Leonardo da Vinci - biografi

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Leonardo da Vinci (1452-1519)

De första åren

Leonardo föddes den 15 april år 1452 i staden Vinci, inte långt från en av Europas största konstmetropoler, Florens. Han far hette Piero da Vinci, hans mor Albiera di Giovanni Amadori. Det blev inget barn i äktenskapet men Leonardo som Piero fått före äktenskapet växte upp där. Redan som ung kände han en brinnande nyfikenhet för allting omkring honom. Han lärde sig snabbt allting hans lärare hade att erbjuda honom och bytte snabbt ämnen efter han lärt sig dess grunder.

Som barn samlade han på saker som intresserade honom: ormskinn, märkvärdiga av vattnet blankslipade stenar, fågelägg, skelett av små djur, insekter uppsatta på nålar, grodyngel och ovanliga växter. Det han inte kunde ta med sig hem gjorde han skisser av, han måste ha gjort oräkneligt med skisser av saker som skräpade ned hans rum.

Leonardos utbildning

När Leonardo var 14-15 år tog Piero med sig några av hans skisser till Florens, där han visade dessa för sin vän Andrea del Verrocchio, för att få dennes åsikt om Leonardos arbete. Verrocchio var en av Florens mest välkända konstnärer. Han var en skicklig målare och skulptör. Verrocchio såg genast potentialen i Leonardos skisser och beslöt att Leonardo skulle flytta till staden för att börja som lärling.

Som lärling bodde man i sin mästares hus, medan man lärde sig yrkets hemligheter. Som ersättning för kost och logi tjänade han sin mästare under ett antal år och utförde de dagliga tråkiga sysslorna i ateljén och verkstaden, till dess att han var nog skicklig att hjälpa sin mästare med hans beställningar.

När Leonardos lärlingstid var över 1472, inskrevs han vid tjugo års ålder i målarnas skrå i Florens. Han var nu själv mästare och kunde ta egna beställningar, och ta emot lärlingar. Men han fortsatte att jobba hos Verrocchio som gesäll.

Vid denna tid samarbetade han med Verrocchio på en målning föreställande Kristi dop.


Tiden i Milano

När Leonardo fick chansen att fara till Milano, grep han den omedelbart. Men han insåg att mer mångsidig en man var, desto mera önskvärd skulle han bli. Så han skrev ett brev till Ludovico* där han räknade upp alla sina talanger som konstnär, skulptör och konstruktör. Eftersom de italienska småstaterna ofta låg i krig med varandra betonade han särskilt sina militära uppfinningar.

Brevet upptog också de hemliga uppfinningar han gjort och som han erbjöd Ludovico:

 Flyttningsbara broar
 Nya slag av mörsare
 Stora kanoner
 Jättekatapulter
 Nya metoder för underminering av murar under en belägring
 Täckta stridsvagnar, säkra och oförstörbara
 Nya vapen för sjökrigföring

Sist i brevet nämnde han sin skicklighet som konstnär.
Ludovico anställde honom och det var en förbindelse som varade i 18 år till att Ludovico störtades.

Under de år som följde ansträngde sig Leonardo som hovkonstnär – och med sin förmåga att kunna skapa vad som helst. Han försökte visa Ludovico att han var redo för vilket större föredrag han än skulle komma på. Bl.a. byggde han en luftkylningsmaskin åt Ludovicos hustru Beatrice d’Este. Det var ett väldigt vattenhjul, som drev en blåsbälg, som sände ut svalkande fläktar genom hennes svit av rum.

Ett annat av uppdragen han fick var att göra en ryttarstaty av Ludovicos far. Verrocchio hade gjort en liknande staty men Leonardo tänkte överträffa denne. Han tänkte göra hästen 24 fot hög och gjuta den i ett stycke av 80000kg metall. Han började planera hur hästen skulle se ut. Hösten 1493 var han färdig med en modell i lera. Det blev berömt, och besökare skrev om Leonardo inte gjort något annat arbete än detta skulle detta ensam ha gjort honom berömd. Men den riktiga statyn blev aldrig gjord.
Ludovico ville få bort hertigen i Neapel så han uppmanade Frankrikes konung, Karl VIII att göra det. Han gjorde så, men efter han hade intagit Neapel vill Ludovico få bort honom därifrån, och anslöt sig till de makter som ville stoppa Frankrikes framfart i Italien.

Även om det såg bra ut för Ludovico såg det inte lika ljust ut för Leonardo. Det var inte längre på tal om att göra statyn, när allt brons som samlats ihop för detta ändamål, istället använts till att gjuta kanoner. Ludovico var upptagen och intresserade sig inte lika mycket i konst längre.


Men snart fick han en ny uppgift, att rita Nattvarden. Efter mycket funderande började Leonardo tillslut på målningen. Den vanliga metoden när man gjorde väggmålningar var fresco. Arbetet var tvungen att göras snabbt innan kalkputsen torkade, men den höll sig också länge. Leonardo arbetade mycket långsamt och behövde ett annat medel, så han bestämde sig för ett som innehöll olja och temperafärger så att han ständigt kunde retuschera och göra ändringar. Han hade inte helt gett upp hoppen på hästen så ibland gick han dit och arbetade lite på den. Arbetet sträckte sig på 3 år. Ibland kom åskådare dit och iakttog honom. Leonardo tyckte faktiskt inte illa om sådant beskådande, utan uppmuntrade rent av alla besökare att fritt uttrycka sina åsikter. Under fyra och ett halvt århundrade har den ansetts som ett av de djupsinnigaste av mänskliga verk. Millioner ord har skrivits om den av olika författare. Olyckligtvis var väggen fuktig och Leonardos beslut att använda olja och temperafärger blev tyvärr ödesdigert.

Kort efter att den var fullbordad började den att flagna av från väggen. Den har restaurerats många gånger sedan dess. Inte alltid till dess fördel.

Konstruktören

Som ersättning för den obetalda lönen gav Il Moro honom en vingård utanför Milano. Han gjorde där ritningar till en matematisk ahandling, Divina proportione, som skrevs av vänen och läraren Fra Luc Pacioli. Samma år utnämnde fursten honom till posten som konstruktör.
Fursten stod inför randen till ett nytt krig mot Frankrike så Leonardo började genast arbeta med att förstärka de stora stenfästningarna. Men av en slump föll staden utan strid. När Ludovico var i Tyskland för att vinna kejsarens stöd välkomnade hans fiender i Milano inkräktarna.

Hans karriär i Milano hade tagit slut. Leonardo och Fra Pacioli for ut på vägarna för att komma till Florens, men tog en omväg genom norra Italien, där han gjorde en skiss av Isabella d’Este. Sedan begav han sig till Venedig, hjälpte till att planlägga stadens försvarsverk. Efter det for han äntligen till Florens. Där hade hans gamle läromästare Verrocchio dött. Av servitmunkarna i Florens fick han uppdraget att måla en altartavla aför högaltaret i Bebådelsekyrkan av Filippino Lippi. Men Leonardo slutförde inte arbetet, utan lät Lippi överta företaget.

Leonardo började finna sig för upptagen för att måla. Han skrev långa uppsatser om kraft och rörelse och tillverkade förstorande linser, med vilka han studerade månen. Han experimenterade med fallande föremål och slöt sig till att varje tyngd sträfvar att på den kortaste vägen falla mot jordens medelpunkt. Han studerade hur hävstänger, skruvar och kugghjul verkade och fickanvändning för några av dessa studier i uppfinningar av många slag – bl.a. en linsslipare, en ny spinnmaskin, mekansika vävstolar och en automatisk tryckpress, som kunde skötas av en man.

Cesare Borgia anställde Leonardo och lät honom konstruera belägringsmaskiner. Han besökte också staden Piombino där han gjorde upp planer för träskens torrläggande. Men Leonardo var en man av hög moral så efter 10månaders tjänst återvände Leonardo till Florens.

Kort efter Leonardo kommit hem fick han ett nytt uppdrag, att måla slaget vid Anghiari, där Francesco Sforza fört florentinarna till seger över Milanos trupper. Även här målade han långsamt men slutföre faktiskt detta arbete han företagit sig.
Uppfinnaren

Från sin första ungdom hade alltid Leonardo velat flyga. Efter att ha studerat fågelvingars uppbyggnad gjorde han experiment med modeller och antecknade resultaten. Han iakttog det sätt varpå fåglar använder sin stjärt som roder och hur de landar sakta genom att minska fart och höjd.

Han dissikerade oräkneliga fåglar och fladdermöss. Det var meningen att det i slutändan skulle leda till ett försök att flyga. Han arbete sträckte sig över en stor tidsperiod under vilken han iakttog och studerade fåglar och uppfann olika apparater, som skulle visa hur olika ytor påverkas av luftens rörelse. Bland han anteckningar fanns en ritning på en fallskärm , som faktiskt fungerar. Men det slutgiltiga målet var att bygga en stor fågel på vilken man kunde flyga. Det han inte upptäckte var att ett fågels ben i förhållande till dess kropp är mycket lättare än för en människa, så därför insåg han aldrig hur mycket kraft det verkligen skulle behövas för att flyga. Han beräknade däremot ganska exakt hur stor vinge som skulle behövas för att glidflyga. Han studerade noga fåglarnas sätt att använda vinden för att höja och sänka sig ed hjälp av luftströmmar.

Leonardo gjorde ritningar till många olika typer av maskiner. Allt eftersom blev de mer och mer komplicerade. Till slut hade han fått fram en variant som bestod av en slags korg, där flygaren stod och med fötterna trampade på pedaler och med händerna skötte en vinsch, som satte två par väldiga vingar i rörelse. Det är möjligt att han satte den på prov enligt några av hans brev. Men sedan är det tyst. Ingen vet om det i såfall fungerade.

Det skulle ta ytterligare fyrahundra år innan människan började erövra luftrummet. Fast Leonardo misslyckades, gör hans noggranna och uppfinningsrika forskningar inom aerodynamiken honom till en förelöpare för den moderna flygkonsten.

Militäringenjören

Leonardo kände ett drag till militär apparatur eftersom detta område innehåll mycket teknik och mekanik som kunde förbättras avsevärt. Han kände en utmaning att förbättra eldvapnens kraft och att utveckla nya sorters maskiner och vapen.

Leonardo tjänade 3 furstar som militär rådgivare även om han visade ett större intresse för konstruktioner av militära anläggningar och vapen än för slagfältsstrategi. Leonardos vapenkonstruktioner kan delas in i 3 huvudgrupper:

• Ballista (en sorts katapult)
• Kanon
• Arqebus(musköt)


Leonardo fick mycket av sina mekaniska och militära kunskaper genom läsning av militärlitteratur och genom kontakter med olika militärer som var – liksom han själv – anställda hos olika furstar och hertigar.

Genom sin far Pierdo, som blivit notarie i det styrande rådet i Florens hade Leonardo fått kontakter med militärer i denna stora stadsstat. Genom att studera Arkimedes, Platon och särskilt Bitruvius olika arbeten lärde sig Leonardo sig mycket om romarnas gamla teknologi och militära metoder.

Ballistan

En av Leonardos mest berömda vapenkonstruktioner är den av en enorm ballista med några avancerade, karakteristiska drag. Han återger den stora bågen i laminerade sektioner för att uppnå maximal böjlighet. Bågsträngen dras tillbaka med skruven och kugghjulet. Det finns två olika utlösningsmekanismer. Den övre har en slags med en klubbe, den nedre utlöses med en hävarm. Skytten lyfter hävarmen och utlöser bågsträngen. Hjulen är även snedställda frö att ge en bredare och stabilare bas. Detta förfarande har under senare tider använts på olika artillerifordon.

Kanonen

Eldkraften i kanoner och andra liknande artilleripjäser var en sak som engagerade Leonardo i hans arbete. Detta gjorde han också med stor framgång. Det finns bevis som säger att hans teknik var jämförbar med den utveckling som artilleriet hade nått vid mitten av 1800-talet. Han låg t.o.m. före denna tidsperiod i vissa avseenden.

Mekanismer

Leonardo skrev en bok om mekanismer, huvudämnena i boken var faktiskt de mekanismer som Leonardo själv kommit på.

 Skruvar
 Sprintar
 Nitar
 Lager och bärlager
 Bultar
 Kopplingar
 Linor, remmar och kedjor
 Friktionshjul
 Kugghjul
 Svänghjul
 Vevslängar
 Kammar
 Drivtrissor
 Hävarmar och vevstakar
 Spärrhjul och drev
 Spärrhakar
 Pumpcylindrar och pistonger
 Bromsar
 In- och urkopplingsdrev
 Rör
 Klaffar och ventiler
 Fjädrar
Kullager

Ett av Leonardos problem var hur man skulle undvika slitage på axlar och lager. Han var tvungen att skapa något som skulle minska friktionen. Han bestämde sig för att konstruera det vi idag kallar axiallager.

Han föredrog konstruktionen med tre kulor eftersom tre kulor med stor sannolikhet alltid vara i rörelse, men om man använde t.ex. fyra kulor var det risk att en kula skulle vara utan rörelse
Vetenskapsmannen

Efter Ludovicos fall utnämndes Charles d’Amboise, greve av Chaumont, till ståthållare i Milano. Han tyckte om kultur och anställde Leonardo. När hans far Piero dog var Leonardo tvungen att fara tillbaks till Florens för att delta i den långdragna rättegången som börjat om Pieros tillgångar eftersom denne inte skrivit något testamente.

Under sin vistelse i Florens började han sammanföra sina iakttagelser inom botanik, matematik, mekanik, arkitektur och många andra ämnen. Men uppgiften var för stor så han slutade med det efter sin ankomst till Milano. Han började fördjupa sig allt mera i sina vetenskapliga undersökningar. Han kunde fortsätta sina forskningar inom geologien, där han hoppades tränga in i själva livets hemlighet. På sina färder i bergen såg han fossila skal av ostron, snäckor, musslor och bläckfiskar i bergen. Eftersom dessa inte låg på bergens toppar och sidor förstod han inte hur detta kunnat hända om det varit en enda stor biblisk översvämning. Han undrade om syndafloden som kom på Noaks tid varit universell eller ej, och hans slutsats var att det inte kunde ha varit en universell översvämning.

Anatomen

Han höll också på med anatomi. Religionens förbud upprätthölls sällan så många konstnärer hade dissekerat lik. När Leonardo gjorde detta ritade han noggrant av allt han såg så att han kunde inhämta kunskap om människokroppen för att kunna måla den mera verklighetstrogen. Men som det ofta blev för Leonardo fick arbetet ett ändamål i sig.


Han gjorde hundratals ritningar som visade musklerna, blodkärlen, benen, kroppens olika organ, ritningar så tydliga och så noggranna, att de fortfarande används för att illustrera anatomitexter. Han försökte hitta kroppens centrum för livskraften och trodde at själen måste sitta i hjärnan, där han trodde att nerverna hade sitt ursprung. ”om denna hjärtats rörelse uppstår inom detsamma, då kan man säga, at själens säte är i hjärtat och likaså ’livskraften’”. Han löste aldrig riktigt det problemet.


Det berättas att anatomen William Hunter, mer än tvåhundra år efter Leonardos död sa att Leonardo var den bästa anatomen på sin tid.

Dessa år i den franske konungens tjänst var de lyckligaste i Leonardos liv. Han gjorde långa resor och hans anteckningsböcker bara växte och växte. Han var fortfarande fördjupad i astronomi och kritiserade några av de gamla författare som påstod att solen inte var större än den vi ser. Han låg fortfarande i brevväxling med vattenkommitterade angående nya förslag på kanaler och slussar. Han antecknade gåtor, filosofiska satser, allegorier, egendomliga uppgifter om djur, hämtade ur antika bestiarier.
Men de goda dagarna började ta slut, likaså hans bidrag till den vetenskapliga metodens utveckling.

I februari 1511 dog Milanos ståthållare Chaumont, och ett år senare tvingades fransmännen att utlämna staden. Leonardo befann sig i livsfara, så han flyttade hem till familjen Melzi.
I februari 1513 dog påven Julius II i feber. Efterträdaren tog sig namnet Leo X. Han var känd för att uppskatta både konst och vetenskap, och Leonardo var i stort behov av en beskyddare. Så det beslöts att han skulle fara till rom.

Universalmänniskan

Leonardo trivdes inte så bra i Rom. Rom hade sedan länge blivit brännpunkten för väldens prakt och härlighet. Så här fanns många konstnärer, och Leonardo tyckte inte om att trängas med dem eller tävla mot dessa.

När Frans I kom till tronen i Frankrike fick Leonardo ett erbjudande att komma dit. Han accepterade erbjudandet. Frans I var den perfekte beskyddaren för Leonardo. Han lät honom arbeta ifred, och gav honom en liten herrgård i en fridfull d...