Ensamhet

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Inledning
I dagens samhälle lever vi många människor tätt tillsammans på liten yta, ofta i stora städer. Ändå är det flera undersökningar som pekar på att allt fler människor känner sig ensamma.
Syftet med det här arbetet är att försöka ta reda på om det faktiskt är så att fler människor känner sig ensamma och vad som i så fall kan ligga bakom detta samt vad det kan få för konsekvenser. Det är ju inte så att vi bor glesare, framförallt inte i storstäderna, så ja undrar helt enkelt; varför är det så många som känner sig ensamma, trots att det bor så mycket folk så tätt?

Undersökningsfrågor
Är människor ensammare idag än vad de var förr?
Om det är så att människor känner sig ensammare, vad kan det bero på?
Om vi är ensammare, vad får det för konsekvenser?
– för samhället
– den enskilda, ensamma, individen
Mår man dåligt av att vara ensam? varför/varför inte?

Metod och material
Jag började med att läsa en artikel i Falukuriren om Daniel Zetterlund som skulle arrangera en julfest i Elsborgskyrkan dit människor som kände sig ensamma kunde komma på julafton. Jag tyckte att det skulle vara intressant att höra vad han hade för åsikter om ensamhet eftersom han hade tagit initiativet till den här julfesten och ringde därför och bokade en intervju med honom. Det jag fick ut av intervjun är inga fakta utan bara Daniels egna tankar, funderingar och erfarenheter, och ska värderas och behandlas därefter. Sedan sökte jag information om ensamhet, vad det är, statistik och olika personers åsikter. Detta gjorde jag genom att läsa artiklar i tidningar och på internet. På hemsidan Ensamhet, http://www.vardguiden.se/Article.asp?Articleid=3888, utgiven av Stockholms läns landsting, 2007-08-27, läste jag om hur ensamhet kan yttra sig och i vilka situationer känslan kan uppstå. Jag anser att källan är pålitlig, eftersom den publicerats av landstinget och är uppdaterad nyligen. Den är inte vinklad på något sätt utan till för att upplysa och hjälpa. På Barnombudsmannens hemsida läste jag artikeln Den första rikstäckande statistiska undersökningen av färdeklassare, http://www.bo.se/Nav.aspx?pageid=3090, utgiven 1998-03-31. Frågor har ställts till fjärdeklassare i hela Sverige om deras livssituation. Den del jag använde mig av är den som behandlar vad barn tar vägen efter skoldagens slut. Jag tycker att utgivare, dvs. barnombudsmannen, är pålitlig och det känns som artikeln inte är vinklad utan strikt informativ, resultatet kan dock vara något inaktuell, eftersom undersökningen är nästan tio år gammal. På Dagens Nyheters hemsida läste jag om och kollade på statistik över antalet ensamhushåll i olika länder, artikeln med tillhörande statistik hette Att vara själv i världens ensammaste land, http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?a=59831, och publicerades 2006-12-18. Jag anser att källan är pålitlig eftersom undersökningen den baseras på är gjord av statistiska centralbyrån och tidningens politiska inriktning inte spelar någon roll i sammanhanget. Artikeln är dock nästan ett år gammal vilket gör dessa fakta något mindre pålitliga. Jag läste också en undersökning gjord av Jessica Persson med titeln Först vännerna sen släkten, som publicerats i tidningen Välfärd, nr 2 2003. Den del av undersökningen jag använde mig av behandlar hur människor i åldrarna 16-84 år ser på sin umgängeskrets och huruvida de känner sig ensamma. Undersökningens resultat känns trovärdigt, eftersom det är baserat på en stor grupp människor, ca 7500 personer. Undersökningen är gjord av en studerande på Lunds universitet, alltså inte en statlig enhet, vilket tillsammans med att den är ganska gammal gör den något mindre pålitlig. Jag ringde också till Telias kundtjänst för att få svar på min fundering huruvida vi använder telefonen mer eller mindre i dagens samhälle. Deras uppgifter kan vara något opålitliga, eftersom det kan handla om konkurrens med mera. Det sista jag gjorde var att göra en intervju med Lollo som arbetar på Riastugan i Falun. Detta gjorde jag för att få ytterligare åsikter och tankar om ensamhet. Jag valde att intervjua henne eftersom hon ofta kommer i kontakt med människor om är ensamma och har hamnat utanför i samhället. Det jag fick ut av intervjun är inga fakta utan bara Lollos egna tankar, funderingar och erfarenheter, och ska värderas och behandlas därefter.


Bakgrund
Definition av orden ensam och själv
Ensam betyder i det här arbetet att man ofrivilligt, eller med obehagskänsla saknar sällskap eller att man trots sällskap inte känner samhörighet eller känner sig utanför. Det är alltså en väldigt utsatt position, och har negativ klang. Att vara ensam är alltså inte alls samma sak som att vara själv, vilket i det här arbetet är ett helt oladdat ord. Jag kan välja att vara själv, för att jag kanske vill sätta mig och läsa i lugn och ro, samtidigt som jag vet att mina vänner, familj eller andra finns där om jag skulle vilja ha sällskap. Då är jag själv men inte ensam. På samma sätt kan jag vara ensam, utan att vara själv. Jag kan stå i ett stort folkhav, men utan att känna tillhörighet till någon av de andra individerna. Jag kanske t.ex. har hamnat i motståndarlagets hejaklack, då är jag väldigt ensam, trots att jag har många människor omkring mig. Men brukar säga att man aldrig är så ensam som när man är två med fel person.
Det finns flera olika sorters ensamhet. En av dem är att är så kallad fysisk ensamhet vilket innebär att man saknar fysisk kontakt med andra. Detta kan vara mycket jobbigt eftersom det kan vara väldigt svårt att berätta för någon att man längtar efter att få en kram eller en klapp på kinden. Beröring är en mycket större del av gemenskapskänslan än vad många tror. Något som kanske är vanligare då man tänker på ensamhet är psykisk ensamhet, vilket ofta yttrar sig som en känsla av brist på mening. Att man helt enkelt inte känner sig behövd.

Resultat, reflektioner och slutsatser
Den största delen av den vuxna befolkningen i Sverige säger att de aldrig eller mycket sällan känner sig ensamma och andelen som anser sig ha en eller flera nära vänner har ökat under de senaste 25 åren. Trots detta är det 13 procent av kvinnorna och 23 procent av männen i åldrarna 16-84 år som inte anser att de har någon nära vän som de kan prata med. Andelen som inte har någon nära vän ökar markant med åldern och i gruppen 75-84 år uppger 40 procent av männen och 27 procent av kvinnorna att det saknar en nära vän.
Jag tror att det kanske skulle kunna vara så att ensamheten statistiskt sett ökar, eftersom det framförallt verkar vara de äldre som är ensamma eller inte har så mycket vänner och antalet äldre i samhället idag faktiskt har ökat kraftigt jämfört med hur det har sett ut tidigare.
I dagens samhälle ligger det väldigt mycket fokus på individen. Man ska vara självständig, förverkliga sig själv, uppfylla sina drömmar, och vara oberoende av andra. Detta ser man också om man läser i platsannonser. Ofta efterfrågas egenskaper som självständighet och eget initiativtagande. Samtidigt så ska man ha ett stort socialt nät och hela telefonboken full med namn.
Jag tror att detta kan leda till att vi inte har tid att skapa djupa relationer till människor. Om jag har 102 kontakter i min telefonbok finns det inte en chans att jag kan vara nära vän med allihop. I stället för att man då har en eller några riktigt nära vänner tror jag risken är att man bara har en hel massa yliga relationer, men kanske egentligen ingen som man kan pratat med om man mår dåligt eller är glad eller helt enkelt bara har lust att parta om allt och inget. Det skulle alltså kunna vara så att modet att ha många kontakter och vara väldigt social i själva verket gör oss ensamma. Att man hela tiden ska förverkliga sig själv tror jag lätt kan leda till att man, när man väl behöver det, har svårt att be om hjälp, eftersom vi hela tiden ska var så duktiga och visa oss starka. Det enda sättet att skapa djupa relationer tror jag är att våga visa sig svag inför andra ibland. Om jag ringer till någon eller sätter mig ner och vill prata eller helt enkelt bara ber om en kram gör det att den andra personen känner sig behövd, och det tror jag är mycket viktigt för att man ska må bra och känna att man inte är ensam. Jag tror också att vi är rädda att störa andra i deras individuppfyllande. Kanske att de har nog med sina egna problem eller att de jobbar så mycket så jag ska inte koma dit och störa när de väl har lite tid över, för då ska vi ha kul. Detta gör att man känner sig ensam och då kanske får ännu svårare att ta kontakt med andra. Det blir alltså som en ond cirkel som det bara blir svårare och svårare att ta sig ur.
Förr så bodde man flera generationer tillsammans på gården, men så är det inte längre. Idag skickar vi iväg våra gamla till äldreboenden och när barnen kommer hem från skolan så får de ofta vara ensamma ett bra tag innan syskon eller föräldrar kommer hem. 11% av Sveriges fjärdeklassare brukar gå hem själva från skolan och sedan vara ensamma hemma i minst en timme innan någon annan kommer hem.
Just detta att de äldre inte bor hemma längre och att barnen får klara sig själv i större utsträckning tror jag kan ha ett samband. Det kanske var så att föräldrarna var på jobbet men mormor fanns hemma och tog emot när skolan var slut för dagen det gjorde ju att ensamheten varken uppstod för de äldre eller för barnen. I dagen samhälle ses det ju som konstigt om föräldrarna bor tillsammans med det vuxna barnet och dess familj. Jag tror att detta också kan handla om individualismen i samhället. Man ska bryta sig fri från sina föräldrar och skapa ett helt och hållet eget liv. Men frågan är om vi egentligen är gjorda för det? Visst, jag tror inte att vi ska leva på och med våra föräldrar hela livet, och skulle absolut inte heller vilja göra det, men å andra sidan så är vi faktiskt flockdjur. Det får inte heller bli så att föräldrarna lever genom eller på sina barn, eftersom vi ju faktiskt ändå är egna individer, men en viss närhet kan kanske vara bra. Jag har aldrig bott nära någon av mina mor- eller farföräldrar och detta saknade jag en del när jag var liten. Jag fick gå hem själv och fixa mellanmål då mina kompisar kunde gå hem till sin farmor och få bullar och saft. Istället fick en kvinna som var dagmamma åt mig när jag var liten vara lite extramormor och det fungerade det med. Men det tror jag kan vara en orsak till att barn och äldre känner sig ensamma, att det helt enkelt inte är lika mycket kontakt och socialt umgänge inom familjen. Det skulle också kunna vara något som tyder på att ensamheten skulle ha ökat, eftersom vi faktiskt inte träffar vår närmsta släkt lika mycket längre.
Förr fanns det i alla byar och i varje kvarter i städerna den där kärringen som hade koll på allt. Hon finns knappt alls längre och då speciellt inte i städerna. Nu mera är det knapp någon som vet något om någon annan, och i många fall vet vi inte ens vad grannen i samma trappuppgång heter.
Detta tror jag också är nått som är ett tecken på att dagens samhälle är ensammare. Vi vågar eller hinner inte lägga oss i varandras liv lika mycket längre. Alla är helt upptagna med sitt och man vill inte heller kränka varandras personliga integritet vilken jag tror har blivit starkare eller åtminstone mer betydelsefull, allt i takt med att samhället blivit mer individinriktat. Det pratas hela tiden på TV och står i tidningarna om hur viktigt privatlivet är, vilket jag tror kan ha effekten att man kanske inte vill och vågar lägga sig i någon annans liv. Samtidigt är det modernt att hänga ut sitt privatliv. Detta ser man i form av alla dokusåpor på TV och hur folk visar upp sitt liv via olika communitys på internet. Allt för att verka intressanta för omvärlden. Alla dessa communitys tror jag också bidrar med ytliga relationer. Du kan utge dig för att vara i stort sett vem som helst, och ingen kommer egentligen kunna kontrollera det. Ofta är det nog så att man bara visar sina goda sidor i sådana sammanhang, speciellt eftersom dagens ideal är att man ska vara helt perfekt. Man kanske lägger ut de snyggaste bilderna på sig själv, berättar om den där grymma festen man var på och den där helt underbara konserten. Det ser ut som ett perfekt liv, helt utan problem. Men i själva verket är det bara en sida av personen du får tillgång till, och personen i fråga kan välja helt och hållet själv vad den vill dela med sig av. Du får bara en ytlig och ofullständig bild av personen, och därför kan det vara svårt att utveckla en djupare relation, eftersom denna ”perfekta” bild kanske inte längre är så perfekt.

”När jag frågar mina elever vad de ska göra efter skolan svarar de ofta att det ska träffa kompisar. När jag då frågar vad de ska hitta på så får jag ofta svaret chatta. Jag tror att det är väldigt viktigt att vi inte glömmer bort att träffas på riktigt, eftersom de fysiska mötena ger så mycket mer. Däremot tycker jag att chattandet är ett mycket bra komplement.”

Daniel Zetterlund


Jag tycker att det som Daniel säger är väldigt viktigt, eftersom det faktiskt ofta är den fysiska kontakten många människor saknar. Bara genom att befinna sig i samma rum som människor man tycker om och trivs med mår man bättre, detta gäller i alla fall mig. Det blir lätt så att man hamnar framför MSN för att det är ett mera effektivt sätt att umgås på. Jag kan ha kontakt med mina vänner samtidigt som jag gör något annat, t.ex. pluggar. Men vad är det som säger att jag inte bara skulle kunna sätta mig tillsammans med dessa vännerna och plugga egentligen? Absolut ingenting. Okej, vissa av dem bor i Lilla Edet och Uddevalla, och då är det ju jättebra att kunna chatta och hålla kontakten på så vis. Nått annat som har minskat är hur mycket vi pratar i telefon med varandra . Detta tror jag också beror på chattandet, förut var det ju bara telefonen och att träffas på riktigt, eller ett brev om man så ville, som gjorde att man höll kontakten. Jag tror faktiskt att ett telefonsamtal är av högre socialt värde en vad en chattkonversation är, eftersom vid ett telefonsamtal hör man personen i fråga och ofta också vilket humör den är på och hur den reagerar. När man chattar har man egentligen ingen som helst verklig kontakt, och man kan gömma sig och sina känslor bakom skärmen. Men det kan ju också vara lättare att prata om känslor eller andra jobbiga saker över MSN eller något sådan. Just för att man kan gömma sig bakom skärmen. Men också det tror jag har mindre ”terapivärde” om man kallar det så, än vad ett riktigt samtal och en kram eller bara ett förstående ansiktsuttryck har. Jag mår i alla fall bättre av att prata med någon på riktigt, eller åtminstone i telefon, än över internet. Även om jag ibland ändå väljer den enkla, och mindre känslofulla internetvägen. Det är också väldigt lätt att det bara blir att man säger att allt är bra, eftersom det faktiskt inte är någon som ser ens ansiktsuttryck, och man på så sätt känner sig ensammare eftersom man sitter där med sina problem och pratar med kompisarna, men ändå inte får ur sig dem. Det tror jag kan ge en stor ensamhetskänsla. Precis som Daniel sa så tror jag att det är väldigt viktigt att träffas på riktigt, men att chattandet är ett väldigt bra komplement.
Sverige är det land i världen som har flest ensamhushåll per capita och den stad i Sverige där andelen ensamhushåll är flest är Stockholm.
Detta är ganska så intressant. Men något som är väldigt viktigt att komma ihåg är att det inte är samma sak att varar själv och att vara ensam. Men att man bor själv det måste väll ändå göra risken att bli ensam större? Det blir aldrig de där självklara eller påtvingade mötena som uppstår när man bor tillsammans med någon. Man måste helt enkelt ta kontakt med någon för att umgås, och det är inte alltid helt lätt kan jag säga av egen erfarenhet. Det finns vissa dagar som jag är så otroligt lycklig att jag fortfarande bor hemma, även om dagarna jag vill flytta är avsevärt fler. Men de dagar när verkligen allt har gått dåligt och jag kommer hem och vet att min familj finns där, då är jag lycklig över det. Det finns någon att prata med, och jag behöver inte ta tag i det själv och ringa till någon eller så, utan de bara finns där. Därför tror jag att den stora mängden ensamhushåll också kan vara ett tecken på att många känner sig ensamma, dock inte konstant, men ändå från och till. Jag tror också att det är större risk att man känner sig ensam i en stor stad, även om det finns fler människor där en i en lite by, eller kanske just därför. Detta tror jag inte behöver bero på att man har mindre vänner utan att man inte lika ofta bara stöter på dem och de spontana mötena blir mycket färre. Om du känner 100 personer i Stockholm och 100 personer i Bjursås är chansen avsevärt större att du träffar någon av de du känner i Bjursås under en dag där, eftersom du känner i stort sätt alla som bor där. I Stockholm är det däremot en sådan lite andel av den totala befolkningen som du faktiskt känner, och dessutom är dessa människor utspridda över en större yta, så chansen att stöta på någon av dessa är mycket mindre. Dessutom tror jag att det kan vara skillnad på ensamheten i ett litet och ett stort samhälle. I det lilla samhället finns de ju faktiskt inte sådär jättemånga personer, men i ett större samhälle finns det så många fler att välja på, och personen i sig är inte en lika stor del av befolkningen. Blir man ändå ensam är man liksom bortvald av så många fler.
Människor behöver lära sig att vara ensamma. I dag kan vi hela tiden ha kontakt och relatera till andra människor via mobiltelefoner och internet. Man missar att umgås med sig själv och lära känna sig själv utan påverkan av andra.
Jag tror att detta är en viktig fundering. Det är ju faktiskt väldigt viktigt att kunna vara helt själv ett tag utan att känna sig ensam. Men som sagt så är det väldigt ovanligt att man är helt själv, eller åtminstone ägnar tid åt bara sig själv och lär känna sitt eget inre. Det ligger så mycket fokus på det yttre och vi omger oss hela tiden med människor, om inte direkt, så indirekt vi sms, e-mail, chatt och telefonsamtal. Detta tror jag kan leda till en stor ensamhetskänsla när man väl står där och inte har alla de här kontakterna omkring sig. Jag vet själv hur jobbigt det är om jag har några pengar på mobilen eller om jag inte har tillgång till internet. Det kan få mig att känna mig väldigt instängd och i förlängningen då kanske ensam.
Att folk känner sig ensamma kan leda till ökat alkohol och drogmissbruk. Dels som en lösning för att fylla tomrummet av sällskap med andra människor men också för att våga ta sig ut och träffa andra.
Den här tanken kan jag gå med på till viss del, men ändå inte helt. Jag tror att det krävs något mer än just bara ensamhet för att man ska börja missbruka och bli beroende av droger och/eller alkohol. Men det kan säkert vara så att folk dricker för att våga ta sig ut och träffa folk. Men det är nog inte en så bra idé egentligen, för man är inte riktigt sig själv när man är påverkad, även om det kanske var meningen i just det fallet.
Man kan drabbas av ensamhetskänslor under olika perioder och i samband med stora sociala förändringar i livet. Många upplever ensamhet när de miste en vän eller partner eller när barnen flyttar hemifrån. Vid livskriser är det också vanligt att uppleva en känsla av ensamhet. Denna känsla upplevs också ofta när man lämnas ensam med stort ansvar, t.ex. som ensamstående förälder eller stora uppdrag på arbetet.
Jag tror att detta beror på att man, från att ha levt tillsammans med människor, eller kanske inte har behövt ta hela ansvaret för stora saker själv, snabbt går till att stå där, i en helt ny situation som man kanske aldrig, eller inte på väldigt länge har varit i. samma sak tror jag kan gälla också om man flyttar hemifrån för första gången, speciellt om man tidigare inte har varit borta så mycket från sina föräldrar. Plötsligt står man där med ansvaret för en hel lägenhet, och dessutom ska man disciplinera sig så pass att man tar tag i allt. Du har inte heller några föräldrar där som kan skjutsa dig någonstans, så allt måste planeras väldigt noga. Detta tror jag kan få många att känna sig väldigt ensamma och lite övergivna. Visst, man har sina vänner, men bara det att veta att man kommer komma hem till en helt tom lägenhe...