Dagen D

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Dagen-D

Tidigt på morgonen den 6 juni 1944, landsattes de första styrkorna på stränderna Gold, Juno, Sword, Utah och Omaha i Normandie. Soldater från Frankrike, USA, Storbritannien och Kanada deltog i operation overlord som kom att bli ett av historiens viktigaste och mest omtalade slag. 156 000 man och ca 1700 motorfordon landsattes från luften och från havet på de fem stränder.

Förspel

Planeringsarbetet inför operationen startades på allvar i januari år 1943, man hade bara två val gällande landstingnings plats, dessa två områden var Calais och Normandie. Anledningen till att man var så begränsad var p.g.a. jaktplanens aktionsradie.
Calais-området erbjöd helt klart de bästa landstigningsstränderna, dessutom var vägen till Tyskland relativt kort. Men just för detta var det mest sannolikt att fransmännen skulle gå till anfall just vid Calais, och av detta skäl var det också den bäst försvarade delen, av Atlantvallen eller Festung Europa. Trots att Calais-området ligger närmast England erbjuder Normandie en relativ närhet till ett större antal engelska hamnstäder än vad Calais gör. Det bestämdes att landstigningen skulle ske i Normandie.

Dwight D. Eisenhower som var den amerikanska generalen utsågs i december 1943 till överbefälhavare för de allierade.
Månaden efter det utsågs den birttiske generalen Bernard L Montgomery till befälhavare över invasionens markstyrkor. Planeringen var i full gång och man räknade med att behöva utföra en landstigning från havet med tre divisioner och en luftlandsättning av ytterligare två stora styrkor.

Mycket snart efter att Montgomery blev utnämns till befälhavare ökade han anfallets storlek till att istället sjölandsätta fem divisioner och tre luftlandsatta. Mer är 6 000 fartyg av olika kategorier skulle behövas, varav 4 000 landstigningsfartyg, 130 krigsfartyg skulle behövas, detta för artilleri understöd. Landsättningen skulle stödjas av 12 000 flygplan, 1 000 av dessa skulle flyga in fallskärmstrupperna. Det skulle också fällas 5000 ton bomber över de tyska ställningarna, detta för att mjuka upp de tyska försvaret.
För att den tyska försvarsledningen skulle bli helt övertygad om att invasionen verkligen skulle äga rum i Calais-området, sattes en mycket omfattande avledningsmanöver igång, dena operation gick under namnet Operation Fortitude. Det skapades helt fiktiva amerikanska armégrupper, med ej existerande personal och utrustning, man hade också en mycket omfattande radiotrafik. Tyskarna intresse av att få reda på allt de kunde i förväg var självklart väldigt stor, därför hade de ett stort nätverk av spioner i de södra delarna av England. Dock så hade samtliga spioner ertappats och fängslade. Spionerna hade ställts inför valet att bli arkebuserade eller att arbeta mot sina tidigare uppdragsgivare. Dessa kontraspioner användes sedan för att skicka noggrant bearbetad information och uppgifter som ytterligare bekräftade att Calais var det sannolika anfallsmålet. Att förmedla denna information till den tyska stridsledningen stod englands mest pålitliga dubbelagent under kodnamnet Garbo. Garbo sågs också av tyskarna som deras mest pålitliga spion i England då Garbo försett tyskarna (på den engelska underrättelsetjänstens godkännande) med "högst pålitlig" information innanOperation overlord. Tyskt försvar

I november 1943 hade Adolf Hitler fastslagit att hotet av en invasion i Frankrike inte längre kunde förbises. Han utsåg då den tyska generalen Erwin Rommel till kustförsvarsinspektör och även till befälhavare över tyska Armegrupp B som var de markstridskrafter som skulle försvara norra Frankrike. Rommels fasta övertygelse var att det enda sättet på vilket det skulle gå att slå tillbaka en invasion var att vidta motattacker på stränderna så snabbt som möjligt och med stöd av pansartrupper. Han begärde därför att få in en någorlunda stor avdelning stridsvagnar så nära kusten som möjligt så att omedelbara motanfall kunde genomföras. Hitler hade inte samma uppfattning och delade de sex tillgängliga pansardivisionerna så att tre lades direkt under Rommel och de övriga tre placerades på långt avstånd från stränderna. Dessa fick inte under några som helst förhållanden sättas in utan Hitlers direkta medgivande. Tysklands flygvapen ”Luftwaffe” styrka i norra Frankrike var mycket liten och omfattade enbart 169 jaktplan. Som en del av Atlantvallen hade tyskarna förstärkt försvaret närmast stränderna. Anläggningarna försvarades av fyra divisioner. Dock var det enbart en av dessa divisioner att betrakta som en någorlunda stark. Medan en pansardivision försvarade Caen och en annan pansardivision, men namn 12. ”SS-Panzer-Division Hitlerjugend”. Soldaterna i 12:e SS hade alla rekryterats direkt från Hitlerjugend vid 16 års ålder år 1943. Denna division kom att bli känd för att dess soldater stred mycket modigt i de kommande striderna. Utöver detta hade försvararna översvämmat delar av markområdens innanför Utah Beach för att försvåra, eller om möjligt, omöjliggöra anfall med fallskärm- och glidflygplanstrupper.



Landstigningen
Sword
Den 8 km långa stranden och var den östligaste landsättningsplatsen under invasionen. Den låg ca 15 km från staden Caen. Stranden delades in i fyra zoner från väst till öst: Oboe, Peter, Queen och Roger. Till skillnad från de andra landsättningsplatserna hade Sword Beach en relativt liten tysk försvarsstyrka. Landstigningen koncentrerades vid Queen-sektorn. Brittenrnas huvudmål var att snabbt nå och inta nyckelstaden Caen, samt ett närbelagt flygfält ,Carpiquet. Landstigningen påbörjades med att en division gick i land vid sektorerna Peter och Queen klockan 07.25. De svaga försvaret man stötte på gjorde att britterna redan inom 45 minuter hade flyttat upp striderna på land.. Attackerna slogs tillbaka av britterna och de tyska styrkorna var helt neutraliserade sent på eftermiddagen. Då hade 54 av 98 tyska pansarvagnar slagits ut. Efter dagens slut hade ca 30 000 brittiska soldater landsatts, varav endast 700 hade stupat eller sårats. Målet att nå Caen hade dock inte varit lyckat och britterna blev stillastående 6 km från staden på grund av tyskarnas tuffare motstånd. Landstigningen på stranden hade även tagit längre tid än beräknat på grund av den stora mängd av människor och utrustning som lastades av.


Juno
Juno beach kallades även för ”den kanadensiska stranden” detta för att det var kanadensiska soldater som seg iland på stranden. Juno var efter Omaha den tyngst försvarade stranden . Höga vallar mot havet och bunkrar utplacerad längs stranden gjorde de hela svårt för kanadensarna, De tyska soldaterna som stred var mesta dels, pojkar under 18 år,män över 35 år och veteraner som blivit skadade på den ryska fronten, detta underlättade de hela lite för de allierades styrkor. Luftbombardemang som riktades mot Juno Beach dagarna innan D-dagen orsakade ingen större förluster för de tyska posteringarna på stranden. Även flottan bombarderade stranden med lyckades bara förstöra 14 % av bunkrarna på stradnen. Tyskarna fick även hjälp av vädret i en halvtimma vilket gav de tid att omgruppera mellan bombardemanget av stranden och landsättningen av de kanadensiska trupperna. Under den första timmen av striderna så förlorade kanadensarna ca 50 % av sina styrkor, ungefär efter samma tid så hade de säkrat stranden fram till sjöväggen och kunde raskt avencera innåt land. Ingen av D-dagens invasionsstyrkor, inklusive den kanadensiska divisionen, lyckades säkra sina mål inåt landet, men de kanadensiska kom närmast av alla allierade formeringar.



Omaha
Den amerikanska 1:a infanteridivisionen utsattes för landstigningens största prövningar. När det gick iland på Omaha .Nästan inga av deras simmande stridsvagnar lyckades ta sig till stranden utan sjönk i den hårda sjögången. Deras motståndare i land, den tyska 352:a divisionen, hörde till de allra bäst övade och krigsvana trupperna på stranden. Deras goda stridsställningar var också en anna svårighet för amerkanernaa. Tyskarna låg ovanpå branta klippor med god sikt och med ett bra skjutfält över stranden. De tyska försvaren var mer eller mindra intakta, trots alla bombarderingar när de första anfallsvågorna kom iland på stranden. Soldater som inte dödades med det samma hittade inget skydd på den 182 meter djupa stranden. De få skydd som fanns var oanvändbara, detta för att tyskarna hade organiserat sig så att de hade överlappande eldområden från sina stridsställningar. Dimma och rökridåer utlagda tyskarna gjorde det svårt för soldaterna att se och de flesta kunde bara urskilja klipporna framför sig. Målet var att ta sig uppför en 100 meter hög klippävgg för att förstöra kanoner, detta under fientlig eld. Den officiella historiken säger att redan 10 minuter efter det att ramperna på landstigningsfarkosterna hade fällts ned var det kompaniet ur spel, utan befäl och praktiskt taget utan möjlighet att agera. Varje officer och sergeant var dödad eller sårad. Det kom att bli mera om en kamp om överlevnad och räddning. Men trots de enorma förlusterna på över 400 man lyckades de överlevande omorganisera sig och pressa sig inåt land. Enligt beräkningar hade de soldater som deltog i första landstigningsvågen endast 10% chans att överleva. Befälhavarna för stranden övervägde till och med att avbryta landstigningen. Men till slut så lyckades de amerikanska soldaterna få kontroll över stranden och tack vare att en del soldater lyckades ta sig upp och anfalla de tysk soldaterna bakifrån så kunde tyskarna inte få eldunderstöd bakifrån.
På Omaha Beachs högsta topp efter strandområdet ligger den fantastiskt vackra och känslofyllda minnesträdgården där varje stupad allierad soldat representeras med ett stort vitt kors.




Utah
Det hela kunde hå gått mycket illa, p.g.a att de första trupperna, landsteg betydligt mycket mer söderut än planerat. Men trupperna lyckades inta rätt position. Där man kunde påbörja sin operation som var att ta sig upp för ett 30 meter högt stup, med hjälp av stegar och rep. Detta samtidigt som de blev bekjutna av fienden. De skulle upp til klipptoppen Point du Hoc, som var ordnad som en eldställning för ett antal tunga kanoner, målet för den amerikanska bataljonen varr att förstöra kanonerna. Kanonerna beräknades kunna beskjuta såväl Omaha- som Utah-avsnitten. De lyckades med sitt uppdrag. Detta med bara 197 förlorade av de 23 000 som de landsatte. Trupperna kunde senare arbeta sig inåt land där de lyckades få kontakt med delar av de övriga landsatta trupperna. Det tyska försvaret presterade ett tämligen svagt motstånd och i slutet av Dagen- hade ca 23 250 soldater stigit i land, endast 20 man hade stupat. En stor anledning till framgångarna var att till skillnad från Omaha, så lyckades nästan alla ”simmande pansarvagnar” ta sig iland, detta för att man släppte dem betydligt närmare stranden.



Gold
Landsättningen vid Gold Beach inleddes klockan 07.25. Till en början raporterades hårt motstånd, men när de brittiska soldaterna brutit genom den tyska linjen sjönk förlustsiffran. Totalt förlorade den brittiska invasionsstyrkan vid Gold Beach ca 500 man, vilket var relativt lite.Vid midnatt hade 24 970 brittiska soldater landsatts på stranden och lycats ta sig och ca 10 km inåt landet. De lyckades få kontakt med de kanadensiska styrkorna från Juno Beach men misslyckades med att inta Caen-Bayeux-vägen eller få kontakt med de amerikanska styrkorna från Omaha Beach.



Efter landstigningen

Invasionplanerna var att Caen och Bayeux skulle ha intagits redan den första dagen, att alla landstigningsstränderna, med undantag av Utah, skulle ha kontakt med varandra och att frontlinjen skulle vara 10 – 15 km inne i landet. I praktiken hade inga av dessa mål uppnåtts. Förlustsiffrorna var dock inte så svåra, som de hade trot innan landstigningen. Nästa dags mål var var att binda ihop de olika brohuvudena, att inta Caen och att ta hamnen i Cherbourg för att säkra bättre försörjningslinjer. Tyskarnas 12 panzar division ”Hitlerjugend” gjorde häftiga attacker mot de kanadensiska styrkorna och orsakade svåra förluster under dag två och tre, men de lyckades inte åstadkomma något genombrott. Under tiden hade samtliga fem invasionsstränder tagits över av de allierade och de hade stärkt sin front snabbare och bättre än de tyska trupperna. Även om de allierade tvingades att förflytta materiel och personal över Engelska kanalen och landsätta dem på stränderna, medförde den allierade totala dominansen i luften och det förstörda franska järnvägssystemet att varje tysk truppförflyttning var en långsam och farlig verksamhet. Britterna ansåg att Caen var avgörande för framgången. Staden kom därmed att vara målet för tre olika attacker från den 7 juni till den 1 juli. Den sönderbombade staden omringades slutligen den 7 juli i ”Operation Charnwood”. För att åstadkomma ett avgörande genombrott som skulle leda ut i mera öppen terräng och möjliggöra en snabbare marsch mot Paris igångsatte de allierade en stor offensiv från Caen-området med alla de tre brittiska pansardivisionerna som fanns till hands. Denna operation kallades ”Operation Goodwood”. Även om den i början var tämligen framgångsrik stoppades den slutligen upp på grund av beslutsamt motstånd från den 21:a pansardivisionen, den 130:e pansardivisionen ”Panzer-Leh” och 12. SS- panzardivisionen ”Hitlerjugend”. De brittiska förlusterna av stridsvagnar var mycket höga. De tyska reserverna hade emellertid på detta sätt utnyttjats till bristningsgränsen och de kunde nu inte användas i någon stridsverksamhet mot de amerikanska trupperna.



Betydelser för kriget


Dagen D ses ofta som krigets vändpunkt, men var det egentligen vid den franska kusten som avgörandet kom ?
Den 22 juni 1941 inledde tyskarna sin operation Barbarossa, historiens största invasionsstyrka sattes i rullning mot Sovjetunionen. Över tre miljoner tyska soldater invaderade landet. Tysklands framgångar var enorma i början av kriget, fram till dess att vädret verkligen satte stopp för nazisternas framfart.
När slaget om Moskva inleddes i december 1941 spelade vädret en enorm roll. Den ryska vintern, eller general Vinter som den tidigare hade kallats, lamslog den tyska armén, som inte var utrustad för ett vinterkrig. Vad hade hänt om Moskva fallit? Detta kan vi bara spekulera i, men att förlora en huvudstad hade troligen varit ett enormt bakslag för Sovjetunionen, kanske dödsstöten. Elva månader senare så var ryssarna riktigt hårt pressade och var nära på att förlora kriget. Operation Uranus sattes igång, en operation som gick ut på att omringa den tyska armen vid Stalingrad, denna händelse ses ofta som krigets vändpunkt. 86% av tyskarnas förluster skedde på östfronten, de resterande 14 procenten dog i Afrika och på västfronten. Med andra ord så var kriget redan avgjort när de invasionen vid normandie skedde....