Åkaren - Faller ner och reser sig inte

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Patrick vaknade på morgonen, han blev bländad av den starka solen som sken genom persiennerna. Han drog täcket över huvudet, klockan ringde på sängbordet bredvid.
− Öh?! Klockan skall väl inte ringa nu? sa Patrick en aning sömnigt.
Det var helg, och Patrick hade ställt klockan, men han visste inte för vad. Det var en tidig söndagsmorgon, man hörde från undervåningen att teven var påslagen. Det förskräckliga ljudet från teven malde sig in i Patricks huvud. Det lät som precis som att en borr borrade inuti hans huvud, på högsta effekt. Han kunde inte somna om, så han gick upp och klädde på sig. Hans baggiga jeans hängde en aning för långt ner på rumpan, man kunde se hans Björn Borg - kalsonger under jeansen. Han tog på sig en tröja med luva, satte kepsen på sned och gick ner för att äta frukost.
Patrick bodde i ett radhus mitt i centrala Fredriksstad, nära till allt. Han tyckte om att bo i Fredrisksstad, han hade bott där i hela sitt liv. Fredriksstad hade det mesta en stad skulle ha. En kiosk där alla unga hängde, fina restauranger, skatepark, diskotek bara för att nämna något.

Patrick kom ner till ett stökigt kök. Det såg ut som att de hade blivit rånade, men det såg alltid ut så i familjen Sjöholms kök. Patrick letade efter en skål att ha sina Frosties i. Den enda han kunde hitta var en odiskad skål. Han diskade ur den och hällde i sina Frosties och gick och satte sig vid bordet, stolen var kall och Patrick rös till, rysningen kändes i hela kroppen. Han började äta.
Patrick funderade varför han hade ställt klockan. Det var helg, och han skulle aldrig ha ställt klockan fel om det var helg. Det visste han. Han fick syn på sin skateboard som stod vid ytterdörren.
− Just det, nu kommer jag ihåg! Jag skulle träffa Jens vid parken idag, utbrast han.

Patricks lillasyster Lisa kommer inspringande och säger:
− Ska du till rampen idag? frågade Lisa.
− Nej, jag tror jag skall till parken idag, sa Patrick.
¬− Får jag följa med?
− Nej, det får du inte.
− Varför inte då?
− Du är alldeles för liten, bara stora killar är vid rampen, sa han lite mopsigt.
− Mamma säger att jag är stor!
− Du är bara 7 år, Lisa. Du får inte följa med.
− Får jag visst! Jag säger till mamma!
Hon försvann lika snabbt som hon hade kommit och man hörde hennes steg nedför stentrappan till källaren, man hörde att hon ramlade på sista steget. Det hördes en hård duns från källartrappen. Hon började gråta.

Patrick ställde skålen på den redan överfyllda diskbänken, han hann inte vända sig om när han hörde att en hög med tallrikar kraschade i golvet. Hans mamma skrek från källaren:
− Vad håller du på med ungjävel?! skrek hans mamma.
− Jag råkade bara välta några tallrikar!
− Bara några?! Det lät som det var många fler!
− Det är lugnt mamma! Ta det lugnt! Jag drar till parken.
− Du får ta och städa upp först!
− ALDRIG! Det får fan du göra! Du diskar ju aldrig.
Patrick diskade visserligen aldrig han heller, men vad skulle han egentligen säga? Han slapp diska nu i alla fall. Han tog sin bräda och började gå mot parken.

För att komma till parken så fick man gå en ganska lång bit. Patrick gick förbi centrum och vidare utmed hamnområdet. Hamnområdet var fräscht och nybyggt, inför sommaren rustades den upp för turister. Det var den närmaste vägen, de flesta tog den längre vägen genom centrum och sedan in i gamla staden. På hamnområdet fanns det mest restauranger och turistshoppar, en riktig turistfälla i Fredriksstad. På sommaren kunde man inte vara där nere pga. Alla turister. Han gick förbi restaurangen ”Blue Sea”. De brukade servera det mesta. Man såg rök komma upp ur skorstenen. Han kände doften av nygrillad kyckling från köket. Doften letade sig upp i näsan på Patrick. Det börja det vattnas rejält i munnen på honom. Patricks älskade den restaurangen, de gjorde väldigt god mat. Han och hans kompisar brukade gå dit ganska ofta, det var så mycket godare än skolmaten. De hade rabatt, eftersom Patricks pappa kände han som ägde det. Han skyndade sig vidare.

Patrick kom fram till parken, parken som var rätt så ny hade stora half-pipes och djupa pooler. En del grindstolpar och flera trappor som man kunde hoppa över. Man såg i Patricks ögon att han verkligen ville kasta sig ut i en av poolerna, men han hade lovat att vänta på Jens.

Jens var en av Patricks skate kompisar, de hade gått i samma klass i 3 år. Skateboarden var bådas stora intresse och de tävlade nästan alltid om vem som kunde göra sina tricks bäst. Jens brukade vinna, för det mesta. Patrick var fortfarande bäst på manual och på att grinda.
Patrick konstaterade att Jens var sen igen. Trots att han inte hade kommit ännu så tog han brädan och började åka.
I parken just då var det inte så mycket folk ännu. Två killar vid en av ramperna, tre småkillar vid grindstället och så var det Patrick som åkte i poolen.
Det gick väldigt bra idag för Patrick. Han kunde lätt sätta de enklaste tricken och några medelsvåra också. Han kände att han kunde göra vad som helst.
− Ibland har man flyt! tänkte han.

Jens kom cyklande på cykeln, han visste att han var sen. Han var nära på att köra in i en bil. Bilens tuta skrålade när föraren hängde sig över tutan.
− TUUUUT! TUUUUT!! Se dig för! Tutat lät mer som en förstoppad trumpet än en biltuta, tänkte Jens.
Han kom fram till parken och gick till cykelstället. Han ställde cykeln i cykelstället och låste den med låset han hade med sig. Tog sin bräda och gick för att hitta Patrick. Han fick syn på Patrick i poolen. Han sprang fram till kanten.
− Patrick! … Patrick! ropade han.
Patrick som var helt inne i sitt åkande hörde inte Jens rop. Jens hoppade i poolen han också. Patrick märkte inte att Jens kom från sidan och de kraschade ihop.
− Aj! Vafan gör du blindstyre! Skrek Patrick åt figuren som hade kraschat in i honom.
− Det är jag! skrek Jens.
− Du får se dig för vart du åker! Jag kunde ha brutit något.
− Chilla! Ta det lugnt! Du har ju inte brutit något, sa Jens.
Där satt de båda i den smutsiga poolen och väntade på att den andra skulle säga något. Båda började flina, sen började de skratta åt varandra. De reste sig upp och gick iväg till ett annat ställe och började åka.

De hade åkt i en cirka timme och snackat med kompisar, en del skröt om vilka trick de hade satt. Patrick och Jens tyckte de var löjliga. När de frågade om de kunde visa ticket så sa de att de inte orkade. Patrick visste att Jens skulle fråga ut honom om att få tävla.
Jens hade inte frågat. Patrick tyckte det var väldigt konstigt. Patrick lade fram frågan:
− Var det inte du som ville tävla idag? Haha! skrockade han.
− Jag såg att du åkte ganska bra idag, så jag vet inte om jag skulle ha en chans att vinna, sa han med en ganska trumpen röst.
¬− Kom igen då! Vi gör något som ingen av oss är bra på. Då kan det gå hur som helst. Patrick kände sig verkligen tävlingsinriktad nu.

Nu var klockan kanske tre, Patrick visste inte. Parken hade börjat fyllas med folk, men det gick att åka ändå. Patrick och Jens gick mot en av de djupaste poolerna. Den kunde man åka bäst i tyckte de. Jens sa:

− Kör på! Jag är med, vi kör flippar ner i poolen från marken, sa han. Jens hade nu också fått glöden.
− Okej, jag åker först, sa Patrick.

En folkskara hade samlats runt poolen för att titta. Patrick började känna sig nervös.
Han tog en ganska rejäl sats från kanten av poolen. Patrick tänkte göra ett enkelt trick. Han valde att göra en Kickflip, brädan skulle runt ett helt varv. Han kände att nervositeten började ta över. Det var ett enkelt trick, men det kändes lite svårare när han hade publik. Han kunde se Jens i ögonvrån. Han såg självsäker ut. Patricks hjärta bultade allt hårdare. Det kändes som om det skulle sprängas. Han puttade iväg sig själv och kickade upp brädan perfekt innan kanten, brädan snurrade ett varv och han landade snyggt. En lättnad flöt genom Patrick.

Nu var det Jens tur. Han var inte ett dugg nervös. Det syntes på honom. Han gjorde det väldigt snyggt han också. Han var fortfarande med. Patrick kände att han hade valt ett för enkelt trick. Så nästa trick skulle bli svårare.
− Vilken snygg Kickflip du satte! sa Jens.
− Din också, kunde inte ha gjort det bättre själv.

Nästa trick var en Impossible. Brädan skulle snurra ett varv mot honom. Patrick lade upp ett gupp så att han kunde komma högre upp i luften. Han behövde höjd på det här tricket. Nu var han inte lika nervös. Han ställde upp sig och puttade på fart. Han kom upp på guppet och kom upp bra i höjd. Brädan kom runt väldigt bra, men när han nuddade marken kände han att det var fel. Han var på väg att ramla av men han ställde sig snabbt och kunde åka vidare.
− Det var nära ögat! tänkte Patrick.
Jens trodde att han skulle ramla, han sa:
− Jag tänker inte försöka mig på det där tricket. Du vinner.
− Men vad du skall fega ur! sa Patrick.
− Det där kunde ha gått riktigt illa, jag ska inte försöka mig på det ens.
− Jag skall i alla fall försöka på mig ett till trick!
Patrick kände att han kunde klara vad som helst. Att han vann över Jens kändes väldigt bra. Han hade en självsäkerhet om han aldrig hade känt förut, Han kände sig oövervinnelig. Han skulle försöka att hoppa från en hög plattform ner i poolen. Det var ett väldigt svårt trick han kände att han kunde klara det, adrenalinet susade igenom kroppen som ett ånglok. Patrick klättrade upp och ställde sig stadigt. Han satte fart och flög ut.
Jens såg att Patrick hade hamnat fel i luften, han såg på förfärat när hans kamrat föll ner mot poolens kant. Han skrek:
− Se upp, Patrick!
Patrick hann inte reagera, han föll och landade med ena foten utanför brädan. Man hörde benet knäckas på flera meters avstånd. Patrick skrek till av smärta. Benet hade vikit sig utåt och man kunde se det. Jens kunde precis hålla tillbaka spyan som sakta hade letat sig upp ur hans hals. Den stora folkmassan hade samlats runt Patrick som låg ner och kände att han inte kunde hålla tillbaka tårarna. Benet bultade och gjorde riktigt ont, smärtan v...