann, ett efter ett; sen försvann armarna ända upp till armbågen. Och så fötterna. Ja, det var bra. Benen försvann med en gång. Det var svårast ovanför låren. Hon måste ligga riktigt stilla och bemöda sig. Magen ville inte gå bort. Men tillslut försvann den också, och sedan bröstet och halsen. Ansiktet var svårt. Det var nästan, nästan borta. Det var bara de hårt ihop knipna ögonen kvar. De var alltid kvar.

Hon in i fantasin till en önskedröm – om att hon har de blåaste och vackraste ögonen i världen. För då skulle alla bli snälla mot henne, hon skulle bli uppskattas och bli sedd. De sista är viktigast för Pecola.
De finns ett stycke i boken när pecola verkligen möter osynligheten i den vita regerandevärlden.
Hon är på väg för att köper Mary Jane kolor, den vita handelsmannen representerar här förtryckaren.

Sam som är pecolas äldre bror förekommer inte överdrivet mycket i handlingen, i epilogen nämns det att han löpte samma öde som sin far.

Pecola längtar mest efter en gemenskap och värme från en medmänniska, hon får det delvis från den jämnårigflickan, Claudia, som bitvis berättar Pecolas tragiska historia. Claudia har en stark och känslovarm mor, vars kärlek till dottern beskrivs som en tjock och mustig; som alaga-sirap.
Därför är Claudia stark nog att förstöra den fina dockan med de blåa ögon och korkskruvslockar, som hon får i present. Hon varken kan eller vill se dockan som förebilden för den kvinnliga skönheten. Claudia inleder romanen med orden: Ingen sa något men de kom inga ringblommor hösten 1941, på den tiden trodde vi att det var för att Pecola skulle ha barn med sin pappa som ringblommorna inte växte. Pecolas öde förutsägs alltså från början, i Claudias naiva men solidariska berättar perspektiv. Som motto för romanen, före Claudias inledning, har Toni slängt in ett stycke ur en vanlig läsebok för skolbarn: ”Här är huset, det är grönt och vitt. Här är familjen. Mamma pappa Dick och Jane bor i det gröna och vita huset. Se på mamma, mamma är mycket rara se på pappa han är stor och stark.”
Stycket bildar en skärande ironisk kontrast till Pecolas liv i verklighenen, och påminnelser om att de svarta barnen i USA, ännu på 40-talet knappast förekom i läseböckerna. Den vita familjeidyllen med den lyckligt leende kärnfamiljen i sitt egna hus internaliserades samtidigt som den svarta kulturen osynlighet gjordes i takt med läsförmågan.

Pecola blir ett offer för sin egen och sin familjs brist på livsvilja och självaktning. Hon blir tillslut brutalt våldtagen av sin egen far. Fadern emellertid skildrad med medkänsla som ett tragiskt fall av förödmjukelse och förkastelse, socialt men även sexuellt efter som han är delvis oförmögen.
De blåaste ögon är en bok om den svarta rasens känslor i underlägsenhet av det vita kommersiella amerikanska kulturen med dess stereotypa uppfattning om skönhet, status och lycka.

I detta samhälle är det männen som skaffar pengar och försörjer fru och barn, medan kvinnorna sköter hushållet och tar hand om barnen. Mödrarna spenderar inkomsterna på nödvändigheter för hemmet och eventuellt något litet extra till sig själv.
Det var så det ofta såg ut hos de vita och de rikare svarta familjerna. Hos Pecola ser det annorlunda ut.
Medan Mrs Breedloves tar hand om inkomsterna super Cholly raskt upp dem. Detta leder till en revolt hos henne, hon sätter sig in i sitt arbete hos sin vita familj hon tjänar, och kommer så pass bra överense med dem att de till och med ger henne ett smeknamn – Polly. Något väldigt förvånande när hennes egna barn inte ens kallar henne för mamma, utan Mrs Breedloves. Hon har då en ny familj att gynna som nästan blir som hennes egna.
Men något som dock plågar henne är att hon gör sin egen mor besviken. De yngre har stor respekt för de äldre, oavsett ålder. Hon vet att hennes mamma hade sett henne lyckligt gift i en idyllisk miljö med små barn springandes runt bena. De äldre är visare i och med att de har upplevt mer av livet.
Barn är ett redskap för att visa att man är fullt frisk och tät nog att kunna försörja en hel familj. Hemma hos Pecola underskattas hon och hennes bror, medan Claudia och hennes syster överöses med kärlek från sin moder. Stryk var en vardag för alla familjer, rika som fattiga, vit eller svart.
Hororna i samhället är högt uppskattade av männen, de anser dem nästan som kungligheter efter som de kan erbjuda sina kroppar till behövande. Kvinnorna är väl medvetna att deras män besöker dem och uppmanar därför sina barn att inte söka kontakt med dessa hemska människor som försummar allt vad Gud har lärt dem.
Trotts detta umgås Pecola med dem, de är hennes vänner. De bjuder henne på Mary Jane kolor med den söta siluetten av ett blont flickebarn på. Pecola säger ofta att hon önskade vara lika vacker som henne, nattfjärilarna överöser henne då med komplimanger om hur underbart söt just Pecola är.


Under de senaste 70 åren har Amerika utvecklats något enormt, inte bara inom rasism och prostitution utan även medmänskligheten. Rasismen lurar fortfarande i vissa hörn men den är inte till för en klassfördelning längre, nu är det fråga om personliga åsikter. I Ohio där både Pecola och Toni växte upp finns nu ett av USA:s störst högkvarter där...