Svensk medeltid

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

1. Hansan var ett medeltida, politiskt och ekonomiskt förbund mellan tyska köpstäder och handelsstäder i Nordsjö- och Östersjöområdena, som från mitten av 1100-talet till mitten av 1600-talet bedrev gemensam handel och skyddade sin handel från konkurrens. Hansan omfattade som mest nästan 200 städer, av vilka Lübeck och Hamburg var de ledande. Inte så konstigt eftersom Hansan var ett tyskt påfund. Viktiga, nordiska Hansastäder var Visby på Gotland och Bergen i Norge. De tyska städerna vid Östersjöområdet dominerade handeln i Nordeuropa i och med sitt samarbete inom Hansan. Hansan hade störst makt under 1200- och 1300-talet, och de ägnade sig inte bara åt handel utan även militärmakt. Det var, enligt mig, en av de viktigaste anledningar till att Hansan kunde kräva handelsförmåner i Norden. Hansan blev en politisk och ekonomisk maktfaktor. Hansan var även rik och kunde därför låna ut pengar till kungar och furstar. Jag kan då dra slutsatsen att stater på så sätt blev beroende av Hansan och detta var något som skulle gynna Hansan i längden. På 1500-talet blev sedan staterna starkare och något som ledde till Hansans fall.
Hansan var mycket mån om att inga suveräna stater skapades inom de Nordiska länderna. Detta skulle påverka Hansan negativt ex. genom att inhemska köpmän skulle vända sig till andra handelsförbund och på så sätt lämna samarbetet med Hansan. Detta hade i sin tur lett till mindre inkomster och på så sätt förluster av den makt Hansan skapat sig. Att vidta åtgärder var det enda rätta. Styrda av hotet krossade Hansan bl.a. det danska Östersjöväldet, något som enligt mig är helt förståligt. Konkurrensen från ett nytt handelsförbund skulle ju bl.a. påverka Hansans ekonomi på ett oroväckande sätt. De nordiska unionskungarna blev Hansans rivaler. Unionskungarna förde en politik som i grund och botten handlade om att frigöra sig från Hansan, för att på så sätt kunna vinna kontrollen över handeln i Östersjön. Detta gillades som sagt inte av Hansan som utfärdade handelsblockader mot nordiska städer och kapade de skepp som försökte kringgå blockaden.
Många tyska invandrade till Norden, bl.a. köpmän, hantverkare och adelsmän. I t.ex. Kalmar och Stockholm kom tyskarna att spela en viktig roll. Givetvis sågs denna invandring som ett hot i Norden. Den svenske kungen Magnus Eriksson försökte begränsa tyskarnas makt genom sin stadslag, högst hälften av rådmännen fick vara tyska. Dock är den svenska historian före unionen uppkomst mycket invecklad, exempelvis tog stormännen i Sverige hjälp av tyska Mecklenburg när de gjorde uppror mot den svenske kungen Magnus Eriksson. 1363 utsågs Albrekt av Mecklenburg till svensk kung. Han tillsatte då i sin tur tyska fogdar på slotten och tyska adelsmän fick områden i Sverige. På grund av detta ville stormännen ha bort Albrekt och sökte då hjälp av Danmarks drottning Margareta. De bad 1388 Margareta att även bli svensk drottning. Efter Valdemar Atterdags (dansk kung) krig mot hanseaterna i början av 1360-talet hade Danmark och Norge förenats i en union 1380. Under kriget hade Valdemar fått hjälp av Magnus Eriksson i Sverige och hans son Håkon Magnusson i Norge. Alliansen varade inte länge, men Margareta, Valdemars dotter, giftes bort med Håkon 1363. Det var deras son Olof som förenade Danmark och Norge, men när han dog 1387 blev Margareta drottning över länderna. Enligt mig är detta viktigt, att det redan fanns ett samarbete mellan de båda länderna. Margareta kom till svenskarnas hjälp mot Albrekt och en dansk-svensk här besegrade Albrekts tyska trupper vid Falköping 1389.
1397 kröntes Erik av Pommern till unionskung (dock tvistar historikerna om det verkligen blev någon union), något som var början till en ny era för de nordiska länderna. Hansans maktutvidgning var ett av de skäl som sammanförde de nordiska länderna till en union. De nordiska länderna kunde inte stå upp emot Hansan som enskilda stater utan behövde stöd av varandra. Det är detta samarbete som kallas Kalmarunionen. Margareta, som var den verkliga härskaren fram till sin död 1412, lyckades hejda den tyska expansionen. Efter Margaretas död fungerade unionen väldigt dåligt, men hennes idéer om försoning mellan folken och ett samarbete mellan de nordiska länderna levde kvar. Det var efter hennes död som unionen tappade sin ursprungsidé och knakade märkbart i fogarna. Redan under Erik av Pommerns tid gick unionen överstyr. Trots att det var Margareta som hade tillsatt honom som unionskung hade han inte samma idéer om vad ländernas samarbete skulle leda till. Detta berodde på att under Margaretas levnad styrde hon honom som en marionett, och det var inte förr än efter hennes död Erik kunde föra vilken politik han ville. Visst höll han både rådsmöten och unionsförsamlingar, men hans inställning till unionen var helt annorlunda än Margaretas. Han ville förvandla unionen till ett imperium som omfattade hela Östersjöområdet. Därför startade Erik krig mot Hansan. Under Eriks tid vid makten fick de tyska köpmännen inte bara begränsade rättigheter, Hansan var även tvungen att betala tull genom Öresund. Detta ledde till en blockad mot Sverige. Därigenom stoppade Hansan importen av salt, liksom exporten av järn från Bergslagen.
Erik efterträddes av Kristofer av Bayern, han skulle bli unionens sista räddning. Under sin regeringstid utfärdade Kristofer en landslag, som skulle gälla i nästan 300 år. Han försökte även återskapa unionen efter Margaretas grundidé, men allt gick i stöpet vid hans död 1448. Efter Kristofers död föll unionen sönder mer och mer. Till slut skildes länderna åt och valde olika kungar, med olika sorters politik.
Hansan tog även ställning när det kom till Gustav Vasas väg mot den svenska tronen. Hansan ansåg att valet och brytningen av unionen skulle var till nytta för dem. Tack vare de stora lånen unionen hade och den politiska splittringen i Norden hoppades Hansan att de på så sätt skulle kunna återta den makt inom handeln som de förlorat under den tid unionen funnits. Men deras hopp kom på skam.
(se svaren på de övriga frågorna)

2. Redan under Sveriges medeltid ägde stora förändringar inom samhällslivet rum. Sverige började organiseras tack vare kristnandet. Det skapade en grund i samhället som bl.a. Magnus Eriksson, Birger Jarl och Magnus Ladulås kunde stå på. Det var under folkungatiden stånden bildades och de olika samhällsklasserna utvecklades. Skillnaden mellan de olika klasserna i samhället ökade och för att spä på skillnaden behandlades de olika klasserna olika. Det var även under denna period de olika politiska organen utvecklades. Sverige hade sedan järnåldern haft en omfattande utrikeshandel, där exporten till största dels bestått av råvaror som järn och skog. När denna handel övertogs av Hansan skapades ett missnöje, både bland de svenska stormännen och de nordiska regenterna. Erik av Pommern ville bryta Hansans makt inom Östersjöområdet. Erik förde en mycket aggressiv politik. Den var mycket framgångsrik, men även mycket dyr. För att klara finansieringen beslöt han att höja skatten. Detta drabbade bondebefolkningen väldigt hårt, men även kyrkan tvingades bidra till rustningen. Enligt mig hade Erik på så sätt skapat ett missnöje som bara blev större och större.
Detta missnöje stannade inte bara vid ett missnöje, utan drev fram ett uppror som ingen kunde ana. Erik av Pommern ansåg att det behövdes en förändring för att effektivisera skatteuppbörden. Han föredrog att fogdarna hade dansk eller tysk härkomst, något som innebar att de svenska adelsmännen inte längre fick tillgång till slottslänen. Detta var inget smart drag av Erik. De utländska fogdarna hade ingen aning om de lokala förhållandena, detta medförde att de på ett skoningslöst sätt skötte insamlingen av skatten. På så sätt bara växte och växte missnöjet, störst var missnöjet i Bergslagen. Där livnärde man sig till stor del på exporten av järn och koppar. Hansan hade ju infört en blockad mot Sverige, vilket gjorde att Bergslagen drabbades av Eriks politik dubbelt upp. Att inte ha någon inkomst och sedan även behöva betala skyhöga skatter, var något som inte tolererades. Det var i Bergslagen upproret mot kungen startade, sommaren 1434, då Borganäs vid Borlänge anfölls. Upprorets ledare var den lågadlade Engelbrekt Engelbrektsson. Direkt efter upprorets start slöt bönder i stora skaror upp och det dröjde heller inte länge för än även adelsmän och riksrådet hade gått med i upproret. Upproret var inte av det milda slaget, det brändes gårdar, vandaliserades, m.m. Ett mål med upproret var att avsätta kungens fogde Jösse Eriksson på Västerås slott. Upprorsmännen kom att behärska slottet, liksom slotten i ex. Örebro och Nyköping. Engelbrekt valdes till Sveriges överbefälhavare, men året efter mördades han. Upproret fick stor verkan. Erik fick avsluta sin jakt på att bryta Hansans makt, och efter ett par år blev han även avsatt. Resultatet av Engelbrektupproret blev en stor skattelättnad för folket. Engelbrektupproret riktade sig inte mot unionen i sig utan var mer riktat mot maktbalansen i den. Långt innan skatterna sköt i höjden hade det funnits ett missnöje med unionen, men det var enligt mig Eriks aggressiva politik som fick bägaren att rinna över. Redan på den tiden fanns det människor som var maktgalna och ville ha sin del av kakan. Det var ju t.ex. därför adeln anslöt till upproret. Under större delen av unionens varande var situationen kaotisk, detta berodde på att det fanns fler liknande Erik av Pommern.
Från mitten av 1400-talet fanns det två grupper i Sverige. Unionsanhängare (oftast de stora jordägarna) och unionsmotståndare. 1470 dog den valde kungen Karl Knutsson Bonde vilken, efter att ha misslyckats att bli unionskung, bedrivit en mycket unionsfientlig politik. Vid Karls död blev Sten Sture d.ä. riksföreståndare. Sten var en stor unionsmotståndare och kämpade för att Sverige skulle lämna unionen. Stens motsättningar mot unionen hade inget att göra med länderna inom den, utan mer om maktpolitiska och ekonomiska intressen. Vid ett tidigare tillfälle hade danska kungen Kristian I hyllats som Sveriges kung, och under högsommaren 1471 kom han tillbaka för att lägga under sig Sverige. Som ledare för unionsmotståndarna bestämde Sten sig för att försvara Sverige från den danske kungen. Torsdagen den 10 oktober 1471 möttes de två regenterna uppe på Brunkebergsåsen. Det blev ett mycket hetsigt slag med vilda skottlossningar och kluriga anfallsmetoder. Slaget vanns av Sten Sture d.ä. och han ansågs därför som en hjälte bland unionsmotståndarna. Kristian fick fly och seglade tillbaka till Danmark. Jag menar att slaget vid Brunkeberg inte var en nationell kamp mellan Sverige- Danmark eftersom ex. adeln och bönderna från Uppland och släkten Oxenstierna stred på danskarnas sida. Ett beslut som skulle påverka fler länder än Sverige var när Sten Sture d.ä. bestämde att Sverige skulle styras av ”svenske inländske män”. Sten Sture och rådet tog bort den gamla stadslagens bestämmelse att städernas myndigheter till hälften fick bestå av tyskar. Detta anser jag vara en hämnd för att Hansan stött Kristian i konflikten, (genom att genomföra en handelsblockad mot Sverige).
Den stora drottningen, Margareta, dog 1412, men hennes idéer om försoning mellan folken och ett samarbete mellan de nordiska länderna levde kvar. Det var därför många inte ville bryta sig ur unionen på riktigt. Trots att den efter Margaretas död började tappa sitt ursprung, hade ”den lilla människan” fortfarande hopp om unionen. Redan under Erik av Pommerns tid gick unionen överstyr. Erik efterträddes av Kristofer av Bayern, men efter Kristoffers död 1448 stod Sveriges tron tom. Sverige envisades att tre gånger i rad välja den något sluge Karl Knutsson Bonde till kung. Efter att ha misslyckats att bli unionskung bedrev han en mycket unionsfientlig politik. Detta drev honom i konflikt med kyrkan och en del av rådet, men hans uppnosighet skulle bli vägledande för hans efterföljare.



3. Med hjälp från Lübeck, den ledande hansestaden, lyckades Gustav Vasa besegra Kristian II 1523. Gustav fick hjälp från unionens största fiende tack vare att han lovade Hansan tullfrihet vid handel med Sverige. Eftersom Gustav Vasa även var en av de svenska unionsmotståndarna, trodde Hansan även detta skulle gynna dem i längden. Hansan motarbetade en stark nordisk union, något som Kristian kämpade hårt för att skapa.
Jag anser inte att det finns ett särskilt skäl som var avgörande för händelseutvecklingen utan händelserna bygger på varandra. Gustavs kröning hade föregåtts av många tvister, inte bara mellan Gustav och unionen, utan även hans företrädare. Redan under Sten Sture d.y. s tid hade det förekommit en maktkamp mellan Sten Sture och Kristian II. År 1518 belägrade Kristian II Stockholm. Detta följdes av ett slag utanför Brännkyrka, något som Sten Sture vann. Kristian fick då häva sin belägring, men för att behålla vapenvilan var Sten tvungen att ge några av sina bästa män i pant till Kristian. Detta var mer ett sätt för Kristian att avväpna Sverige, för så fort han fått de svenska stridsherrarna lämnade han Stockholm för att segla tillbaka till Danmark. En av de män som tagits som gisslan var Gustav Vasa. Om han inte hade tillfångatagits då, skulle historien tagit en annan vändning. 1519 lyckades dock Gustav Vasa fly och våren 1520 landsteg han åter igen i sitt hemland, närmare bestämt i Kalmar.
Att Kristian II valde att åter igen anfalla Sverige 1519 är också relevant. Under 1519 och 1520 lyckades Kristian både lägga under sig Västergötland och Öland. I mars 1520 kom Kristian överrens med det svenska rådet och blir därför godkänd som unionskung även i Sverige. Men för att bli accepterad av det svenska folket var han tvungen att förhandla med Sturepartiet, ett parti som var emot unionen och leddes av Sten Sture d.y., och inta Stockholm. För att klara av detta var Kristian tvungen att be om hjälp av Hansan igen. Hansan lovade då att återigen strypa alla handelsförbindelser med Sverige. Detta var bara en början av Kristians plan som gick ut på att alla svenska unionsmotståndare skulle avlägsnas. I september 1520 intog han även Stockholm.
Härpå följde att i början av november 1520 ägde Kristian II:s kröning rum, en kröning olik alla andra. Alla svenska adelsfamiljer, däribland Gustav Vasas föräldrar, kallades till Stockholm för att delta i Kristian II:s kröningsfest. Efter tre dygns firande, den sjunde november, lät Kristian stänga alla stadens portar och utlysa utegångsförbud. Efter detta märkliga slut på festandet följde tre dagars helvete. Kristian lät halsugga nästan 100 personer under dessa tre dagar, däribland Gustav Vasas far och släkt. Hans mor däremot fängslades och alla släktens rikedomar beslagtogs. Bakgrunden till Stockholms blodbad var att Kristian ville göra sig av med alla unionsmotståndare. Bland högadeln fanns många av de höga Stureanhängarna, men de var inte de enda som fick sina huvuden avskurna. För under sin eriksgata, runt juletid 1520, avrättade även Kristian Stureanhängare från lägre samhällsklasser så som borgare, bönder och lågadelsmän. Men en unionsmotståndare hade han missat, nämligen Gustav Vasa.
Ytterligare en händelse som påverkade historian var att redan vid Gustav Vasas landstigning 1519 startade han ett uppror mot Kristian II, och han fick en bra start. Gustav vände sig nämligen mot Dalarna som tidigare hade stött både Engelbrektupproret och Sturarna. De ställde sig gärna bakom Gustav och 1521 blev han vald till Dalarnas hövitsman. Samma år valdes han även till riksföreståndare av Sverige, men han var inte accepterad som Sveriges nya regent ännu. Som jag tidigare nämnt var Gustav herre över Dalarna, Gästrikland, Västmanland och Närke, dock inte av de fasta slotten. Då tog han hjälp av hansastaden Lübeck som gick med på hans villkor, vilket gjorde att han tillslut kunde inta t.ex. Stockholm och så småningom krönas till kung. 6 juni 1523 valdes Gustav Vasa till kung av en riksdag i Strängnäs. Efter Gustavs kröning kunde han på många sätt utnyttja Stockholms blodbad. Inte bara genom att han fick mycket fler anhängare, utan även genom att skaffa sig inflytande. Ca 15 riksråd hade avrättats och många andra tvingats fly under blodbadet. Många slottslän stod på så sätt utan innehavare, detta kunde Gustav utnyttja genom att tillsätta anhängare och på så sätt skapa sig ett inflytande i de länen.
Viktigt i denna händelsekedja var även Hansans ställning vad gäller Gustav Vasas väg mot den svenska tronen. Efter att ha hämtat stöd från Dalarna och sedan arbetat sig neråt var Gustav Vasa i mitten av 1521 herre över Dalarna, Gästrikland, Västmanland och Närke, dock inte av de fasta slotten. Gustav förstod att det skulle vara svårt att ta makten utan ett antal viktiga fästningar, men med brist på både belägringsmaterial och krigsövat manskap skulle det nästan vara helt omöjligt att inta slotten. Det enda sättet som återstod för Gustav var att svälta ut de försvarande. Detta var ett effektivt sätt mot fästningar nära havet och efter att ha fått stöd från Hansan i Lübeck kunde Gustav Vasa tåga in i både Stockholm och Kalmar samma år som han kröntes till kung. Hansan hjälpte Vasa med att blockera hamnar för att på så sätt kunna svälta ut försvararna, men det gjorde de enbart på egen vinning. Kungavalet av Gustav Vasa inträffade då Kristian den andre fördrivits inte bara från Sverige utan även från Danmark. Detta eftersom de nya danska makthavarna ansåg att valet av Gustav Vasa var det absoluta slutet av Kalmarunionen som mer eller mindre funnits under ca 200 år. Hansan var även mycket pådrivande när det kom till detta beslut. De ansåg att valet och brytningen av unionen skulle vara till nytta för dem. Tack vare de stora lånen unionen hade och den politiska splittringen i Norden hoppades Hansan att de på så sätt skulle kunna återta den makt inom handeln som de förlorat under den tid unionen funnits.
Som jag ser det var det en kedja av händelser som gjorde det möjligt för Gustav Vasa att bli kung i Sverige, ingen händelse var viktigare än den andra.


Källor:Källförteckning:
Internetkällor
071026
http://ne.se/jsp/search/article.jsp?i_art_id=714399&i_word=margareta Drottning Margareta
http://ne.se/j...