Värdelös

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Det är mörkt ute. Det är bara gatulamporna och de enstaka förbipasserande bilarna och bussarnas framlyktor som lyser upp trottoargången. Det är kallt. Den kyliga höstvintern omvandlar mina tidigare orangepudrade kinder till en mer äppelröd färg.

Jag känner mig som skräckslagen. Den där mannen har följt efter mig sedan jag gick förbi mellanstadieskolan några kvarter härifrån. Jag vänder mig hastigt om för att se efter om han fortfarande förföljer mig. Det måste han göra, och det gör han också.

Ska jag ta upp min mobil och ringa till någon utifall att något skulle hända? Ska jag börja springa? Jag känner mig förvirrad och rädslan börjar stiga. Jag vill inget annat än att ligga hemma i min varma, sköna säng just nu.

Jag försöker att inte verka nervös. Jag vänder mig om ytterligare en gång. Den här gången mötte jag hans blick. Den var kall och okänslig. Kalla kårar går längs min ryggrad. Dessutom har han kommit några steg närmare mig nu. Han var bekant på något vis. Hade jag sett honom förut?

Jag tänker vidare när jag passerar en äldre kvinna med sin till ögonskeende gamla hund. Jag fick ingen ögonkontakt med henne så jag ökar takten på mina steg. Jag funderar länge innan jag inser att mannen som följt efter mig är en man som jag har träffat på en fest för ett tag sedan. Det var stor åldersskillnad mellan honom och de som varit på festen. Jag menar, han såg ut att vara minst trettiofem och medelåldern var tjugo. Vad jag mer minns av honom är att han hade varit på en av tjejerna där. Men allt är ju bara rykten, men jag blir ändå rädd för vad han vill göra med mig. Att han vill mig något märkte jag redan när jag mötte hans blick.

Min mobil ringer. När jag precis hunnit trycka på ”svara knappen” blir jag överfallen. Jag blir som förstenad och jag vet inte varför. Med hjärtat i halsgropen tänker jag att jag nog inte vetat vad rädsla varit tidigare. Jag skriker men inte en människa är i närheten, och jag känner ett slag mot mitt huvud. Det värker något så kopiöst när jag faller mot marken. Där tappade jag greppet om mobilen och jag får allt mer slag över hela kroppen. Jag försöker hålla emot men det går inte, han är för stark för mig. Min kropp känns tunn och svag.

När jag gör ett sista försök att komma ur hans starka grepp får han in ännu ett slag mot huvudet. Inget är tydligt längre. Allt suddas ut och slagen känns mer och mer obetydliga och mindre kraftfulla. Jag förlorar mitt medvetand...