Det är för ditt eget bästa!

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Har du någonsin tänkt på hur fort tiden går? Hur allt runt omkring en förändras utan att du lägger märke till det? Att det är som att, om man vänder sig om för man känner att något förföljer en, men att det inte är något där. Men så fort du vänder dig framåt igen och börjar gå, så kommer den där känslan tillbaka! Så känns mitt liv hela tiden, att allt snurrar runt och det är bara jag som står till. ≪

Det vrider sig i magen, det bullrar som en byggnadsplats i huvudet och allt står ändå bara stilla. Vad är det för fel? Vad kommer Nadjas ångest ifrån? Hon stänger ögonen hårt och försöker på något sätt komma fram till ett svar! Men inget svar dyker upp inom henne och hon ger upp, klär på sig kläderna och går ut i köket för att äta frukost.

– Vad tidigt du är uppe idag då, gumman?
Mamma Marlene sörplar i sig det sista av kaffet i koppen och skakar på dagens tidning och fortsätter att läsa.
– Somnade tidigt igår. Hur var det på jobbet då?
Nadja börjar bre två mackor, mycket ost skall det vara och gurka förstås!
– Det var bara bra, jobbade med en ny tjej som var hur trevlig som helst och vi fick mycket bra kontakt!

Nadja sätter sig ner och börjar äta på ena mackan medan hon tittar ut genom det aldrig tvättade fönstret. Utanför på gårdsdagiset leker dem små barnen och små bråkar om vem som skall få gunga härnäst.

”Tänk vad allt var bra när man var liten. Man behövde aldrig oroa sig för hur man såg ut eller hur man var. Man blev alltid förlåten och man kunde aldrig såra en på lång tid.
Så var det inte längre, nu var man tvungen att passa in i samhället och bland ungdomarna i skolan. Man skulle på något sätt hålla perfektionen av fjortis och dum i huvudet stilen vid liv i åratal.
Så sorlig var samhället i dagens läge. Som tur vad, var Nadja ingen i gruppen, i skolan som blev mobbad eller kränkt för sitt utseende eller sätt att vara på. Hon var
en tjej som fick mycket uppmärksamhet utan att ens göra något, hon krävde inte att människor skulle gilla henne och se henne som någon med hög status. Hon själv såg sig som en helt vanlig tjej bland alla andra, en av alla. Men ändå så kollade killarna lite mer på Nadja och pratade lite mer med henne än med andra tjejer och tjejerna visade Nadja respekt och tyckte bra om henne än med andra tjejer som dem slängde ur dumma onödiga kommentarer till.”

– Skynda dig till skolan nu Nadja! Annars kommer du bli försenad till första lektionen! Nadja kollade bort från fönstret och kollade med frågande blick på Mamma Marlene, som om hon vaknat från en hypnos och inte visste alls vart hon var eller vad som hänt.
– Hör du vad jag säger gumman? Skynda dig nu!
Nadja reste sig och gick mot badrummet för att göra i ordning sig. Efter 5 minuter var hon klar och stod i hallen för att knyta den sista skon och klä på sig jackan.
– Du vet att jag älskar dig socker topp!?
– Absolut! Jag älskar dig med!

Nadja små springer nerför trappan och ut ur porten. ”Jag kommer att bli försenad” Tänker hon för sig själv. Tåget har redan gått när Nadja springer in på perrongen. ”Nu kommer jag försent! Mamma hade som vanligt alltid rätt!” Nadja sätter sig ner och suckar högt medan hon lutar sig bakåt mot bänkryggen. Hon tittar sig omkring och ser en gammal tant som sitter och hostar i en näsduk, när hon tar bort den ifrån munnen så ser Nadja att det är blod. När tanten tittar upp ser hon att tanten inte är så gammal ändå. Hennes ansikte var blekt och ögonen såg sorgsna ut. Nadja sneglar på sig och kollar åt ett annat håll medan hon känner hur tantens blick letar efter ögonkontakt igen. ”Tänk om det skulle hända Mamma Marlene?” Nadja vet att Marlene inte mår så bra just nu och verkar faktiskt vara lite frånvarande.



Nadja ser tåget rulla in på perrongen och dörrarna öppnas och hon kliver in. Hon sätter sig och kryper ihop medan hon lutar huvudet mot fönstret
– dörrarna stängs.
Säger en högtalarröst och dörrarna stängs. Nadja ser ut genom Stockholm och tittar ner mot vattnet som är nedanför. ”Undra hur livet skulle vara om man fick leva som en fågel för en dag? Man kunde flyga runt och kolla alla människor nere på marken och ibland släppa ner en klick skit på någon man avskyr bara för att jävlas!”

En röst talar om att tunnelbanetåget är framme vid Nadjas stop och hon reser sig upp för att gå. Folk tränger sig för att komma fram och någon trampar Nadja på foten så hon gapar och skriker av ilska!
– Se vad du sätter fötterna kärringjävel
Damen tittar argt på Nadja och fnyser till.

Nadja tränger sig ut ur tåget och haltar mot trappan som leder upp och ut därifrån.
”Satans kärring! Varför ska man stapsera omkring med skor med sådana breda och tunga klackar!? Se hur skorna ser ut! Och foten bara värker! Jag skulle ha stampat tillbaka! Jo det skulle jag ha gjort!!

Klockan börjar bli mycket och Nadja springer mot skolan. ”Satan vad foten värker!” När hon kommer in i klassrummet så tittar alla upp från sina läseböcker och flinar. Adrian drar upp huvudet och blinkar med ena ögat medan han ler brett mot Nadja.

”Vad vacker hon är” tänker han för sig själv och ser när Nadja smidigt och lätt som en fjäder sätter sig ner och öppnar boken för att läsa. ”Varför ska hon vara tillsammans med den där idioten för? Hon kunde lika gärna vara tillsammans med mig! Jag är tusen gånger bättre än honom!”

Nadja sätter sig ner och öppnar boken för att läsa. Hon vet att Adrian fortfarande tittar på henne och hon känner sig obekväm. ”Varför måste han vara kär i henne för? Kan han inte bara släppa att hon valde Martin före honom?”



~Det var ett tag sen det hände. Den där kvällen då Martin och Adrian slogs utanför fritids och Adrian fick åka till akuten med spräckt läpp. Kvällen hade börjat som alla vanliga kvällarna, med att Nadja gjorde sig i ordning och mötte upp Adrian vid gallerian för att umgås ett tag på fritids med alla andra vänner som brukade hänga där på kvällarna.

Martin hade ringt och blivit arg på grund av att han var trött på att Adrian alltid skulle ringa och sno Nadja varje gång Martin hade en ledig kväll! Nadja hade förklarat att Martin kunde hämta henne vid fritids lite senare så kunde dem åka iväg och umgås dem med.

När dem hade lagt på så hade Adrian plötsligt blivit allvarlig i tonen och ville att Nadja och han skulle gå iväg och prata. Han berättade då sin kärlek för henne och hur dum Martin betedde sig mot henne och att han själv var mycket bättre, att han aldrig skulle göra illa henne psykiskt som Martin gör. Nadja hade blivit arg och lite rörd men ändå arg.

När Martin kom så gick Adrian fram till bilen och öppnade och skrek en massa meningar och slog vilt omkring sig med sina armar. Martin hade blivit arg och skrikigt tillbaka och plötsligt hade de börjat slagits. Allt slutade med att fritidsledarna hade försökt separera dem två och till slut hade det gått. Adrian blödde och Martin var ilsk och tog Nadja i handen och satt sig i bilen och åkte iväg.

Dagen efter så hade Adrian berätta att han åkt till sjukhuset och sytt igen läppen och att han hade en svullen näsa~

Tänk att allt kunde vara som det är nu, även om det hänt så mycket förut. Det är skönt att allt blev som vanligt igen och inte kan eller får hända igen.
~Nu är du nog väldigt intresserad av vad det var som hände? Jag ska berätta.~

»Allt började en helt vanlig dag som alla andra, förutom att idag skulle allt hända. Det som inte fick hända! Mamma Marlene gick upp och satte på kaffe och dukade fram frukosten som vanligt. Plötsligt kände hon en hård vass känsla i bröstet. Hon



försökte andas och ropa på Nadja. Men ur henne fick hon varken ord eller något. Nadja hade bara hört talriken som hade åkt ner på golvet och rusat in i köket för att kolla vad som hade hänt. Där låg Marlene och skakade och huttra, helt blek var hon i ansikte och Nadja la henne på sidan.
– Mamma, jag måste ringa ambulansen! Du klarar kanske dig inte den här gången!
– Nej, Om du ringer så kommer dem ta dig ifrån mig!
– Mamma jag måste ringa!

Nadja slog 112 och en röst sa
– Anna hos larmcentralen vad är det som har hänt?
Nadja var tyst i några sekunder men till slut så fick hon fram orden.
– uhum, Min mamma mår inge bra och jag behöver ambulans till Farstagatan 232 och det är snabbt! Hon är helt blek och skakar!
– Vi skickar en ambulans. Vad är ditt namn?
– Nadja, Nadja Ratchjini och mamma heter Marlene Ratchjini!
– Okej, Nadja jag vill att du låter luren ligga men att du går in till din mamma. Ifall det blir värre så tar du telefonen och pratar med mig. Är det okej Nadja?
– Ja, jag förstår.
Nadja la luren på sidan och gick in i köket där Marlene fortfarande låg och skaka. Hon lade Marlenes huvud i hennes knä och tårarna rann sakta ner för hennes skinder.
– Snart är allt över mamma, håll ut!



Det tog inte lång tid förens ambulans var på plats och lade Marlene i en slags säng som de bar henne i nerför trapporna och ut i ambulansen. Personalen fråga om Nadja ville åka med eller stanna. Nadja visste att Marlene ville att hon skulle stanna så hon skakade på huvudet och gav Marlene en puss på kinden.
Personalen stängde dörrarna och åkte iväg.

Nadja stod kvar på trottoaren och titta efter den tills den var helt utom synhåll. Hon gick upp till lägenheten och bara väntade, väntade på att telefonen skulle ringa eller att dörrklockan skulle plinga.

Medan hon satt där i den tysta lägenheten slog det henne att nu skulle hon vara ensam, ensam i ett långt tag. Men det var bäst såhär, nu skulle Marlene få sin behandling och Nadja skulle slippa ta hand om henne ensam varje gång hon fick sina attacker.

Efter några timmar så ringde telefonen. Nadja ville egentligen inte svara men efter tre signaler så kastade hon sig över telefonen och svarade.
– Hej jag heter Maria ifrån socialtjänsten och jag söker Nadja Ratchjini. Är det hon jag talar med nu?
– Ja det är jag.
– Hej Nadja, jag skulle vilja hämta dig så du kan få bo hos någon familj tills din mamma blir bättre. Eftersom du inte är myndig så måste jag tyvärr göra det här. Jag vet att det kan kännas jobbigt men du kommer alltid att kunna få tag på mig och jag ska hjälpa dig på allra bästa sätt jag kan. Förstår du mig Nadja?
Allt stannade och Nadja kände ändå ett lugn forsa genom kroppen och klumpen i bröstet försvann.
– Ja, jag förstår. Jag ska bara packa och kolla så allt är okej.



Två veckor gick och Nadja hade hamnat hos en snäll och trevlig familj lite utanför Stockholm. Hon pratade med Marlene i telefon varje eftermiddag och allt gick bra. Tiden gick snabbt och ett år gick och då fick Nadja flytta hem men mamma Marlenes bästa kompis fick bo med henne ett tag eftersom Marlene inte var färdig med sin behandling ännu. «


Klockan slår och Nadja reser sig upp och plockar ihop sina papper. Allt runt omkring är stressande känner hon och vill bara hem igen, hem till mamma Marlene. Nadja hinner nästan aldrig umgås med Marlene eftersom hon börjar jobba när Nadja kommer hem och det känns oftast ensamt. Fast Nadja har sina två bästa vänner Charlotte och Caitlin som hon umgås med mycket. Men förut så var det inte så en tid. Det var Charlotte och Caitlin som hade hört av sig till socialen om Marlene och förberedde dem för att ta hand om Nadja.

När Nadja fått reda på det så var det som om förlorade en del av sitt liv. Hennes två bästa vänner sen hon var liten hade gett ut information som hon hade berättat för dem i förtroende och sen bara brutit det. Men nu vet hon att det var en god gärning, inte för att vara elaka utan för att de brydde sig om henne. Men ändå så kändes det som att hon hade blivit sviken.

På rasten ringer Martin och vill träffa henne eftersom han ska åka iväg en vecka för att sälja och köpa lite bildelar. När hon ser hans bil och han som står bredvid med armarna i kors så känner hon ett lugn som fylls i kroppen.
”Han är så vacker, så underbar och snäll. Förutom när hans kompisar är med. Då är han kall som is och respektlös.”

Han kramar om henne och ger henne en kyss. Allt känns bra och hur det än var förut och vad som har hänt så är hon lycklig igen, för allt kan bli bra igen. Hur mycket allt än rasar för en så kan allt bli bra igen. Man får bara inte ge upp hoppet!

Dom åker sedan och fikar eftersom Nadja inte orkar vara i skolan så ville hon följa med Martin. När de sitter där och tittar på varandra medan alla runt omkring pratar och tänder cigg efter cigg så är det som en bubbla av lugn och stillhet som stänger in dem båda och bara dem existerar i den andra världen, världen utanför allt som kan gå sönder.

För inget kan krossa deras kärlek, ingen kan sticka hål i bubblan och släppa in den orena livsstilen som finns utanför. Nej i deras bubbla är allt rent och fint, så som kärleken ska vara.

- du mår väll bra Nadja? Du vet att allt ordnat sig och du måste förstå det. Sluta oroa dig över framtiden och istället ta emot nutiden vad den ger dig.

Nadja tittar på Martin med en ...