Beslutet

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Han klev långsamt upp ur karet av förgylld mässing och blev omedelbart inlindad i en vit handduk av linne, varpå den ene kammartjänaren, en ung pojkspoling vid namn Kagg, bragte en uppsättning nya och rena kläder inför aftonens måltid och dess efterföljande danstillställning. Den andre kammartjänaren, en aningen äldre gosse vid namn Hultman, befann sig i hörnet av det lilla rummet där han stod vänd med ryggen mot kungen och Kagg. Han tycktes ordna med någonting av större storlek, men var ytterst hemlighetsfull i sina handlingar och visade intet.
”Vill ni bära den blåa eller den purpurfärgade rocken till kvällens festligheter?” frågade Kagg och förde fram de två klädesplaggen, vilka både till tyg och form passade en sann barockfurste, som både till namn och till person konung Karl den tolfte med sanning var. Denne artonåring hade varit enväldig härskare av Sverige och alla dess provinser i snart tre år, men ändock han var ej lycklig. Han hade tvingats bevittna sin mor, sin far och sina fyra bröder långsamt och plågsamt förtvina och försvinna i diverse ödesdigra sjukdomars ondskefulla och hånfullt skrattande makter. De enda som nu fanns i hans konstanta närhet, var politiskt inriktade lismare, vilka krälade kring hans fötter och lindade in sina politiska ord i falska och vackra fraser av kärlek och tillgivenhet.
Han hade varit ensam härskare i tre år, allom rådande och med allenast Gud att stå till svars för. Hans makt, hans ansvar, sträckte sig långt över gränserna för vad som axlades vanliga adertonåringar, men med denna oerhörda makt tillkom även vissa skyldigheter och förpliktelser, dock vilka de flesta han med lätthet fullföljde. Ehuru fanns det ett område där han var oböjlig liksom den hårdaste sten, oföränderlig liksom det faktum att vatten alltid rinner i nedåtstigande riktning, halsstarrig liksom ett barn som ej fått sin vilja igenom.
Han vägrade gifta sig. Vägrade att ens se på de inställsamt kvittrande påfåglar som städse omgav honom i hovet och i kretsarna vilka han umgicks. De reste från överallt runtom i Europa, skickades till det kalla och karga Sverige utav sina fäder och mödrar för att göra ett gott parti med konungen, klädde upp sig i paradklänningar och spenderade timmar på att se så behagliga ut som möjligt. Allt för att erhålla den unge, stilige och mäktige konungen Carolus XII:s affektion. Han rös till när han tänkte på alla de adliga herrarna vilka med oljiga tungor framställde sina döttrar i bästa tänkbara dager, skickade deras porträtt till hovet i Stockholm och mutade anställda att tala fördelaktigt om de unga adelsfröknarna.
Han hatade dem. De kastade sig för hans fötter och grät då han gick förbi, bad om hans kärlek och nåd, prisade honom likt Gud och överöste honom med alla tänkbara ömhetsbevis. Så fort han varskoddes deras påträngande närvaro, höll han huvudet högt och blicken fäst på allt annat utom damerna, liksom gick han i en tunnel, oförmögen att se vad som därutanför fanns. Han tänkte inte ens bevärdiga dem med ett ögonkast, ty de skulle genast tolka detta som ett bevis på hans intresse, fast den egentligen var obefintlig.

”Jag tager den blåa rocken, ty det äro den färg, som kläda mig bäst”, sade Karl till sin kammartjänare Kagg, vilken genast påbörjade påklädandet av den konungsliga lekamen, vilken var lång, välväxt och slank till formen. Han var ett halvt huvud längre än de flesta, vilket gjorde honom än mer majestätisk, liksom var det icke nog med det faktum att han regerade en av Europas starkaste stormakter.
Alldenstund Kagg klädde konungen inför supé och dans, framträdde den i hörnet stående Hultman och vände sig mot de två herrarna. Bakom ryggen höll han något som till formen liknade en oval målning, måhända ett porträtt. Han tog ett kliv framåt, granskade inledningsvis konungen som med armarna utsträckta mot sidorna gjorde det lättare för påklädning, därefter förflyttade Hultman blicken mot golvet, där hans svarta skor med fyrkantigt spänne glänste i skenet från de på väggen uppsatta kandelabrarna. Rummet var i övrigt mörkt, och han gladdes åt detta ty det kunde dölja hans nervositet. Han svalde en klump i halsen och utväxlade en menande blick med Kagg.
”Ers majestät”, började Hultman.
Karl såg fatigerad ut då han kastade en blick mot kammarherren.
”Vad?”
”Hans höghet torde väl veta, vilka som lärer införställa sig under aftonens middag och lekar?”
Karl nickade.
”Måhända”, tragglade Hultman vidare. ”Men därest ni skolom bliva surprenerad utav en viss persons… behag, är det min plikt att varsko min herre innan något så fatalt bliver skett.”
Karl höjde ena ögonbrynet och såg bort för ett ögonblick. Undertiden detta skede, blottade Hultman det som han dittills dolt bakom sin rygg. Det var mycket riktigt ett porträtt, och därtill en kvinnas!
Då kungen vände blicken åter mot Hultman, tvangs han se på fruntimret på bilden vilken log med rosenröda läppar i ett vitpudrat ansikte med körsbärsblossiga kinder i en posering som uttryckte dygd och moral, som sig bör hos en ung dam av fin börd. Porträttet var så förskönat, att hon snarare såg ut som en vaxdocka än en livs levande människa. Det gjorde honom förbannad.
”Vet hans majestät, vad som tänkas dölja sig under dessa lager utav silke och sammet, vad som finnes därunder om man leta blott en kort stund?” sade Hultman sakteligen och pekade på porträttets delar, där beröring vanligtvis skulle betraktas högst opassande. Hultman höll fram porträttet för kungens ögon och nickade knappt synbart åt Kagg, vilken då han emellertid fortfarande klädde konungen, ”råkade” släta till byxorna på just det ställe som vanligtvis gjorde en man uppeggad. Men då kung Karl inte var någon vanlig man, och kunde stå emot kättjans frestelser bättre än någon, blev han istället vredgad och kastade sig bakåt.
”Vem har mutat er!?” fräste han och drog fram sin värja. Hultman föll gråtande på knä, knäppte händerna och bad om nåd.
”Det var greve Stenbock…!” hulkade kammartjänaren och böjde huvudet mot golvet så att några tårar neddroppade och snabbt torkade in i träet.
Karl, som för komplett påklädning blott saknade sin långa, brun-lockiga peruk, tog den hastigt på sig och avlägsnade sig från rummet, där han lämnade en snyftande Hultman kvar, samt kammarherren Kagg, vilken med stora ögon såg på honom och sakta skakade på huvudet.

Carolus kastade ifrån sig värjan då han tog sig igenom de tomma salongerna på slottet, vilka med sina praktfulla attiraljer och sniderier, de av siden vävda stoldynorna och de stora gobelängerna, bara gjorde honom än mer illa till mods. Trots att han gick själv, kändes det som om han var förföljd utav lismare, inställsamma adelsdamer och politiskt sluga opportunister.
De tjocka klackarna på hans skor klapprade mot stengolvet då han hastigt närmade sig salen där middag skulle förrättas. Han kunde känna sina egna andetag, nästan flåsande, både utav ilska för den nyss bemälte scenen hos kammartjänarna och utav ansträngning för den hastigt företagna promenaden genom slottets salonger. Trots denna vrede visade han den aldrig utåt. Han höll den inom sig och blottade därmed intet, ty det skulle vara till hans fienders förmån att se honom försvagad av ilska och diverse andra veka känslor såsom rädsla och feghet. Istället stannade han upp just innan dörrvakterna slog upp salongsdörrarna, klistrade på sitt vanliga leende och sin vanliga munterhet, innan han äntrade det stora rummet som redan blivit fullsatt.

Tre trumpetare ljöd i sina trumpeter då han klampade förbi de purpurklädda statsmännen med sina unga fruar, de rika baronerna och grevarna och resten av de inbjudna. Han hade inget intresse av att veta namnet på alla gäster, men han hade prompt befallt att hans närmsta generaler och riksråd skulle närvara. De skulle sitta närmaste honom vid bordet och deras namn var greve Piper, general Rhenskiöld, Hans Wachtmeister, Arvid Horn med mera. Lite längre ned vid bordet satt greve Stenbock. Den förrädaren.
Karl såg på honom en stund med leende läppar, trots att ögonen brann av avsky. Emellertid ville han icke avslöja något, utan vid ett senare tillfälle ge Stenbock det straff som han rätt förtjänade, för att ha mutat en av de anställda för sina egna syften och på så sätt försökt påverka konungen.
Då han passerade den ordinära uppställningen av fruntimmer som städse radade upp sig bredvid hans stol kring bordet, var det en flicka som nära svimmade då hon nästan snuddade vid hans arm. Hon drog fram sin solfjäder och viftade den febrilt under näsan för att inta luft, då den starka korsetten satt hårt snörd och försvårade hela processen. Adelsdamerna var fyra till antalet och var döttrar till några av de förnämsta herrarna kring bordet. Allenast en utav dem var av ringare börd, då hon endast var dotter till en av de äldre kammartjänarna vid hovet. Hon suckade trött då kungen passerade, gäspade bakom handen och granskade de stilfulla dekorationerna i rummet, takets målningar och alla möblerna. Egentligen ville hon inte vara där, hon gillade inte ens konungen av Sverige. Hon fann honom kall och tystlåten. Hon hade tvingats dit av sin far, som bara ville se henne förmälas, ty hon var sexton år och därmed giftasvuxen.
”Notre roi, l’ illustre héro, glorieux et puissant - Charles douze!” ropade en hovjunker på franska då konungen begynte sätta sig ned. De inbjudna gästerna följde hans exempel och oförtövat spred sig ett sorl av småprat genom salongen då de livréklädda servitörerna gjorde entré, medförandes silverserviser på vilka låg fasan, småfåglar, lamm, fisk, rovor, rådjursstekar, apelsiner, citroner, bakelser, vin, champagne, för att bara nämna några av de kopiösa mängder rätter som skulle komma att intas under kvällen.
Måltiden tog sin början då Karl skålade för de inbjudna och gav dem tillåtelse att supera. Han bad dem även att dricka friskt. Själv åt han rätt mycket, och samtalade om diverse spörsmål med sin närmsta bordsgranne, greve Piper, en äldre herre som var mycket skarp och käck. På detta vis fortgick middagsbjudningen och alla åt rikligt, förutom servitörerna och lakejerna, som fick stå vid sidan av och betrakta det hela, liksom de fyra unga damerna vid kungens sida. De kunde endast stå där de stod och hoppas på att träffas av konungens blick, oaktat visste de att han inte skulle se åt deras håll. Den unga damen som var dotter till en utav kammartjänarna och mycket ointresserad av den svenske konungen, blev genast mycket trött och rastlös där hon stod. Den stela klänningen var obekväm och benen värkte av att inte få tillstånd röra sig. Hon gäspade stort och såg på kungen. Han talade alltjämt med greve Piper, var fåordig och log konstant. Det var nog för henne. I sin dåsighet vände hon sig om med en suck och klev sakta iväg från bordet, till allas surprenering och förfäran. Hennes steg ekade i den avlånga salen och då hon slog sig ned i en fåtölj vid väggen och därmed vände blicken mot bordet, såg hon hur hon hade allas ögon fastnaglade i sig.
”Kristina!” väste hennes far, som satt längst ned vid bordet jämte hans likar av samma rang. ”Vad håller du på med?”
Kristina höjde på ena ögonbrynet och granskade de truliga, vitpudrade ansiktena som balanserade höga peruker och mätte henne med sina skeptiskt genomträngande blickar. I denna massa utav förvånade och förfärade, urskiljde hon något som var unikt för sitt slag, något som starkt surprenerade henne. Nämligen, att kungen av Sverige såg henne rätt i ögonen! Han satt bakåtlutad i sin stol med benen slappt utsträckta mot golvet, stödde ena armbågen mot armstödet och fingrade på en hårlock på sin peruk, samtidigt som han uttryckslöst betraktade henne.
För ett ögonblick trodde hon sig skönja ett smått roat uttryck i hans ansikte, men då hon som bäst höll på att studera saken vidare avbröts hon utav sin far, vilken med läppar darrande utav vrede närmade sig henne med hastiga steg. Understundom vände han sig om mot konungen och log skamset med rödflammande kinder, varpå kungen endast gjorde en slö gest med handen som om han bortviftade en bananfluga.
”Nu följer du med mig…” väste Kristinas far genom spända käkar och tog ett fast grepp om hennes arm, vartefter han ledde henne ut ur salen genom närmsta dörr som fanns att tillgå för att undgå de viskningar och menande blickar som färdades kring matsalsbordet i hastig takt.

Karl stod vid det lilla fönstret i sin arbetskammare och drog isär sidengardinerna med pekfingret för att se ut mot borggården, vilken låg mörk och öde som sig bör på kvällskvisten. Endast månen lös upp de röda tegelstenarna och de blänkande fönstren på andra sidan slottet, där den stundande danstillställningen inom bara några minuter skulle företagas. Det hade varit en märklig kväll, ty han hade upplevt någonting som han aldrig bevittnat förr, och det hade försatt honom i djupa tankar. Han hade begett sig till sin arbetskammare helt oförmedlat efter det att supén var över, och lämnat sina gäster allenast med uppmaning om att förflytta sig till balsalen. Han behövde vara för sig själv och begrunda vad som skett. Denna flicka hade bara gått sin väg, lämnat de andra damerna och inte brytt sig om de påföljande reaktionerna. Hon fann honom vara ointressant! Ja, han, självaste konungen av Sverige, som ju med lätthet kunde få vemhelst han ville, om han så ville, hade blivit avsnoppad av en enkel flicka av ringa börd! Hon hade vänt honom ryggen, utan rädsla för de straff som kunde vederfaras henne för ett sådant företag.
Icke förty, kunde han låta bli att le åt det hela. Han fann det på ett sätt amusant och spännande. Icke en gång förr hade detta skett, att han blivit avspisad utav en kvinna på detta vis, och eljest då han hade sett på henne de där korta sekunderna hade han märkt, att hon var rätt fager.
Det knackade lätt på dörren. Carolus satte sig ned i sin svarta läderfåtölj och plockade upp fjäderpennan som låg på det mörka skrivbordet av stilfullt utmejslad mahogny. In genom dörren stack ett plufsigt ansikte, blekt och skärrat.
”Eders nådige majestät, jag beder eder högst underdånigast om lov att kräva en förklaring utav min dotter inför eder, angående den horribla scenen som tog plats under middagen”, sade den gamle kammartjänaren med sin mest bönfallande röst. Kungen såg likgiltigt på mannen en stund innan han ryckte på ena axeln och vinkade in kvinnan.
Kristina klev irriterat in i rummet och hörde hur dörren stängdes bakom henne. Hon var ensam med konung Carolus. Han satt på sin stol och stirrade ned i dokumentet på skrivbordet, låtsades skriva någonting viktigt och gjorde en liten gest med handen som för att ge Kristina tillåtelse att komma med sin förklaring. Den kom icke, varför han blev tvungen att blicka upp från dokumentet.
”Nå? Vad haver ni att säga till ert försvar?” sa han lugnt. Kristina suckade besvärat.
”Jag var trött och ville sitta ned. Är det ett brott?”
”Förvisso. Det är ett brott att inte hysa respekt för sin konung.”
”Jag trodde inte att konungen fann något nöje i oss damer, ty ni såg intet en gång på någon av oss. Uppriktigt sagt, så hade jag en förhoppning om att ni inte skulle märka att jag gått min väg.”
Hon satte armarna i kors och stirrade djupt in i kungens ögon, vilka hon först nu fann vara djupt blåa och vackra. Hon hade icke haft tillfälle att granska dem närmre förr, men då de nu besvarade hennes blick kunde hon inte värja sig. Hon log.
”Inte märka? Vet ni ej vem jag är..? Jag ser allting”, påpekade Karl ironiskt.
Åt detta tvangs Kristina utbrista i ett kort skratt, ty det var förvisso skrattretande.
”Ja, vem är ni?” retades hon. ”Ni yppar inte mycket i egenskap av er person, varför det enda jag ser är en kung. Säg mig, vem är Carolus i sanningens ord?”
Kungen dröjde med sitt svar. Detta torde han sannerligen inte tolerera! Denna naiva flicka stod helt fräckt och talade till honom, som vore han den enklaste drängen, trots att hon var hans undersåte i färd med att snart bli tilldelad sitt rätta straff för respektlöshet mot hans konungsliga höghet. Varför tolererade han det? Varför fann han det lustigt?
”Om ni är så fräck att ni tror jag skulle yppa min personlighet inför er…”
”Icke alls, icke alls…” avbröt Kristina och skakade på huvudet. ”Vid närmare eftertanke, haver jag inget intresse för saken. Tilldela mig därför allenast mitt straff, och jag skall avlägsna mig.”
Hon började utav uttråkelse att granska sina naglar och korrigera dess brister med fingrarna, varför kungen stirrade på henne. Utåt sett var han likgiltig. Ehuru inombords skrek han av förvåning.
”Jag ser, att ni icke hyser fruktan inför min makt och er kommande dom?”
Han försökte låta indifferent.
”Ackurat. Fruktan är för veklingar och harpaltar”, påstod Kristina bestämt och väntade otåligt på att få lämna rummet.
Karl kunde inte röra en min. Han kände någonting som var obekant honom, någonting som han aldrig förr känts vid. Det var som en våg av brinnande vätska fladdrade runt inom honom, gjorde honom tillfredställd på ett sätt som förr varit okänt. Han visste inte vad det var, men det gjorde honom irriterad. Han fick inte förlora kontrollen.
”Nu vill jag att ni lämnar mitt arbetsrum”, sade han till Kristina. Nu var det hennes tur att bli förvånad.
”Nu..? Men… straffet..?”
”Ni slipper straffet.”
”Varför?”
”Emedan ni har bevisat att ni icke hyser rädsla, benådar jag er och låter er passera denna gång.”
Vid dessa ord gjorde Kristina sorti, tog sig igenom slottet och äntrade danstillställningen. Trots lättnaden över att ha sluppit straff och tillslut fått lämna den enerverande mannen, var det någonting som fick henne att vilja vända på klacken och återvända till Carolus. Då hon sett de där mörkt blåa ögonen möta hennes hade någonting tänts, vad visste hon ej, bara att det varit någonting starkt och märkligt. Kanske var han inte så kall som hon trott?

Musiken begynte spela då konungen anlände. Eftersom att allesammans visste att han ytterst sällan dansade, tog sig de gladlynta och uppspelta gästerna frihet att kliva ut på dansgolvet och stega runt i menuetter och tyska danser. Orkestern spelade flitigt och från hjärtat.
Kristina stod i ett hörn jämte några adelsdamer och ett fåtal herrar, vilka entusiastiskt talade om diverse spörsmål, medan det enda hon själv kunde göra, var att granska majestätet, vilken placerat sig på motsatta sidan salen bakom två av sina generaler. Han stod krokryggig som en bonddräng och stirrade ned i golvet, smuttade på sitt vinglas och sade inte två ord. Kristina skrattade och skakade menande på huvudet då hon bevittnade honom, men i just det ögonblicket såg han upp och blev varse hennes gester. Han ställde ifrån sig glaset och klev raskt och klumpigt genom salen, tvärs genom de dansande paren och gjorde halt framför henne.
”Får jag be om dans?” sade han hastigt och en lätt rodnad kunde skymta på hans kinder. Kristina log.
”Naturligtvis.”
Således klev de ut på dansgolvet. Carolus tog hennes hand och kände hur ännu en våg sköljde igenom honom, precis som inne på arbetskammaren tidigare. Trots att hans danskunskaper inte var vad de torde, fann han det ändock trevligt. Kristina var heller inte någon mästarinna, men de båda gjorde så gott de kunde. Karl hade inte funnit den rätta finess som krävs av en dansare, varför han blott stampade kring golvet och slängde runt med sin danskavaljerska liksom vore hon en vante. Hennes håruppsättning slokade och föll runt axlarna, men det gjorde henne ingenting.
”Ni är icke rädd för att dansa, trots att ni icke är bra”, påpekade hon med ett leende och slängdes vidare runt liksom vore hon lätt som en fjäder.
”Jag räds intet!” utbrast Carolus och instämde i hennes leende.
”Intet? Menar ni verkligen… intet?”
”Intet.”
Då dansen befallde dem att röra sig närmre varandra, viskade hon;
”Jag vill utmana er.”
Karl höjde intresserat på ena ögonbrynet.
”Låt höra”, sade han lugnt.
”Jag utmanar er… att kyssa mig.”
Det krävdes inte mer än så, för att Carolus skulle ta ett fast grepp om hennes handled och nästan släpa henne ut ur salen. Han lät sig inte hindras av de chockade utrop och flämtningar som pågick runtomkring honom, utan lämnade danstillställningen tillsammans med Kristina. Detta skulle orsaka skvaller för flera år framåt.

Det var mörkt i det lilla rum som de hamnade i. Endast några få kandelabrar vars vaxljus fladdrade gjorde det möjligt för dem att se varandra. Dörren stängdes bakom dem och de fann att de var ensamma.
Carolus böjde sig långsamt närmare Kristina, lade sina armar runt hennes midja och slöt ögonen. Han hade aldrig varit mer säker på någonting i sitt liv, just nu förbannade han sig själv för att ha undvikit detta så länge, när det i själva verket var just vad han velat ha och behövde. Kristina sträckte upp armarna och slingrade dem runt hans hals, lutade huvudet bakåt och mottog den mjuka, fuktiga kyssen. Han höll läpparna kvar hos henne en stund, smekte dem, karesserade, och njöt av den underbara känslan. Aldrig hade han vågat ge sig hän på detta vis,...