Personporträtt

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Sporten som drivkraft

Jennie Hällström är en människa som sällan sitter sysslolös. Alltid är det träningstider som ska passas och mobilen vibrerar till en ständig ström av sms samtidigt som musiken ljuder. Som idrottare blir det många bollar i luften och hon är en viljestark 14åring som med sina gröna ögon ger ett intryck av att vara en humoristisk och framförallt orädd person. Jennie bor varannan vecka hos mamma och pappa tillsammans med en yngre och en äldre syster samt två lurviga katter på bekvämt avstånd från idrottslokalerna.

Just idag blev träningen inställd och vi går in i vardagsrummet för att njuta av den ombonade stämningen därinne. Jag slår mig ned i soffan medan Jennie placerar ut ett badlakan på golvet för att stretcha. Jag försöker reda ut hur många träningar det egentligen rör sig om och efter en stunds funderande framkommer det att hon tränar åtta till nio gånger i veckan, varav sju är fotboll. Jennie håller med om att det kan bli lite väl stressigt iland och att pappa skulle föredra om hon gav upp volleybollen.
-Men det tänker jag inte göra!

Hon böjer sig fram för att töja ut musklerna och greppar fötterna utan några problem, lyfter sedan på huvudet när intresset fångas av tvn som spelar i bakgrunden innan hon ber mig räcka henne den hemsydda kudden att vila huvudet på. Jag frågar henne hur det kan bli så mycket som nio träningar i veckan och hon berättar att förutom sitt ordinarie lag flickor 93 spelar hon även med lite äldre tjejer i ett lag som kallas U-18. Dit kommer de bästa spelarna som tränaren valt ut och jag frågar Jennie om hon var överraskad över att bli utvald.
–Nja, det kan man inte påstå att jag var, flinar Jennie och lägger huvudet lite på sned innan hon återgår till att blicka ner mot sina ben.

Hon är en stadig spelare och skulle prioritera U-18 om hon tvingades välja eftersom det skulle leda till fler möjligheter, även om det skulle kännas svårt. Det är ingen tvekan om att den här viljan kommer att leda henne vidare inom idrotten och inom 10 år ser hon framför sig en plats i Sunnanå damlag, något som Jennie inte tvivlar en sekund på att det är möjligt. Vad som kommer att ta just henne dit får hon svårt att sätta ord på och svarar med ett brett leende.
–Jag får väl hoppas på lite tur, eller att de som är bättre än mig blir skadade!

Hon tittar åt mitt håll genom ögonvrån och brister ut i skratt när hon ser att jag antecknar det hon just sagt, kanske anar jag lite genans i det välsminkade ansiktet.
Något som ligger närmare i tiden är den välkända fotbollscupen Gothia som spelas i Göteborg i sommar. Det tycker Jennie ska bli jättekul och hon ser mycket framemot dagar av kompisar och matcher, gärna en massa solsken också. För många är Gothia slutet på fotbollskarriären eftersom de bättre spelarna går vidare till damlag medan andra väljer att prioritera andra fritidsaktiviteter.
-Det är troligt att många i laget slutar, de som inte är så jättebra.

Jag frågar Jennie hur det kommer sig att just sporten är en så stor del av hennes liv och det blir tyst under någon minut. Tvn skrålar fortfarande i bakgrunden och det smäller i ytterdörren när pappa kommer hem. Han kikar in i vardagsrummet, hälsar och försvinner in i köket.
Efter många hummanden svarar hon att det är nog en kombination av att älska fysisk aktivitet och vilja träffa en massa människor.
–Och trimma figuren såklart! Återigen dyker att stort flin upp i ansiktet och humor speglas i ögonen som kikar upp under luggen.

Jag frågar henne vad hon äter för att kunna uppbringa en sådan energi och svaret kommer innan jag knappt har hunnit avsluta min mening.
–Onyttigt! Säger hon med eftertryck, drar ut på ordet.

Jennie beskriver ett typiskt mellanmål och det hon konsumerar i stora mängder är inte nyttig müsli eller frukt utan ma...