Möte med Verkligheten

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Vi fick i uppgift att berätta om ett möte. Ett möte kan ju vara i stort sett va som helst, och jag har nog varit inne på tjugo olika ideer... men till slut bestämde jag mej för att berätta för er om mina tankar om ett möte som alla här inne har varit med om å tacklat på sitt eget sätt. Mötet jag pratar om är ett möte med verkligheten. Ett möte som fick sin början dagen då katastroffilmerna inte längre var filmer utan sändes live i våra tv-apparater. Den 11 september i år flög två kapade plan in i World trade center i New York. Ett tredje kraschade in i Pentagon, USA’s försvarshögkvarter, och ett fjärde som man tror var på väg mot vita huset kraschlandade på en åker i Pensylvania.

Vi är inte vana att se bilder från USA, som tagna ur Armageddon eller independence day, live på TV. Vi brukar slippa sånt, för hemskheter händer oftast på platser vi inte vet så mycket om, och som vi ärligt talat inte bryr oss särskilt mycket om. Typ Bosnien. Hundratusentals människor dör, men vi blundar, för om vi bara blundar tillräckligt länge så försvinner väl det obehagliga?

Tja, den här dagen försvann det inte. För att slippa se brinnande byggnader och folk som kastade sig ut genom fönster från åttiånde våningen var vi tvungna att zappa till cartoon network, och kanalerna vi zappade förbi visade alla samma mardröm. Vi kröp ihop på golvet, blundade och höll för öronen, men det räckte inte, det hade redan gått rätt in i skallen på oss: USA, våra polare USA, någon håller på att förstöra för USA!!!!
Japp, det va försent.

Innan den 11 september va allt ändå ganska lätt – vi träffade på verkligheten på stan lite då och då, vi kollade ner, ville inte hälsa, och vi passerade den och fortsatte gå åt vårt eget håll. Men nu. Vi såg verkligheten rakt i ögonen, och den här gången stannade vi till, för det vi såg var hemskare och läskigare än nån skräckfilm vi sett, än nån spökhistoria vi hört. Vi började springa, men medan vi rusade längs trottoarerna började vi sakta förstå: det går inte att springa fort nog.

Nej, den här gången följde verkligheten med oss hem. Den klamrade sej fast vid våra smalben och vägrade släppa taget. Själv grät jag för att det inte gick att vrida tillbaka tiden, att saker inte bara kunde bli som förut! För jag har alltid varit en av dom som blundar lite lagom länge när det blir otäckt. Nu fanns det otäcka plötsligt tatuerat på insidan av mina ögonlock.

Dom här unga killarna som kapade planen, som tog sina egna och tusentals andras liv. Föddes dom onda? Svaret är ju såklart NEJ. Istället var det så att verkligheten kommit och knackat på hemma hos dom också, och hur dom än försökte sparka ut den, hur många gånger dom än bytte lås och satte upp skyltar med ”tillträde förbjudet!” så kom den alltid tillbaka. Och för dom här killarna var verkligheten ett monster, uppbyggt av över 50 års förtryck i Israel, och 20 års krig och diktatur i Afghanistan. Det är så lätt för oss å glömma deras monster, och bara se vårt eget – att inte fatta att allt hänger ihop, att alla verkligheter egentligen bara är en och samma.
I alla fall, så blir verkligheten för mycket för rätt många av oss. Det yttrar sej till exempel som självmord, ätstörningar, depressioner, kriminalitet och drogproblem. Andra kapar plan och flyger in dem i byggnader. Det är sorgligt och vidrigt, men det är verkligt. Och det färgar av sej på den verklighet som tränger sej på oss, som skriker och bråkar och slåss och vrålar ”GÖR NÅNTING DÅ”!!!!!!!!

Jag kan inte säga hur vi ska få verkligheten att flytta ut igen. Jag tror faktiskt inte att det går. Vi måste lära oss att leva med den, och det är ett jävligt obekvämt samboförhållande, men det finns sätt att göra det uthärdligt. Lösningen heter FÖRÄNDRING, PÅVERKAN, ENGAGEMANG och KÄMPARGLÖD. Vi kan förändra vår verklighet. Genom att skriva, demonstrera, slå näven i bordet, skrika så högt vi kan, gå med i föreningar, göra sånt vi inte vågar, prata med dom vi inte känner, respektera varandra och angripa problemen innan de blir problem. Framför allt måste vi inse att det är VI som är verkligheten. Krig är ingen naturkatastrof, å inte heller plan som flyger in i byggnader. Det är VI, det är människor som du och jag som tar de besluten. De människorna går att påverka, eftersom dom är vi. Börja med att förändra dej, gör sen allt du kan för att påverka mej. Kom igen, kämpa lite, det är bara du som kan göra det!

Vi kan inte...